Vi har grannar på bägge sidorna om huset. Bägge är hundägare. På ena sidan bor en tollare och på andra sidan en rottweiler. För övrigt känns det faktiskt som att det sitter en ”varning för hunden” skylt på var och varannan grind här, det verkar vara väldigt hundtätt.
I Stockholm kände jag mig udda som hade två stora vovvar i lägenheten, här hade jag känt mig udda om jag inte hade haft två stora vovvar i huset. Skönt ombyte men ändå verkar inte alla vara lika nöjda med att vi flyttade in…
Husse och jag skulle åka en sväng med bilen. Han var redan ute på garageuppfarten under tiden som jag kopplade vovvarna och var på väg ut genom dörren. Jag hörde hur han började pratade med någon där ute. Det var vår tollar-granne som var ute och gick med sin hund på vägen och passade på att säga hej.
Eftersom hon hade hunden med sig så la jag fokus på att dogsen och jag skulle gå ut genom grinden fint och städat och ge ett gott första intryck. Inte skälla ut nya grannen liksom. Precis när jag började vara nöjd och glad över att den enda som sa något var Iris som gav ifrån sig enstaka wuff så hör jag hur grannen drog efter andan så högt som man kan dra in luft i ren förskräckelse.
Jag fortsatte fokusera på hundarna så jag hörde inte exakt vad som sades (husse fick berätta efteråt) men jag hade inga som helst problem med att lugnt och städat ta hundarna till bilen och stoppa in dem i burarna. När jag hade gjort det kunde jag svara på grannens fråga Ska ni ha de där springa lösa här? med att försäkra att vi skulle hägna in tomten så snart som möjligt.
I bilen efteråt fick jag bekräftat det jag redan anade, det var den starkaste reaktionen vi någonsin fått på våra hundar. Grannen hade i samma ögonblick som M sträckte fram handen för att presentera sig sett hundarna och hoppat bakåt, satt handen för munnen och gjort ett skräck-och-fasa-ljud för att sedan upprört berättat att detta var det läskigaste som kunnat hända. Att hon hade fått reda på att två hundar skulle flytta in men att det var sådana det hade hon ju ingen aning om. Dobermann och rottweiler var det läskigaste hon visste.
Ska tillägga att hennes tollarhane inte såg ett dugg missnöjd eller rädd ut, snarare tvärtom.
Den uppmärksamme minns kanske att jag i början av inlägget skrev att vår granne åt andra hållet har en rottweiler så tollargrannen verkar nu leva mitt i sin värsta mardröm.
Vi satte upp det provisoriska staketet dagen efter.