Iris gillar när man kastar boll till henne. Jag lever i uppfattningen att många hundar/dobermann är precis som Iris när det gäller den saken.
Det finns bra saker med att kasta boll. I vårt fall då Iris kan leka med barn på ett bra sätt genom bollkastningen. På sommaren simmar hon gärna och hämtar bollar eller leksaker i vattnet och det är ett utmärkt sätt att få ut henne en bit för att simma.
Själv kastar jag däremot sällan eller aldrig boll med Iris i syftet att trötta ut. Att stå still och upprepade gånger kasta boll till en dobermann gör bara att man bygger upp en bollidiot och jag ser inga fördelar med det. Det enda som händer är att man får en hund som blir fixerad med en uppsjö av möjliga olater som följd, i Iris fall bland annat ökad jakt och hel del felriktad stress.
För det går ju att ta tillvara på hundens stora kärlek till bollen ändå.
Är vi på en klubb och tränar kan jag utan problem plötsligt kasta iväg bollen så långt jag kan. Däremot kampar jag med den många gånger, ger den till henne som belöning på nära håll många gånger och kastar kanske i väg den en eller två gånger. Och de där kasten är för att se om hon fortfarande kommer tillbaka till mig med bollen direkt, det roliga med att springa blir bara en kul bonus.
Att bollkastning är en bra motionsform för dobermann håller jag alltså inte med om.
Att däremot springa sig galet trött efter bollen genom att jag gömmer den för henne, det gör vi ofta. När Iris var mindre gömde jag leksak eller boll i källaren under vår lägenhet, nu kör vi ute på tomten.
I dag bar Iris på sin snörboll när vi gick ut en stund på gräsmattan. Jag tog bollen ifrån henne, la henne ner på framsidan av huset, tog med mig Lina i halsbandet (så att Iris verkligen skulle bli lämnad själv och göra det så svårt som möjligt) gick sedan ett varv runt huset och lämnade bollen på en gren. Sen gick jag tillbaka till Iris och sa varsågod.
Full rulle, hög fart och fokus. En fröjd att se hur hon använder nosen och till slut ringar in lukten till att komma från trädet, börjar leta och till slut även hittar!
När hon hade hittat bollen sprang hon några snabba steg med den i munnen innan hon kom tillbaka till mig. Återigen valde jag bort att kasta bollen till förmån för att kampa med bollen. Kampade en stund innan jag släppte och hon sprang iväg, glad över att ha vunnit den finna bollen. Bara för att några sekunder senare komma till mig med bollen igen. Men helt utan den där förväntan på kasta-kasta-kasta utan en förväntan på mig att det är hos mig det roliga händer.
Tog bollen ännu en gång och sa åt Iris att lägga sig ner för att sedan återigen be Lina följa med och gömma bollen. Lina lufsade med, Iris låg spänt kvar.
Denna gången gömde vi bollen i en lövhög där Iris en stund senare hittade sin skatt och blev glad.
Lika trött hund som sprungit precis lika mycket men använt nosen, varit lydig och velat samarbeta med matte samtidigt.
