Avel är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat. Bajsavel och hela baletten för er som läst min blogg ett tag. Jag har därför inte kunnat sluta tänka på det som togs upp på medlemsmötet i Örebro i samband med rasspecialen angående avel.
Barbro Kamleitner presenterade på mötet den senaste versionen av RAS, Rasspecifik avelsstrategi för Dobermann som har uppdaterats av henne och Madelene Dahlgren. En knippe rekommendationer från Svenska Dobermannklubben angående avel.
För att bespara er närmare åtta sidor text så sammanfattar jag på fri hand det jag tycker är viktigast för att undvika den där bajsaveln jag mumlat om;
- Genetisk variation; Då många kullar kommer från utlandsfödda hundar (År 2009 föddes 33 kullar i Sverige, av dessa var 9 efter svenskfödda föräldrar, 12 efter en svensk och en utlandsfödd föräldrar samt 12 kullar efter utlandsfödda föräldrar) får vi en bristfällig information och kunskap om hundarnas hälsa och mentalitet då detta ofta saknas och är svårt att kolla upp.
Den tillgängliga avelsbasen i Sverige är i dag så stor att det finns utrymme att avla på de hundar vi har här hemma och med detta medföljer en bättre statistik på hundarnas hälsa. Dessutom är de hundar som importeras ofta nära släkt med de hundar/linjer som redan finns i landet.
Man vill upprätta en lista över svenska hanhundar för att hjälpa uppfödarna att hitta lämpliga hanar att använda i avel. Listan ska innehålla hälso- och mentalstatus för hanen och dess släktingar.
Nära släktskap ska undvikas i parningar och den enskilda hanars användning begränsas. Importer och utländska hundar som ska som ska gå i avel ska undvikas om de inte tillför ”nytt blod”.
- Hälsa; De vanligaste dödsorsakerna för dobermann är enligt statistik från Agria: nacke/rygg, cancer och hjärtfel (där andelen som dör i cancer är ungefär lika stor som andelen som dör i hjärtfel).
Rasen ligger i försäkringsbolagens högsta premiegrupp och de vanligaste veterinärdiagnoserna är traumatiska hudskador, hudtumörer, juvertumörer, livmoderinflammation, hälta, hudinfektioner, mag/tarminflammationer, korsbandsskador, kardiomyopati, magomvridning och wobbler.
Särskilt uppmärksamhet ska riktas på problemen med DCM och wobbler. För att komma tillrätta med DCM vill man att hundar som går i avel ska göra ett 24-timmars-EKG (även kallat Holter-EKG) varje år i kombination med vanligt EKG för att kunna ställa diagnos innan hunden visar klinska symtom. Enligt den senaste forskningen lämnar varje hund som dött i kardiomyopati vidare sjukdomen till minst hälften av sina avkommor. En hund som uppnått en ålder av 7 år och fortfarande inte visar tecken på DCM via EKG samt Holter är med största sannolikhet frisk.
Därför vill man att hundar som uppvisar smärta från nacken och/eller rörelsestörningar inte ska användas i avel liksom hundar med knäproblem, hudproblem och hundar som inte är testade för von Wildebrands sjukdom eller ej är ögonspeglade. Man vill även att ett blodprov vad avser leverstatus tas varje år på hundar som går i avel. Ej heller hundar med mer än ett HD-belastat syskon.
Då många av de ärftliga sjukdomarna drabbar hundarna först när de är 4-7 år gamla vill man därför höja snittåldern för hanhundarna rejält när de går i avel samt att undvika linjeavel och inavel.
- Mentalitet/Bruksegenskaper; Rasen är en brukshund och enligt dess rasstandard ska en dobermann
…till sin karaktär vara vänlig och fredlig. Den är mycket trogen sin familj och barnkär. Eftersträvansvärt är måttligt livligt temperament, samt måttlig skärpa och retningströskel. En dobermanns goda följsamhet och arbetsglädje samt prestations- förmåga, mod och hårdhet bör även beaktas. Rasen skall också ha en balanserad uppmärksamhet på omvärlden och stort vikt skall läggas vid självsäkerhet och oräddhet.
Med hjälp av MH vet man att jämfört med andra bruksraser ligger dobermann lågt på tillgänglighetsmomenten. Därför vill man att hundar som ska gå i avel ska komma närmare rasprofilens siffror 4 på samtliga kontaktmoment, samt siffran 1 på skott. Ingen avel ska bedrivas på hundar som har problem med sina relationer till människor och ska ha lägst siffra 3 på kontaktmomenten samt om de är korade ha bedömts som öppna och tillgängliga. Hundar med stora rädslereaktioner ska inte användas i avel.
I dag kommer fler hundar kommer till utställning än till bruksprov och det är önskvärt att fler hundar kommer ut på bruksprov och i tjänst för att få fler bruks/tjänsteförare att välja dobermann. Målsättningen är även att öka mängden hundar som kommer ut på MH och Korning.
- Exteriör En dobermann ska tåla kraven på en arbetande och hållbar brukshund. Därför ska rasidealets medelstorlek eftersträvas (70 cm för hane, 65 cm för tik) och de ska ha ett välvinklat bak- samt framställ för att undvika skador på leder och korsband.
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Där har ni det, pang-poff. Detta stämmer väl överens med hur jag tycker att avel ska bedrivas. Vill vi ha en frisk, fungerande ras så är det detta som vi måste sträva efter och uppfödare som påstår något annat vill enligt mig inte rasens bästa och bör ej heller få valphänvisning.
Som valpköpare är jag heller inte intresserad av hund som jag inte kan kolla upp enligt de kriterier som RAS eftersträvar.