När dobermann kommer upp på tapeten på diverse hundforum så är det nästan alltid någon som omnämner rasen som stressad och pipig. Nervig bruksras som inte är så bra osv.
Nu har jag ju träffat några dobermann som är lite nerviga och stressade men de flesta individer jag mött är det ju inte. Jag tror att rasens rykte som stressad beror delvis på det faktum att inget undgår en dobermann. De är ju väldigt känsliga för synretning och jag tror att deras vakna och alerta koll på omgivningen kan misstolkas som stress ibland. Visst piper de men inte hela tiden och jämt eller av stress.
Måste samtidigt erkänna att när jag gått kurser med Iris så kan jag ibland tänka om de andra kursdeltagarnas hundar (som då är av andra raser) att de är både långsamma, tråkiga och tröga. En del måste ju veva igång hunden för att få med sig den. Trögare än Lina liksom. Det blir ju en utmaning det också men själv är jag glad att det finns mycket fart i hunden!
En frustrerad Iris i träningen tar gärna till hopp och skall och galenskaper innan hon börjar använda huvudet men jag har aldrig upplevt henne som stressad för det. Inte i negativ bemärkelse i alla fall.
Frid och fröjd alltså. Dobermann är inte stressad och piper men inte så det stör.
Samma kväll som jag plitar ner dessa kloka tankar ser Lina något elakt vilddjur genom fönstret (förslagsvis igelkott) och blir lite galen. Springer runt och försöker klättra i en stor blomkruka som står på golvet för att se bättre ut genom fönstret. Iris fattar noll men dras med av allt spring och springer efter. Lina tolkar detta som att de nu är två som är på jakt genom husets alla fönster (särskilt blomkrukefönstret). Det hässjas och pips och skriks nästan lite faktiskt.
Jag får liksom våldskommendera Lina att sitta med mig i soffan och titta på film istället för att springa runt. Men jag måste påminna det pipiga, stressade odjuret om det ungefär var femte min.
Nu är klockan efter midnatt och det är ungefär 2 h sedan som Lina såg djuret. Vi har varit ute och kissat inför natten, även om Lina inte ville kissa utan bara nosade efter vem-det-nu-var. Bakom min stol här vid datorn står en dobermann som piper evighetslångdragna pip och hänger med huvudet.
Ändå står jag fast vid det jag skrev först. Med undantag för eventuella igelkottsobservationer.
