God Jul!


Julfrid. Ingen som stökar eller försöker äta upp sin tomteluva. Hoppas att alla får det lika lugnt och en riktigt god jul!

När mardrömmen besannas

Igår morse hände det som inte får hända och som varit min stora skräck länge. Jag har hört så många skräckhistorier om det och nu har jag min egen.

(Vill varna för att detta inlägg innehåller bilder längst ner på mitt sår)

Strax efter kl 7 på morgonen skulle jag snabbt ut och morgonkissa hundarna. När hissen kom var det redan en man och en flicka i hissen. Först tänkte jag vänta på nästa hiss (vi har två) men så öppnade mannen dörren åt mig och jag frågade om det var ok att vi åkte med. Alla grannar tycker nämligen inte alltid det. Men det var ok så jag klev in och satte hundarna ner innanför dörren. Sen kollade jag snabbt bakåt för att se så att lilla flickan var ok. Samtidigt började hissen röra på sig och jag vände blicken mot hissdörren igen.

Då såg jag det. Några millimeter av Sallys skinnkoppel hade fastnat under hissdörren när vi klev in. Jag hann bara tänka att detta skulle jag kunna rycka loss innan det blev strul och gjorde två snabba ryck i kopplet. Inget hände och nu vet jag att jag började säga/ropa Nej, Nej! högt för mig själv. Samtidigt vände jag mig fort mot Sally och satte ner handen för att haka loss kopplet från halsbandet men det var för sent. Sally drogs mot dörren och började sedan dras längs hissdörren och fortsatte uppåt. Min hand följde bara hjälplöst med.

Det var fruktansvärt och bara att skriva det här nu ger mig panik. Att se sin stora hund kämpa emot och sprattla i panik. Vet ni det där ögonblicket när något går åt helvete och man verkligen vet att nu händer det? Jag hann tänka ”Nu dör hon” och att det får verkligen inte sluta såhär. Så jag bara slet allt vad jag orkade och det smällde till. Var eller hur vet jag inte, vad jag sa eller skrek vet jag inte. Jag minns faktiskt inte.

Sally hängde inte i hisstaket i vild panik längre. Jag satt på hissgolvet. Någon av hundarna skällde, jag vet inte vilken men tror det var Sally. Kanske båda. Jag vet att jag sa ”lugn” och berömde, ”braaaa” när de tystnade. Ville inte att de skulle vara rädda, ville inte att flickan skulle bli rädd. Konstigt hur hjärnan funkar, att jag i det ögonblicket någonstans tänkte på flickan och att lugna hundarna, det gick på autopilot.

Hissen var framme på bottenvåningen och jag hade rest mig upp. Det var blod överallt. Öppnade hissdörren och fattade inte riktigt var blodet kom ifrån. Tittade på min högra hand som gjorde lite ont och såg att det var jag som blödde.

”Det här går inte” sa jag och menade som i rasta hundarna med den här handen. Så jag åkte upp igen. Försökte hålla min vänstra hand under min högra för att undvika blod på hissgolvet och på mitt våningsplan men det gick inte. Höll om handen och gick mot min dörr när grannen kom ut. Hon ville genast hjälpa mig men jag kunde inte riktigt samla tankarna utan öppnade min dörr och släppte in hundarna. De vet att de inte får gå ut ur lägenheten så så fort de klivit in stod jag där i dörren, tittade på min granne som börjat mumla om akuten och sa ”vänta jag måste tänka”. Sen hämtade jag moppen och torkade hissgolvet och golvet fram till min dörr.

Då kom granne nummer två ut, även hon började mumla om akuten. Jag sa något om att jag inte skulle söka akuten för ett lite skadat finger men jo, några stygn behövdes nog det såg jag ju. Tänkte att nu är ju ändå en bra tid att åka till akuten. Ny utvilad morgonpersonal och troligtvis inte mycket folk där. Jag sa ok, vi åker. På med jacka och mössa utanpå pyjamas på mitt barn. Hittade inte skor så det fick bli bara strumpor, lindade lite gasbinda runt det skadade fingret och långfingret, sa ”kommer strax” till hundarna och så åkte vi till StGörans akut.

Väl där ingen väntan på ortopedakuten, en snäll läkare som bedövade min hand och sydde 11 stygn under tiden som jag helnöjd och helt smärtfri kollade på. Tydligen är det inte bara andras sår som intresserar mig, mina egna går precis lika bra.

Så började vi prata om vad som egentligen hade hänt och någon frågade ”hur gick det med hunden?” Jag svarade bra men visste jag det?! Lätt panik, insåg att jag faktiskt inte kollat Sally ordentligt innan jag åkte! Hur visste jag säkert att blodet inte kom från henne också? Nu ville jag bara hem igen.

Men läkaren ville annorlunda. Fingret skulle röntgas och efter det skulle jag åka raka vägen till SöS och handkirurgen där. Men så sa läkaren att ”de vill undersöka ditt finger sen när bedövningen släpper”. Och bedövad skulle jag ju vara i minst tre timmar. Så jag hämtade bara ut det penicillin jag fick utskrivet sedan tog vi tunnelbanan raka vägen hem till hundarna kiddo och jag! Sally var viktigast nu.

Väl hemma kunde jag konstatera att Sally var full av torkat blod men att alla fläckar verkade ha kommit från mig. På Sally hittade jag bara en rispa på huvudet, kunde inte ens svara på om den fanns där innan eller ej.

Rastade och matade hundarna innan jag tog mig till min syster för att lämna barn och sedan åka vidare till SöS. Hemma hos min syster började bedövningen släppa och  hon fick ringa taxi för att jag skulle klara av att ta mig dit. Jag hann berätta lite kort vad som hade hänt för chauffören innan det gjorde för ont för att snicksnacka mer. Taxichauffören bjöd då på en hund-hiss-historia som inte slutade lyckligt.

Väl framme hade jag tokigt ont. Visade sig att mitt finger var trasigare än jag trodde, handen bedövades om, jag fick förbereda mig för operation. Väl inne på op-salen sprättades stygnen upp och handkirurgen konstaterade att nerver var trasiga och tydligen gått av rätt fult samt att han undrade om jag hade korthåriga, svarta hundar eftersom han hittade några små hår långt där inne i såret. Ingen nyhet för en dobermannägare att de rackans håren finns överallt!

Tyvärr fick jag inte se själva operationen då de gömde mig bakom den gröna op-duken. Så jag låg där och blundade en stund. Allt jag kunde se var bilden av hur Sally åkte uppåt, hennes tunga hade hängt ut, paniken i blicken, de långa benen som sprattlade. Jag var tvungen att börja prata med op-assistenen inne på salen för att det inte skulle skena i skallen på mig. Hon sa att det var tur att jag inte fått några frakturer eller ännu värre att fingret gått sönder ännu mer. Jag försökte men tror inte jag riktigt nådde fram när jag försökte förklara att jag inte brydde mig om vilket, min hund mådde bra där hemma.

Livet med dobermann är numera livet med högerhanden delvis i gips och en handkirurg som tror att jag nog aldrig kommer att få tillbaka känseln i fingret helt. Att jag ska opereras igen om jag får problem med smärta. Rätt dåliga besked men jag är bara tacksam! Att jag fick en sådan fantastisk vård! Tacksam att sedan på natten när jag låg där med min hand och hade ont och alla ”om” och skräckbilder spelades på repeat i mitt huvud, ja då låg hon där och snarkade vid mina fötter min lilla Sally.

Mitt finger, klickar man på bilden blir den lite större..

Något har hänt

Den senaste veckan har jag noterat en skillnad hos hundarna; hur de beter sig i närheten av sin lilla matte.

När hon går förbi soffan ligger de kvar även om hon stannar till och klappar på dem. De går heller inte undan direkt om hon går förbi och lägger en hand på dem. Hon kan stå där och pilla lite med sina små fingrar i pälsen och det verkar som om hundarna inte bryr sig.

På morgonen idag började Iris med att slicka henne i ansiktet, inte mig!

Men det som verkligen fick mig att reagera var det här. Att Iris hoppade upp i sängen och la sig så nära hon bara kunde när det var dags att sova middag. Alltså innan lilla gumman sov.

Kiddo låg där och vevade med fötterna och tyckte det var jättekul att ha pälskontakt! Jag fick försöka lugna fossingarna så att de inte sparkade obekvämt på Iris. Men Iris flyttade inte på sig! Och hon låg kvar där också.

Det verkar som att alla är överens om att vi är fyra musketörer nu.

Den perfekta anledningen. Äntligen.

De första åren med dobermann brukade jag rätt ofta låta mina hundar träffa andra hundar i hundrastgården. Bilden nedan är från 2010.

Men efter x antal incidenter med hundägare som inte tänkt som jag så är det numera väldigt sällan som jag låter mina hundar träffa andra när vi är och rastar. När någon frågar om de får släppa in sin hund till mina så svarar jag nästan alltid nej.

Men att svara nej är inte alltid så lätt, eftersom andra hundägare ofta tar det som någon form av förolämpning. Den rastgården vi går till oftast är till och med uppdelad i två så oftast finns det en ledig inhägnad precis bredvid. Ändå behöver jag förklara eller i de flesta fall, flytta på mig, fast jag var där först. Jag får med andra ord ta mina hundar och ibland springa mot grinden till den andra rastgården för att folk bara släpper in sina hundar antingen utan att fråga eller trots att jag sagt nej.

Och detta hände både innan bebisen, när jag var i nionde månaden och knappt kunde gå själv och nu när jag har bebisen med mig. När jag säger nej vill den andra hundägaren veta om mina är aggressiva, inte gillar valpar, om jag inte har pli på dem, drar det där med att hundrastgården är till för alla osv. Det brukar oftast sluta med att jag ber dem stanna vid grinden tills jag åtminstone hunnit in i den andra innan de släpper in sin hund. Nio av tio hundägare funkar så och en av tio väljer att gå till den andra rastgården. Jag brukar faktiskt tacka dem som går till den andra även om jag var på plats först.

Ibland har jag ju lite ”tur” och någon av mina hundar löper, då brukar jag slippa tjafset även om jag ibland får höra att ”men min hanhund är kastrerad”.

Så nu för någon vecka sedan så hände något. Vi var i rastgården vovvarna, lilla plutt och jag när en annan hundägare kom gående och ville in i rastgården. Jag sa då ”Nej, vet du vad, min hund har precis fyllt 10 år och hon orkar inte leka med andra hundar längre och vill bli lämnad ifred.” Sedan sa jag något om mitt barn som precis lärt sig gå och att jag hade fullt upp med att hålla kolla på de tre samtidigt. Den andra hundägaren godtog det direkt. Jag var så beredd på att behöva gå därifrån.

Någon dag senare när vi var där igen hände samma sak. Jag hänvisade till Iris ålder och mitt barn och vips så räckte det som argument. Igen.

Har jag äntligen efter 12 år med dobermann hittat ett argument och en anledning som är tillräcklig för att andra hundägare ska godta den? Äntligen!

Min lilla trio

Häromdagen fick mitt barn en body med texten ”my siblings have paws!” på. Förtjusande! Och som grädde på moset även ett prinsesskrone-glittrigt-diadem.

Ibland får jag uppenbarelser i skallen på bilder jag vill ta eller teckningar jag vill rita. Den där bodyn och diademet triggade den genen kan jag säga och jag var fast besluten att ta en bild på mitt barn och hennes sibblings.

Har ni någonsin satt en ettåring mellan två dobermann i en säng och sedan fått alla att sitta/ligga still, titta mot kameran samtidigt som ingen försöker äta upp diademet? Helsicke vilken hemsk plåtning det är! Jag hade behövt minst två-tre medhjälpare för att få det att funka.

Jag fick ge ena halvan av hundarna ledigt och fota bebisen med en hund i taget för att få några bilder alls. När jag fått en bra bild på varje individ var fotandet över och då var jag helt slut. Därav har inte Sally något diadem t ex. Men summan blev i alla fall rätt nära det jag hade visualiserat innan.

Min söta lilla trio, mitt barn och hennes knasiga hundar!

Sally 4 år

Idag blir den lilla tyska valpen 4 år! Min lilla fantastiska glada hund! Jag hoppas kunna göra lite vettiga saker med henne snart! Träna mer och sånt, det är ett födelsedagslöfte Sally!

Hur går livet med dobermann?

Bebisen har hunnit fylla 1 år och har nu tagit sina första steg. Tiden går så fort och födelsedagen fick mig att fundera på att jag nu varit ensamstående med två dobermann och en bebis lika länge.

Om jag ska summera det här året så har det gått bra men lätt har det inte varit. Att det har gått bra beror mycket på att jag har ett barn som varje kväll somnar i sin spjälsäng och sen sover där utan att vakna i ca 11 h varje natt. Och att mina hundar har anpassat sig och är duktigare än jag någonsin hade kunnat hoppas på.

Pengarna har gått till blöjor, hundmat och mat. Nästan alla kläderna som mitt barn äger är ärvda eller presenter. Jag har i stort sett bara köpt begagnade kläder och ett par nya skor på hela året. Mitt barn har knappt fått några leksaker och de hon har ryms i en liten flätad korg. Sparpengarna är slut och jag har just nu noll buffert. Mer än en gång har jag öppnat skafferiet och tittat på det som finns där och klurat på hur detta ska bli middag åt mig i en veckas tid. Ett stort knäckebrödspaket räcker till exempel längre än man tror. Så rent ekonomiskt måste man tycka att det är värt det att ha det som jag har det.

Hundarna och småbarn ska aldrig lämnas obevakade tillsammans. Bra regel, i praktiken helt omöjlig om jag inte stängt in bebisen och/eller hundarna. Bebisen har sedan länge tagit sig runt i lägenheten i full fart, krypandes eller gåendes längs möbler/väggar. Hundarna får vara överallt. När hundarna vilar i soffan puttar jag vardagsrumsbordet mot soffan så att bebisen inte kan gå längs soffan och peta på dem men det är allt. Eftersom hon sover i sin egen säng sover hundarna i min säng. När jag har lyft över henne till mig har jag legat i mitten och bebis på ena sidan och hundarna på andra.

Iris har aldrig morrat eller gjort minsta antydan till något mot bebisen. Inte en enda gång. Men så gjorde hon tidigt vana av att ha örnkoll på var den lilla rackaren håller hus och när hon kommer för nära har Iris rest sig och gått. Den enda gången Iris grisar i närheten av bebisen är när hon tror att det är dags för mat eller det rör sig om en tennisboll. Då slutar Iris hjärna fungera och hon springer bara runt och viftar på svansen och skiter fullständigt i vem som råkar stå i vägen för henne. Den där svansen har bebisen fått i huvudet några gånger och det lär bli många gånger till.

Sally är ju den som alltid vill vara nära och har inte alls på samma sätt flyttat på sig. Tvärtom har hon ju ofta kommit och lagt sig mitt i om hon kunnat. Sitter bebisen i mitt knä och dricker ur sin nappflaska i soffan så kan ni ge er sjutton på att Sally kommer upp i soffan och ska ligga med huvudet i mitt knä fast hon inte får plats så då gör jag plats och det är jättemysigt!

Sally har morrat två gånger på bebisen, den första gången hon gjorde det var en av de första gångerna som bebisen knatade längs soffan och en hand plötsligt flög ut mot sovande Sally. Sally ryckte till och morrade i luften. Jag gissar att hon faktiskt trodde att det var Iris som störde henne men det spelar ingen roll. Efter det uppmuntrade jag Sally att göra som Iris, flytta på sig, när bebisen kommer. Den andra gången var när jag hade feber och den lilla plutten började krypa neråt i min säng. Jag kände inte att Sally låg där och plötsligt kände jag bara hur bebisen tippade över mina ben och hörde Sally morra till. Vet inte exakt hur eller var bebisen landade på Sally men det var ju inte med fart och det hela var väldigt lugnt. Så jag bad bara Sally gå ner och då sträckte hon på sig, gäspade och gick ner.

Nu kanske något tänker att jag låter bebisen göra vad hon vill kring hundarna. Det stämmer inte, de två misstagen är jag som klantat mig båda gångerna och nu när bebis blivit lite större nejar jag henne som vilken valp som helst när hon börjar sträcka sig efter vilande hundar eller gör något annat som jag tycker är olämpligt kring hundarna. Jag tycker det går bra och hon har nästan helt slutat att ens försöka röra hundarna när de ligger och vilar. Nu för tiden reser hundarna sällan ens på huvudet när hon kommer jollrandes så någonstans verkar även de lita på henne eller inte bry sig längre.

Den enda situationen jag inte råder över just nu är maten. Alltså när bebisen sitter och äter. Jag säger åt hundarna att de inte får ta mat ur bebisens hand, bebisen svarar med att le, fylla handen med mat och sträcka ut den mot valfri svart nos (hon har ju en på varje sida). Jag har gett upp, de får sköta det där själva. Rent under barnstolen har jag det i alla fall!

Det har hela tiden varit ett krav, att både hundarna och bebisen ska kunna samexistera och att alla tre har sina regler om vad som gäller, självklart med allt ansvar på mig. Det upptar mycket av min tid under en dag.

Hundträningen är det som fått stå tillbaka. Några månader där i somras kunde jag sätta bebisen på gräsmattan och hon satt still när jag tränade hund. De dagarna är över. Hon tröttnar på att sitta i vagnen, hon rör sig och hittar på saker när hon är lös (hehe). Det jag kan göra är att träna hund i lägenheten när hon somnat men det orkar jag faktiskt sällan. Hade jag haft en tomt hade det sett annorlunda ut. När vi tränar så blir det mycket letaövningar och lite lydnad. Jag fokuserar på långpromenader och försöker se till att hundarna får springa lösa en stund varje dag, jag tror de behöver det. Vi stannar ofta till i rastgården på väg hem. Bebisen kommer först och hundarna på delad andraplats. Min egen träning eller andra aktiviteter finns inte just nu. När jag läser andra mammors klagomål över brist på ”egentid” när de har både partner och inga hundar, jag skrattar högt.

Hjälp som i avlastning, nej det har jag inte. Jag är med bebisen och hundarna hela tiden. När vi åker och hälsar på min mamma så kan jag lyxa till det och rasta hundarna när bebisen är med mormor men där är vi ju bara någon gång i månaden. Skulle det skita sig har jag folk som jag vet skulle ställa upp och rycka in men nu i veckan när både jag och bebis legat förkylda med feber så är det bara att bita ihop. Ligger man i sängen kl 23 och feberfrossar och Sally visar att hon behöver gå ut, ja då är det bara att resa sig och gå ut.

Aldrig har det varit så jobbigt att inte ha en husse/partner, aldrig har jag varit så noga med vem jag skulle kunna tänka mig ge det jobbet till.

Så varför berättar jag allt det här? Jo, för att jag verkligen vill förtydliga att det går utmärkt att ha dobermann och bebis tillsammans. Jag är som sagt grymt imponerad på hur bra mina hundar har skött hela situationen och anpassat sig. Men jag vägrar att ge en romantisk, felaktig bild över hur det är.

Jag hade kunnat lägga upp en bild om dagen på hundar och bebis som ser gulliga ut tillsammans, de är jättesöta ihop, kolla bara på mitt instagramkonto hehe! Men ingen ska läsa min blogg och se två dobermann och en bebis i en lägenhet och tro att ”kan hon så kan jag” utan att förstå att det tar precis all tid jag har och att detta är på gränsen vad jag klarar av.

Faktum är att det här året har fått mig att inse en del saker och fått mig att prioritera om, jag vill inte bo kvar i den här lägenheten och kommer därför att flytta. Men det är en senare historia.

Avelskonferens

I helgen var det avelskonferens för svenska dobermannklubben. Eftersom inte bara uppfödare utan även medlemmar var välkomna att delta så åkte jag dit. Det är kul och lärorikt att vara med. Plus att alla där är snälla och det är kul att vara med lite andra dobermannmänniskor.

Det pratades mycket avel och hälsa. Särskilt i DCM-frågan känns det som att jag och klubben har gjort en sådan bra resa. Från att jag skaffade min första dobermann Lina och då hotades av hennes uppfödare när jag första gången bloggade om sjukdomen till att vi nu alla pratar om den. Och det var ju inte bara jag som tystades (eller ja, hon försökte i alla fall). Jag vet många valpköpare vars hundar dog i DCM och att de tystades av sina uppföre, även om det nu går runt och påstår att de alltid varit öppna med sjukdomen. Det är skitsnack, det är enorm skillnad på nu och då.

Sedan är det själva sjukdomen. Från att ingen visste riktigt vad de berodde på har forskare nu hittat gener som har betydelse och sånt som nu går att kolla upp med blodprov. Så även om hela gåtan inte är löst så har man nu hittat en del av dem som har betydelse. Det är coolt och väldigt spännande!  Det har även fått konsekvenser för aveln att man vet mer och det hjälper inte att utesluta hela linjer, tvärtom behöver aveln ta vara på alla linjer under tiden som forskarna forskar vidare.

Och på tal om blodprov så pågår ett jättespännande projekt med inlämnade blodprover på dobermann men det ska jag berätta mer om när jag kan visa vad resultatet på mina egna hundar visade.

Förutom DCM så pratades det bland annat m HD och en genetiker var där och berättade lite om vilka projekt som pågår på SLU och vad hon jobbar med där. Spännande att höra hennes tankar. Hon ville för övrigt ha in blodprov från fler dobermann, oavsett hälsostatus. Friska och sjuka hundar. För att forskningen ska gå framåt så behövs det så att säga något att forska på.

Jag insåg även att när/om mina hundar behöver avlivas så ska jag åka till SLU och göra det där. Jag ställer mig ju själv positiv till organdonation och i det här fallet är det till forskningen på dobermann. För att hitta vad som felar på t ex sjuka DCM-hundar behövs det friska individer att jämföra med. Det svider i hjärtat bara att tänka på det och jag blir tårögd typ direkt men någonstans vet jag ju att det är rätt sak att göra. Men fy fan den dagen…

För den som noterade den lille duplo-dobermannen på bilden ovan så hade bebisen med sig lite leksaker att leka med under tiden som jag försökte lyssna på det som sades. Visade sig vara andra små dobermannmattar, upptagna med helt andra saker än tankar på dobermannavel, som var mest spännande att kolla på. Än så länge är det annat än dobermann som lockar mest

Rasmästerskap i IPO 2018

Årets rasmästerskap i IPO/BSL/FH har gått av stapeln i Stockholmstrakten. Bebisen och jag passade därför på att åka och titta på tävlingens sista dag då det var dags för skyddet och lydnaden.

Vissa dagar påminns jag om varför jag har dobermann och detta var helt klart en av dem! Älskar att se alla dessa härliga hundar springa runt och prestera med en sådan glädje!

När man åker sådär med en bebis så får man titta på och fota det man kan så alla ekipagen har inte fastnat på bild. Dessutom var vi lite sena också men några bilder tog jag i alla fall! Tyvärr blev samtliga modprovsbilder suddiga, attans då några vovvar fastande på coola bilder. Sist men inte minst, kul att träffa alla glada dobermannägare, som vanligt!


Har inte sett Kicki på länge men det var superkul att se så duktig hon och hennes Mezzrow’s Stella var!



Och Eliane tävlade med sin Diragos Avicii i IPO1, också duktiga!



Så här glad bli man när domaren berättar vilket fint betyg man fått!

Jag vet inte om jag ska kalla henne för den roligaste hunden på planen eller den hund som kanske hade roligast men en fröjd var det att se Birgittas hund som jag tror hette Emma.





Och mitt personliga favoritekipage som egentligen har gått i pension, Ingela och hennes Diragos Javanth. Kanske är det att han är Iris kusin och det bara skiljer några månader mellan dem, kanske är det hans svans, kanske är det att han är så pigg och glad fortfarande, kanske är det att första gången jag åkte och kollade på IDC IPO VM fick jag följa med Ingela i hennes bil ut till spårmarkerna när de skulle tävla, kanske är det att Ingela är en gullis men det spelar ingen roll. Det var kul att se Javanth tävla i årets seniortävling och ta hem den!

Sebastian tävlade med sin vovve Diragos Avalon. De tog hem hela kalaset och blev rasmästare 2018! Superkul och grattis!







Rasmästaren i FH2 Kristina Wahlqvist med Diragos Sarek och rasmästaren BSL Conny Hallberg och hans Dobforsport Cox

När det brister och jag tar hjälp av hundarna

Jag förespråkar verkligen att man ska vara snäll och är rätt noga med att hundarna ska sköta sig eftersom de är en ras som många har respekt för och är rädda för. Men idag, idag har jag betett mig och använt mig av hundarna när jag gjorde det. Jag tror jag borde skämmas…

Jag hade varit ute och gått med barnvagnen och mer eller mindre tagit en promenad på 5 h. Hundarna hade varit hemma själva under tiden så när jag kom hem igen skulle jag bara raka vägen upp och hämta hundarna för att gå ut med dem. Utanför vår port hade en flyttbil ställt sig och parkerat så att jag inte kom fram med vagnen. Jag fick helt enkelt lyfta ur bebisen och sen klättra över den där lastbryggan bakom bilen för att komma in i huset.

Hämtade två hundar och med bebis på armen och koppel i den andra gick vi ut. Den här gången knödde vi oss runt hela lastbilen och när jag passerade föraren som satt i informerade jag honom om att han stod där man inte får. Sa även att det finns en ingång på baksidan och att det är där man både kan och ska ställa sig. En annan granne passerade och sa exakt samma sak som jag till föraren. Föraren svarade okok.

Så gick jag ett litet varv med hundarna och när jag kommer tillbaka till huset står lastbilen kvar. Föraren satt kvar i bilen och lekte med sin telefon och hade inte gjort minst tillstymmelse till att försöka flytta på sig.

Som info ogillar jag sånt här. Så jag gick något irriterad fram till lastbilen, öppnade dörren och utvärderade det faktum att han inte flyttat på bilen trots att vi både förklarat att han inte fick stå där, att han stod i vägen och sagt vart han skulle åka istället. Föraren börjar då tjafsa och det ska man inte göra med ensamstående mammor, inte den här i alla fall.

Jag gick därför bort till porten, satte hundarnas koppel i handtaget på dörren och backade sedan några meter. Iris hatar att bli uppbunden så hon brukar skälla när jag gör det. Men hon vet även att jag ogillar att hon skäller så jag hjälpte henne på traven genom att säga det ord som jag använder istället för ”revir” när vi tränar IPO. Det ordet kan Iris och hon började skälla som besatt, Sally hakade på. Själv satte jag mig på bänken och ropade glatt till föraren att här tänker jag sitta tills du flyttat på din lastbil. Jag berömde även Iris för hennes konstanta skällande.

Nu reagerade föraren. Han klev ut ur sin lastbil och insåg väl fort att genom den dörren tänkte varken han eller hans flyttkompisar gå. Iris skällde ju inte specifikt på honom men han såg nog inte någon skillnad. Ungefär samtidigt kom hans kollegor och två av mina grannar. Grannarna ville samma sak som jag, att de skulle flytta lastbilen. Så jag sa åt hundarna att vara tysta igen, höll upp dörren åt alla och informerade sedan om att hundarna stannar tills bilen är flyttad. Plötsligt var det fyra flyttgubbar som började tjafsa istället för att agera. Så jag frågade om jag skulle flytta lastbilen åt dem eftersom fyra vuxna män uppenbart inte klarade av uppgiften. Istället började de diskutera med mina två grannar. Någon tant som hade koppling till själva flyttlasset kom ut och la sig i. Så jag erbjöd mig igen att flytta på lastbilen åt dem eftersom män ibland har en tendens att bete sig som en syjunta när en kvinna säger åt dem vad de ska göra.

Jag vet inte om det var Iris och Sally, jag eller en av mina grannar som lyckades övertyga dem men de gav upp efter några minuter. Så då tog jag min barnvagn och hundarna och gick in. Flyttgubbarna följde efter mig men sa inte så mycket.

I mitt hus finns en stor och en liten hiss, den stora fanns inte på plats. En av flyttgubbarna sa lite tufft att stora hissen är på översta våningen ”…så du får vänta här nere” och började röra sig mot hissen för att de skulle kliva in i den. Inte visste han att vi gör detta ett par gånger per dag och klämmer in oss med millimeterprecision i den lilla hissen. Så jag mjölkade det hela lite till bara för att jag kunde, hur barnsligt som helst

Släppte hundarnas koppel och sa sitt. Öppnade hissdörren och sa till Iris att gå in. Jag hade en sådan jädra tur att Iris gick in och satte sig perfekt i det hörnet där hon skulle vara. Körde in vagnen, vände mig till Sally och sa ”gå in”. Sally svängde i rumpan som hundar gör när de svänger in fot vid förarens fötter, satte sig perfekt på den lilla yta som fanns kvar. Jag tittade upp på flyttgubben och sa något i stil med att alla är inte lika tröga när det gäller att flytta på sig, log sedan och önskade dem en bra dag innan hissdörren gled igen.

Redan i hissen på väg upp frågade jag Iris va fan som flugit i mig. Sedan berömde jag henne för att hon skött sig så strålande och växlat från skällmmonster till mönster-hiss-hund. Inte hennes fel att matte är galen liksom.

Väl uppe i lägenheten gick jag runt och skämdes en stund. Tröstade mig med att det nog tar några år innan jag blir så där dryg igen.