Warning: Undefined array key 1 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Undefined array key 2 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 557 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 595 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 603 Rådjur – Livet med dobermann

Rådjurskaos

En av våra grannar har en jättestor tomt, gigantisk. På tomten har han anlagt en parkliknande trädgård som är så mycket att ta hand om att halva delen till största delen vuxit igen. Tänk hälften park, hälften djungel.

Rådjuren älskar att vara inne på hans tomt. De knaprar och förstör samtidigt som de står säkra bakom det höga staketet som går runt alltihop. Det är en obesvarad kärlek från grannens sida och vid några tillfällen har jag hjälpt honom att schasa bort rådjuren genom att ta en promenad i koppel med Lina. Vi går ett varv på den djungellika delen av tomten och är det några rådjur där så har de försvunnit innan vi ens fått syn på dem. Skutt över höga staketet på ett visst ställe där det inte är riktigt lika högt.

Den fina delen av tomten och den som är lite mer som en djungel är dessutom separerade ifrån varandra med bland annat ett lägre staket, ett växthus och annat. Det är en smalare gång på 15-20 m som förbinder de två med varandra. När vi konstaterat att det är rådjurfritt har Lina därför fått springa runt och nosa lite i djungelbuskarna. Hon känner ju alltid på lukten att rådjuren varit där och nosar överallt.

I dag var det ett rådjur inne på tomten igen och grannen undrade om jag kunde komma in med Lina. I koppel gick vi ner till djubgeldelen och Lina stretade i kopplet, det märktes tydlig att ett rådjur varit där precis. Vi gick ett varv och inte minsta prassel eller rassel i buskarna. Det var tomt på rådjur.

Lina ville absolut lukta under en buske och jag släppte kopplet för att slippa följa med in bland grenarna. Då plötsligt hände det för plötsligt sköt hon iväg som en kanonkula. Helt tyst i full fart sprang hon från djungelbuskarna på den lilla stigen och bort till parksidan av tomten.

Jag sprang efter direkt men var inte så orolig eftersom allt är inhägnat ändå. Jag trodde bara att Lina fått spring i benen av all doft och tog en runda. Det var först när ett rådjur kom ut från några buskar längst ner i änden på tomten med Lina hack i klöv som jag kände mig stressad på riktig. (I efterhand förstår jag att Lina måste ha sett rådjuret skymta genom staketet där längst nere i andra änden av tomten)

Lina knappade även in på rådjuret och precis när de passerade mig högg Lina rådjuret i luddet där bak och jag såg min hund rusa förbi med vad som såg ut som ett tomteskägg.

Hoppa ut lilla rådjuret och rädda dig från Lina!! Jag sprang efter så fort jag kunde med förhoppning att lyckas fånga Lina så fort som möjlig när rådjuret hoppat i säkerhet.

Någon sekund senare insåg jag att rådjuret inte visste var den kunde komma ut. Jag fick total panik i hela kroppen. Jag bara skrek rätt ut och gjorde allt jag kunde för att försöka få stopp på Lina vilket var helt omöjligt på den stora ytan full av djungelbuskar.

Husse hörde mig och fattade direkt att det var dags att komma springandes. Iris tolkade situationen likadant och klättrade en osannolik väg över staketet. Husse upptäckte det och hann få stopp på Iris ute på gatan, låste in henne i huset och gjorde ett nytt försök att komma till undsättning. Iris lyckades ta sig ut direkt och husse hann aldrig annat än att få stopp på Iris när tumultet pågick.

Inne i djungeln fortsatte Linas jakt tills det rådjuret snubblade och föll omkull. Rådjuret skrek och det var ett så läskigt ljud men det var nu jag äntligen fick stopp på helvetet. Lina såg förvånad ut när rådjuret plötsligt bara låg där. Jag sprang fram och tog Linas koppel och slet bort henne. Jag har aldrig varit så nära ett vilt rådjur och jag kommer aldrig glömma hur det såg ut när det låg och skrek.

Det kändes som det sista hände i slowmotion och jag tänkte bara på rådjuret hela tiden. Jag kunde inte se några synliga skador på rådjuret, Lina hade inget blod runt eller i munnen ( den var öppen och tungan ute).

Rådjuret reste sig och studsade några steg bort men stannade vad som kändes som en evighet innan de försvann in bland buskarna.

Vad har vi gjort? minns jag att jag sa till grannen som också sprungit efter.

Vi bestämde oss för att försöka hitta rådjuret igen. Var det skadat? Hur mycket?

Vi letade och letade men nu verkade rådjuret ha hittat ett ställe att hoppa över staketet och fly. Det var borta.

Husse hann se det precis innan det försvann och ingen av oss såg någon skada på rådjuret.

Resten av dagen tänkte jag bara på händelsen om och om igen. Djurplågeri och strikt hundägaransvar har ekat i huvudet på mig. Sånt här får inte hända och det var helt och hållet mitt fel.

Jaktintresse och rådjur

Nedan ser ni spindeldiagrammet från Iris MH. Det är lätt att se att fröken har mer jakt i sig än den genomsnittliga dobermannvovven. (Och jag tycker fortfarande att det är något att klura på att min hund ligger på medelvärdet för rasen vad gäller ”socialitet”. Det är ju hennes svagaste sida!)
IMHblogg
Åter till jakten: Iris har otroligt mycket jakt i sig. Jag tackar bara mitt nötande av inkallningar när hon var liten för att vi nu klarar oss i skog och mark utan problem.

Jag kan ha henne lös delar av våra löprundor även om det tar rätt mycket energi från själva springandet eftersom jag då måste ha örnkoll på horisonten efter rådjur, hästar, kaniner, gäss, bilar och andra människor plus att vi tränar att hon ska springa fint vid sidan.

På sista rundan vi sprang såg vi dessutom 12-14 rådjur så när vi skulle springa i går bestämde jag mig för att ha henne kopplad hela tiden. Jag ville försöka springa milen på under 60 minuter och då finns det inte tid att glo efter rådjur och träna fint-vid-sidan-spring när hon är lös.


Till att börja med ser stora delen av sträckan vi springer ut enligt ovan teckande bild. Vi springer på en grusväg och på bägge sidor om vägen är det bruna åkrar. De få träd som finns står längs med vägen och är lätträknade.

Med andra ord lätt att se rådjuren på håll men ibland svårt att se dem när de står still då de också kommer i färgen brunt. Ibland ser Iris inte rådjuren men jag ser på sekunden när hon får deras vittring i nosen. Dessutom är rådjuren här skitspåniga och rätt orädda…

Därför blev jag väldigt förvånad och tackade alla högre makter för att jag hade Iris kopplad när plötsligt Inte mindre än sju rådjur skuttade plötsligt upp och i väg över åkern på nära håll efter att ha varit dolda av ett ynka träd! Hur många rådjur kan ha klubb bakom ett och samma träd samtidigt?!

Iris vaknade och började springa lite fortare men drog inte i kopplet, skällde inte, blev inte hispig. Bara väldigt nyfiken. Rådjuren gjorde halt och glodde på oss som om de försökte räkna ut åt vilket håll vi skulle innan de vände rumporna till och skuttade bortåt igen.

Ungefär 300 m efter rådjuren gjorde kinder surprise-entré såg jag på Iris att det var dags att göra nummer två. Skit också rent ut sagt, vi hade inte tid att stanna nu när vi sprang mot klockan!

Så när Iris fällde ner nosen i backen för att börja leta bra bajsställe kastade jag en blick över axeln och konstaterade att rådjuren inte vänt tillbaka innan jag släppte kopplet och lät henne springa lös. Mycket riktigt satte sig Iris nästan direkt och jag sprang vidare utan henne.

Det är lite spännande att lämna hunden bakom sig så där och en liten del av mig undrade vad fan jag gjorde när jag nu lät henne skaffa sig ett avstånd till mig för att sedan kunna dra på fri rådjursjakt. Ljudet av dobermanntassar som kommer farande i full rulle var därför ljuvligt att höra några långa sekunder senare!

I klassisk dobermannstil kom hon med en sådan fart att hon inte hann bromsa in utan fortsatte förbi för att sedan vända och komma tillbaka till mig. Bästa hund!

Vi sprang vidare en bit, vände efter 5 km och sprang samma väg tillbaka igen. Rådjuren stod ute på åkern och glodde på oss och Iris såg dem men brydde sig inte. Hon reagerade mer när vi kom i närheten av trädet där de hade haft möte innan. Där vädrade hon noga i luften. Deras lukt verkar mer spännade än dem, trots att de hoppar och skuttar och springer! Jag hoppas så innerligt att detta gör att Iris liksom ”vänjer sig” lite vid både åsynen av dem och lukten så det blir avdramatiserat och jaktlusten svalnar lite.

Jag stängde av runkeepern efter exakt 10 km. Vi hade sprungit i 60 minuter och 7 sekunder så nu kan man säga att vi springer milen på en timme i alla fall… Nästa gång SKA vi ner under 60 minuter!