Varje gång det blir lite fuktigt ute så förvandlas gångvägar och trottoarer till snigel- och snäckinfernon. De ligger överallt de slemmiga rackarna! Jag är en flip-flop-tjej på sommaren och är livrädd att mina tår och/eller fötter ska kliva på eller nudda dem. Även om jag har fullt upp att kolla var jag sätter mina fötter kan jag ändå inte låta bli att notera att Lina, med dubbelt så många ben som jag har, nästan aldrig kliver på en snigel. Är det med flit? Vill hon inte ha slemmig snigel mellan trampdynorna?
.
En av fördelarna med att ha en dobermann är ju jag vågar gå på även icke upplysta stigar på kvällspromenaderna. Jag resonerar som så att om en skogsduva inte kan passera Lina obemärkt så kan inga läskiga typer det heller. Vi går dessutom den biten så ofta dagtid att Lina vet var vi är och vart vi ska, jag bara går efter henne. Nackdelen är just sniglarna. Igår när jag gick ut med Lina, hon först jag efter, krasade det till ordentligt under skon. Jag valde att hellre leva i okunskap än att ta reda på vem eller vad jag klivit på och gick bara vidare.
.
Så idag hittar jag resterna när jag och Lina går ut på morgonpromenaden! Där, på exakt det stället där jag klev på något som krasade ligger resterna av en snäcka storlek stor. Skalbitar och torkat slem i en enda röra. Belä! Var tvungen att stanna till och utropa några "blä, va äckligt, vidrigt och usch". Lina tittade och nosade lite på det jag fann så intressant, men verkade inte dra några egna slutsatser.
.
Jag får vara nöjd så länge hon inte har intresse av att äta upp dem eller slicka på dem. Jag hade närapå dött och alla "belä" i världen hade inte räckt för att beskriva hur illa jag hade mått då. Och ändå har jag ätit sniglar och tyckte det var rätt gott… Märkligt.
.
En blogg som handlar om hund, hundträning och hundliv!