När dobermann kommer upp på tapeten på diverse hundforum så är det nästan alltid någon som omnämner rasen som stressad och pipig. Nervig bruksras som inte är så bra osv.
Nu har jag ju träffat några dobermann som är lite nerviga och stressade men de flesta individer jag mött är det ju inte. Jag tror att rasens rykte som stressad beror delvis på det faktum att inget undgår en dobermann. De är ju väldigt känsliga för synretning och jag tror att deras vakna och alerta koll på omgivningen kan misstolkas som stress ibland. Visst piper de men inte hela tiden och jämt eller av stress.
Måste samtidigt erkänna att när jag gått kurser med Iris så kan jag ibland tänka om de andra kursdeltagarnas hundar (som då är av andra raser) att de är både långsamma, tråkiga och tröga. En del måste ju veva igång hunden för att få med sig den. Trögare än Lina liksom. Det blir ju en utmaning det också men själv är jag glad att det finns mycket fart i hunden!
En frustrerad Iris i träningen tar gärna till hopp och skall och galenskaper innan hon börjar använda huvudet men jag har aldrig upplevt henne som stressad för det. Inte i negativ bemärkelse i alla fall.
Frid och fröjd alltså. Dobermann är inte stressad och piper men inte så det stör.
Samma kväll som jag plitar ner dessa kloka tankar ser Lina något elakt vilddjur genom fönstret (förslagsvis igelkott) och blir lite galen. Springer runt och försöker klättra i en stor blomkruka som står på golvet för att se bättre ut genom fönstret. Iris fattar noll men dras med av allt spring och springer efter. Lina tolkar detta som att de nu är två som är på jakt genom husets alla fönster (särskilt blomkrukefönstret). Det hässjas och pips och skriks nästan lite faktiskt.
Jag får liksom våldskommendera Lina att sitta med mig i soffan och titta på film istället för att springa runt. Men jag måste påminna det pipiga, stressade odjuret om det ungefär var femte min.
Nu är klockan efter midnatt och det är ungefär 2 h sedan som Lina såg djuret. Vi har varit ute och kissat inför natten, även om Lina inte ville kissa utan bara nosade efter vem-det-nu-var. Bakom min stol här vid datorn står en dobermann som piper evighetslångdragna pip och hänger med huvudet.
Ändå står jag fast vid det jag skrev först. Med undantag för eventuella igelkottsobservationer.
Jag håller med dig, när Winken kommer till brukshundklubben sitter han i bilen och låter som en kanariefågel, jag lovar, han kvittrar där bak :-D Detta beror inte det minsta på stress, utan på grund av förväntan. Han är förväntansfull och lite upp i varv, han tycker det är kul att vara där och hans energi tar sig då form av lite ljud, ja eller kvitter i hans fall.
Dobermannen har verkligen ett oförtjänt ryckte om sig att vara pipiga och nervösa. Herregud, det är väl många av bruksraserna som piper ute på klubbarna runt om. Men i deras fall likt våra dobbisar (de flesta iaf) så beror ju detta på förväntan.
Stress är för mig ett negativt ord och tyvärr vill många sätta dessa på våra fina hundar väldigt snabbt. På våran klubb är det värre om en rottis eller dobbis lek ”morrar” när man kampar med dom, än om en schäfer eller retriver gör det. Så ibland känns det som att det inte spelar någon roll vad man gör, det ska vändas till negativt ändå. Nu finns det ju många som inte ser det så, men runt oss är det så. Undrar om detta beror på att vår grannklubb är i Munkfors och många har sina åsikter färgade av den dobermannkennel som huserat där :-((
Lara kan bli lite som du beskriver Lina, om hon tror att det är någon där ute så vill hon väldigt gärna ut och kolla av så allt är bra.
Jag tror att Dobermann i mångt och mycket är en missuppfattad ras. Speciellt när det gäller ”stress” och vissa typer av ”olater”.
Flertalet av de Dobermanns jag har träffat har varit pipiga, haft svårt med passitivitet osv men jag tror inte att det beror på stress. Tyvärr har det rört sig om hundar som några gånger om året får springa några varv i utställningsringen och resten av tiden får nöja sig med att gå några varv runt ett villakvarter. Jag tycker snarare att det verkar bero på understimulans och frustration.
Sedan har jag väldigt ofta hört Dobermannägare säga att jaktlusten och viltintresset inte går att råda bot på oavsett hur mycket tid och energi de lägger ner. Jag har väldigt svårt att tro på det. Det har väl snarare med ”terrierfenomenet” att göra. De flesta terriers har rykte om sig att vara envisa, skälliga, ettriga och fruktansvärt jobbiga. Det gör att den som skaffar sig en terrier ofta accepterar den här typen av beteende för man är övertygad om att det är rasrelaterat och att det bara ska vara så.
Samma sak med dobbisarna. Många ägare accepterar en viss typ av beteende för att de tror att rasen ska vara så rent generellt.
Många Schäferägare accepterar att hunden gör utfall, gapar konstant i bilen osv trots att det inte alls behöver vara så.
Givetvis har jag träffat på andra exemplar av rasen med. De som får vara aktiva och de som får vara den hund de är avsedd att vara. Det är en fröjd att se, men även där finns det pipiga exemplar som gärna stampar i backen på ett och samma ställe och tyvärr ger ett nervöst intryck. Dock är det ju ganska självklart att det rör sig om frustration, förväntan och glädje i de fallen.
Men åter igen så tror jag att ägarna accepterar mer än vad de behöver göra.
Åh, underbaraste Dobbisarna! :inlove:
Varken Isis eller min förra dobermann har varit stressade och pipiga. Ibland har det kommit lite pip från de båda då de har haft tråkigt eller hög förväntan på något men då har det inte varit mer än rätt.
Tycker fortfarande att schäfern är den mest stressade och ljudligaste brukshunden och de är ju allmänt accepterade iaf. :-/