30 Mar
2015

Sally, blivande draghund

Vi har även låtit lilla Sally dromedar att testa på att vara pulkahund efter att Iris hade dragit mig i pulkan. Plus att hon fick springa en liten, liten sväng med husse och Iris när de åkte skidor.

Jag tyckte hon var en naturbegåvning, reagerade knappt när hon plötsligt hade en plastig pulka på släp i ett snöre. Nästa år har jag två draghundar, hurra!

29 Mar
2015

Vill du dra mig i pulkan Iris?!

När jag fick veta att jag hade cancer längtade jag efter vår skidresa. Det var något att se fram emot i allt det dåliga. När det dessutom inte kom någon snö i min del av Skåne på hela vintern så längtade jag ännu mer. Därför blev jag först väldigt ledsen när jag insåg att jag inte skulle kunna åka skidor efter mina andra operation då vår skidresa var inplanerad.

Ändå åkte vi upp till fjällen och husse åkte skidor med Iris. Sally och jag tog små korta promenader och njöt av snön ändå. Samtidigt längtade jag så innerligt över att få fara fram över snön efter Iris jag också.

Husse hade tagit med vår plastpulka och jag var tvungen att testa. Kunde Iris tänka sig att dra mig en liten bit i pulkan trots att jag inte kunde hjälpa till och trots att hon sprang från husse och Sally? Vad skulle hända om vi mötte någon? Jag hade ju dålig eller ingen möjlighet att styra pulkan samt att bromsa med mitt onda ben skulle inte bli ett dugg bra.

Här är svaret på frågan Vill du dra mig i pulkan Iris?!

Jag fick även svar på vad som hände vid möte på vägen tillbaka. Duktiga, snabba hund!
27mars15pulka

28 Mar
2015

Fem månader

I dag är lill-Sally fem månader gammal. Som ni ser är hennes ena öra knasigt, hon äter bara en massa snö hela tiden och ser ut som dromedar eller en imperial walker.

Skojiga valpkroppar!
26mars156

27 Mar
2015

Kira Von Der Lüssenwiese

Kira Von Der Lüssenwiese SE45386/2011 behöver ett nytt hem.

Hon är född 2010-12-24 och är efter NHSB2595827 Bosz Vom Burghof och ÖHZBDO13446 Gina Von Der Lüssenwiese

Hon har gjort fint MH och är skottfast. Korad med 478 p. Ed ua, HD A samt ögon ua.

Tränad i svenskskyddet, figurant Jörgen Thynell (http://www.jorgenthynell.se). Tävlad i sök och är godkänd lägre.

Husse, som var den som tävlade/tränade Kira dog i slutet på 2013 och hon bodde kvar med övrig familj. Nu har även matte gått bort och Kira behöver därför ny ägare.

Kira är en liten tik med matchvikt på 27 kg. Van vid barn. Har bott på landet. Har gärna rymt och jagat hästarna i hagarna som yngre.

Jag har träffat Kira sedan hon var valp men hon bor inte hos mig just nu. Gissar att hon trivs bäst om hon  får komma till någon som satsa på tävling i sök och/eller skydd och som inte är nybörjare själv.

3kira5jan13

26 Mar
2015

Vi med hundar i Stockholm

vmhis2Stockholm är stort och fullt av hundar!

Jag startade därför en grupp på Facebook igår:

Vi med hundar i Stockholm

Tanken är att man via gruppen ska kunna knyta nya bekantskaper, tipsa om hundvänliga ställen och aktiviteter eller hjälpa varandra med träning och hundpassning m.m.

Oavsett vad man gör, vilken ras man har eller hur man lever med sin hund så är alla lika välkomna!

Hittills har jag fått in ett par kartor över hundrastplatser, ett par hundvänliga gallerior och fik. Mer ska fyllas på.

Men the more the merrier, så dela, gå med eller tipsa någon som kan ha nytta av det här.

26 Mar
2015

Nya skor och ny favorit

Här är Iris i sina skidkläder! Nytt för i år är att hon fått små tossor för att skydda tassarna när hon drar. De kommer från Gippmokk och de har funkat jättebra!
26mars151

26mars153 En annan sak som är ny för i år här i fjällen är att Iris plötsligt gått från att vara mattegris till att bry sig mest om husse.

Hon är vansinnigt medveten om att matte inte åker skidor och att det är husse som står för det roliga. Så fort husse börjar pilla med pulsklockan, skidorna eller börjar byta om så är det 100% fokus på honom.

Om husse och jag går åt varsitt håll och jag ropar på henne kommer hon men hon kontrollerar var husse är och tittar bakåt flera gånger.

Hoppas det är första och sista gången som Iris smyger runt någon annan och väntar på det roliga. Det är ju JAG som är hennes favorit!
26mars152

25 Mar
2015

Två svarta i härligt vitt

Vår flock har landat i bland det bästa vi vet; snö!

Om man frånser den lilla detaljen att mitt operationsärr sprack i bilen på vägen upp till fjällen så att vi fick ta en liten omväg via akuten i Karlskoga, gick det finemang att åka hit. Lilla Sally är precis som Iris grym på att åka bil, lägger sig bara i buren och sover.

Sally och Iris gillar båda att springa sitt snabbaste på de vita vidderna.
25mars151

Sally är för övrigt bara fyra långa ben och en ryggrad just nu! Men de långa benen funkar väldigt bra.
25mars153

Även om jag inte kan åka skidor kan jag gå små promenader längs de härliga, pistade längdspåren.
25mars152

24 Mar
2015

Från 30 min till över 4 h

Jag har varit rätt dålig på att ensamhetsträna Sally. Jag har ju varit hemma hela tiden.

Maxtiden hon varit ensam är kanske 30 min och har då haft sällskap av Iris.

Men så fick jag en dag samtliga av de symtom som jag INTE fick ha efter operationen och det var bara att försöka ta sig till sjukhus. Husse var utomlands och jag fick ringa min snälla granne Maria och be om hjälp.

Hon åkte från sitt jobb och jag släppte febrig ut hundarna på tomten tills det var dags att åka till akuten.

När jag låg på sjukhuset ville jag bara hem till hundarna. Över fyra timmar senare när jag äntligen var hemma igen var jag beredd på kaos, bajs, kiss, söndertuggad soffa osv. Jag möttes av två glada hundar och… inget annat!

Min duktiga Iris som passat Sally så bra! Duktiga Sally som verkar ha tagit allt med ro och passat på att sova.

 

22 Mar
2015

När det brister och gubben får skäll

I snart fyra år har vi nu bott i Skåne. I snart fyra år har det varit lite ansträngt med vår granne från första mötet och framåt.

Vi har försökt att inte bidra till det spända läget och gjort vad vi kunnat. Som tex när Iris och Nemo lekte på tomten och grannen klagade och tyckte de skällde för mycket och vi tog våra hundar och gick in utan att säga något annat än ”ja” och ”ursäkta för att vi störde”.

I höstas fick jag dessutom klagomål på att Iris skäller på hans hund när han ställer sig så nära vårt staket han bara kan med hunden och står still där. Bloggade om det här; http://www.galjar.se/?p=18440

Jag trodde då i höstas att vi hade haft ett bra samtal ändå. Att jag förklarat och att det hade byggt på missförstånd att han stått och hetsat Iris vid staketet.

Därför var det riktigt jobbigt när det för några veckor sedan blev skit!

Jag hade precis opererat mig och var utomhus för första gången efteråt. Jag satt precis utanför ytterdörren på en stol i solen med mitt ben i högläge och dränagepåsen innanför jackan.

En av kvarterets hundar gick förbi och Iris rusade till staketet för att skälla. Jag satt ju där jag satt men ropade på henne och bad henne hämta bollen till mig istället. Hunden som gick förbi krånglade lite med sin matte i kopplet och gruff-ljudade men det var inga konstigheter! Iris släppte den andra hunden, slutade skälla, hämtade bollen och kom och lämnade den hos mig. Jag kommenderade henne ligg och så fick hon ligga kvar där tills den andra hunden i lugn och ro passerat.

Bara några minuter senare kom grannen ut med sin hund och till min besvikelse slickade han vårt staket och när Iris rusade dit kunde hon som vanligt nästan nå hans hund med sin långa nos. Jag försökte ropa och jobba på bollfokus igen men det var lönlöst.

Jag kände mig så besviken och irriterad. Inte på Iris utan på min granne. Jag reste mig med möda och bara gick in genom dörren samtidigt som jag gjorde några sista försök att kalla på Iris. Mumlade argt för mig själv men att gå in kändes bättre än att stanna kvar där ute och bara bli mer irriterad. Under tiden som jag långsamt tog mig in passerade grannen förbi längs staketet.

När jag stod i hallen och pratade med husse om varför jag hade gått in, hängde av mig jackan, då reagerade jag plötsligt på att Iris aldrig slutade skälla där ute. Vad nu då?

Tittade ut genom fönstret och såg hur min granne gått tillbaka till staketet. Han hade vänt. Han hade vänt tillbaka och ställt sig i mitten av staketet och där stod han. Vänd mot Iris, så nära han kunde med sin hund och flinade. Tittade mot vår dörr.

Jag gillar att tro på människor. Vissa säger att jag är för godtrogen. Jag har verkligen velat tro att han inte gjort det här med flit eller för att vara dum. Men nu hade han som reaktion på att jag gick in genom dörren vänt tillbaka bara för att jävlas. Och han såg nöjd ut. Jag blev så ledsen och arg på en och samma gång.

Öppnade dörren och ropade argt på Iris, nu fick hon också komma in så detta skulle få ett slut. Då öppnar grannen sin mun och börjar säga något argt om att ”Det här kan vi ta på en gång”. Tydligen hade han saker att säga.

Jag orkade inte och sa bara ett ord till honom; NEJ! Han öppnade munnen igen och började säga något men jag sa argt att ville inte höra. Ändå lyckades han klämma in ett ”Du har ju ingen pli på din hund”

Då brast det för mig. Det kändes som allt kom ut i en och samma jättearga mening. ”Jag har bott här i fyra år och alla hundar kan passera här utom din och det är ditt eget fel för jag har till och med förklarat för dig varför det är så och nyss gick den lilla röda hunden förbi och då kunde jag inte bara ropa på Iris utan även lägga henne ner under tiden och nu har jag fått cancer och är nyopererad och kan knappt gå och då vägrar jag stå ut med sånt här trams!”

Iris som är väldigt känslig för mitt humör tolkade hela situatuonen som att nu var det dags att bete sig. När jag var klar med mitt arga utlägg stod jag och pekade med hela handen på granngubben, höll min blodiga dränagepåse i den andra och hade Iris liggande platt ner vid mina fötter. Grannen såg nollställd ut.

Sedan vände vi och gick in. Fyra års irritation från min sida är nu bortblåst, motvilligt erkänner jag att det var skönt att vädra ut min ilska.

20 Mar
2015

Ja, vad gör man…?

13mars152 Hur går livet med dobermann ihop när man kommer hem från sjukhuset med en något mörbultad ljumske där det dessutom hänger ut en dränageslang? När doktorn ordinerat att man inte ska anstränga sig (glöm hundrastningen) och helst ha benet i högläge?

Till att börja med så får man försöka få husse att förstå att nu är det bara han som står för promenaderna ett tag framöver.

Resten av tiden gäller det att undvika hundar som hoppar upp på ditt onda ben, hundar som sätter en tass eller två rakt på operationsärret och sist men inte minst; se till att din valp inte använder den där jädra påsen och slangen som kampleksak! Inte helt lätt ska jag säga, inte helt lätt.

Men så är det ju det där med träning och aktivering av dobermannskallarna också.

Iris är relativt enkel, även om jag inte kan gå så bra så kan jag säga ligg och sen stappla ut i trädgården och gömma en boll eller leksak. Sittandes på en stol utomhus med benet i högläge kan jag kommendera ”framåt” (=spring iväg några meter från mig) och kör sedan lydnadens fjärrdirigering med sitt, ligg och stå. Sist men inte minst blir det Iris-favoriten kasta boll.

Men valpen, där känner jag att vi halkar efter! Inkallningsträning sittande på stol är inte samma sak som att gå på promenad så som Emelie beskrev i föregående blogginlägg. Jag vill prägla henne så mycket som möjligt på mig och nu är det husse som går med henne och Iris och hon som leker.

När husse är ute och springer milen med Iris försöker jag därför använda all min energi jag får ut ur mitt ben till att leka och träna med Sally. Sitt och ligg, inkallningar, kamp och letaövningar. Det sistnämnda tänker jag berätta lite mer om nu.

Filmen: Jag började redan inomhus i januari. Kastade ut en femkrona på golvet och klick-belöning när hon nosade på den. Femman var så stor att jag nästan direkt bytte ut den mot ett mindre mynt. Mynten krympte och till slut övade vi på det minsta jag kunde hitta här hemma, ett tvåcents euromynt. Sally fattade direkt att det lönade sig att nosa på pengen. Det var även lätt att flytta ut övningen till gräsmattan och sedan dess har jag alltid lite småmynt ligger i jackfickan. Fyra dagar efter operationen nu i mars kunde jag med dränslangen i släptåg halta runt och kasta mynt i trädgården.

Nu kom det väl till pass att jag skyndat långsamt med belöningen och att jag faktiskt inte själv vet alla gånger var myntet hamnar. Jag gick så sakta efter operationen att Sally var tvungen att vänta och duttade flera gånger innan jag var framme med belöningen.

Att spåra med Sally just nu vill jag inte då jag i spåret vill kunna belöna snabbare och veta att jag orkar gå (inget av det kan jag just nu). Däremot hoppas jag att vi kommer att ha nytta av hennes lilla nos-dutt-markering när vi sätter igång sen igen.

Följ dobermannlivet på:

Livet med dobermann gillar:

Etiketter

Search

Arkiv

Senaste kommentarer

   Beat diabetes   Diabetes diet