För ett tag sedan skrev jag ett blogginlägg om Iris eviga släpande på sin boll, ben och våra strumpor. Jag avslutade det inlägget med att ställa frågan om det inte fanns några nackdelar med att hon är så föremåls- och apporteringsvillig. Självklart hade jag några småsaker i åtanke…
(För den som inte minns eller inte fattar vad jag pratar om; Strumpan, bollen och benet. Del 1.)
Grejjen är ju nämligen att Iris inte bara gör detta när jag sitter vid skrivbordet. Hon gör det när hon tycker att det passar i allmänhet bara, oavsett vad jag pysslar med. Badar badkar till exempel och glad Iris dyker upp vid badkarskanten och släpper ner det hon råkar ha i munnen för tillfället.
Bollen gör ju inte så mycket men att dela badkar med en strumpa som Iris redan hållt som gisslan i en vecka eller ett halvtuggat, halvmosigt ben…
Till och med när vi vi råkar ha gäster här på besök och tillfälligt har städat bort alla bollar, ben och tryckt ner strumporna längst ner i botten på tvättkorgen så att hon inte ska kunna fiska upp dem igen, ja då löser Iris självklart det också!
Inte ens när jag sover finns det några garantier för att Iris inte tycker att det är dags att ge mig något!
