Dagen efter att Lina dog ville jag bara åka till ett ställe; stranden där hon fått springa lös för sista gången.
Hela stället var rätt dystert med stora vita vidder istället för sand. Himlen var grå med snö som föll. De enda som var där var husse, Iris och jag.
Det var skönt att gå där även om tårarna rann på oss båda. Även om jag visste att det var lönlöst så tittade jag efter Linas tassavtryck i snön och isen. Jag blev ledsen att det inte fanns några.
Det var tur att Iris var med och levde i nuet, sprang och ville leka. Hon tvingade oss att komma ut ur våra sorgbubblor där inne i våra varma luvor.
När vi kom hem gjorde husse pannkakor för det var Linas favoriträtt och hon fick alltid minst en när vi åt.
I går åkte Iris och jag till stranden igen. Känslan när vi kom dit i går var en helt annan. Vädret var annorlunda, jag kände mig annorlunda, det såg annorlunda ut.
Det enda som var samma var Iris. Full fart och bollen i munnen. Hon hoppade mellan de stora isflaken som rörde sig lite när man gick på dem. Jag balanserade efter.
Även om jag fortfarande var ledsen så grät jag inte. Det kändes likadant fast olika ändå. Det var skönt att jag kände skillnaden på bara en vecka.
Istället för att titta efter Linas tassavtryck tittade vi på en död fågel och jag upptäckte att en massa små maneter hade drivit iland i sanden. Jag petade lite försiktigt på dem och de var inte isiga, jag klurade på vad maneter gör på vintern?
Under tiden som jag tittade på maneterna såg Iris något väldigt misstänkt och sprang bort till spetsen på den sanddyn som låg längst ut i vattnet för att undersöka. Det var en läskig pinne som hade någon grej som hängde och dinglade. Iris är nyfiken i en strut, särskilt på läskiga pinnar. Hon nosade på den och konstaterade att det bara var en pinne, sen skuttade hon tillbaka mot mig i sanden.
Vi åkte hem först när Iris som vanligt blött ner hela sig (ja först får man för sig att simma och sen märker man att det är kallt tydligen). På vägen tillbaka till bilen kändes det rätt bra, för en stund hade jag tänkt på annat och det gjorde inget att Linas avtryck inte fanns kvar i sanden.
Sedan vi flyttade in i huset så har jag stört mig på väggen i hallen och den tapeten som suttit där samt i skåpen som sitter på väggen. Så i går valde jag bort melodifestivalen och började riva ner det mörkbruna och turkosa istället. Putsade väggen och målade en omgång.