Lina och jag har bott här tillsammans på elfte våningen i lite mer än två månader nu. Lina har varit ute på balkongen, hon gillar att ligga där ute på morgonen när solen ligger på. Men Lina gillar inte att vara för nära räcket (tack och lov!) och håller sig gärna nära balkongdörren. Så det blir inte mycket spaning från den balkongen för hennes del.
I köket finns inte mindre än fyra stora fönster, dessa är dock för långt upp för att lilla Lina ska se så mycket mer än himlen och en och annan fiskmås ibland. Så nu ikväll när Magnus satt i kökssoffan lyckades han lura upp Lina i den. Sen stannade hon där! Hon morrade, brummade, pep och gnydde. Totalfokuserad på allt som rörde sig där ute. Då och då reste hon sig, hoppade ner ur soffan och sprang några meter, gnydde lite och hoppade sedan upp igen. Som om hela upplevelsen bara blev för mycket.
När det ringer på ytterdörren visar hon inget intresse för att vakta eller morra. Men när en människa går där nere på marken, flera hundra meter bort, morrar hon! Jag låter bli att analysera, för jag kan inte. Så länge hon inte skäller får hon sitta där hur mycket hon vill. Och titta ut över sitt nya akvarium Lidingö.
