Det läser ofta att dobermann är en pipig ras och ofta är det förknippat med något negativt. Jag googlade ”pipig dobermann” och de första två svaren jag fick upp var den här och den här tråden, bägge från forumet på aktivhund.se.
Mycket riktigt, där framkommer ju att den där pipigheten går hand i hand (tass i tass) med nervosistet, osäkerhet och det känns väldigt dåligt helt enkelt. Är det därför våra vovvar piper?
Jag har funderat på det där, om mina hundar är ovanligt pipiga. Men det är ju svårt att svara på för mig som bara har haft dobermann…
Jag förnekar inte på något sätt att det pips, herregud ibland vill jag ju kväva dem när oljudet aldrig tar slut! Men att de skulle vara förknippat med osäkerhet eller nervositet, det får jag inte att gå ihop.
Hemma hos oss är det särskilt två situationer som lockar fram de där pipen som tydligen är så rastypiskt.
Lina och Iris har fått varsitt exakt likadant ben men av någon anledning är det bara det ena som är gott.
Eller när vi ska åka och träna. Särskilt nu när Iris har förstått vad skidorna betyder också. Då är det nedanstående syn som möter mig i backspegeln med tillhörande ljudeffekter. Iris kan stämma upp i små yl som kan få vem som helst att tro att hon är på väg till sin egen begravning. Det sistnämnda verkar Lina tolka ordagrant och kör ett ihållande pip i ren sympati.
Å andra sidan ser samma backspegelvy ut så här och det är knäpttyst i bilen på hemvägen.
