Husse åt kyckling framför tv:n i dag. Lina satt bredvid honom i soffan och sa att hon också vill smaka.
…när inte det gick så bra ställde hon sig på golvet och la sitt olyckliga huvud på soffkanten.
Livet är hårt tycker Lina och undrar om det finns någon familj som läser detta som kanske kan vara villiga att ta hand om henne och mata henne lite oftare?
Vad var det som hände?
I Degeberga på Skånespecialen ställdes en kuperad valp ut. Den blev BIR.
Efter utställningen har jag förstått att någon måste ha anmält det hela eftersom resultatet nu makuleras.
Men vad är det som anmäldes och varför? Att valpen var kuperad? Att den tilläts på utställningen? Och vad är det som ska makuleras när valpar ställs inoff? Resultatet registreras ju ändå inte?
Nog för att jag ogillar kupering av hundar men om en uppfödare tar in en kuperad valp så finns det ju antagligen en avelstanke med det eftersom hunden ändå inte får ställas ut?
Är det någon som kan hjälpa mig att reda ut detta? Vad tycker ni?
Alla apporterna
Husse har semester och vi har påbörjat projektet; göra-om-baksidan. Hugger upp ved, flyttar på komposten, flyttar ett staket, flyttar en jädra massa singel osv. Det är på den icke inhägnade delen av tomten så Iris och Lina har fått nöja sig med att vara inne på tomten och kolla ut på oss byggare Bob:ar.
Lina har inga som helst problem med att ha ett staket mellan oss, Iris tror hon ska svimma av det. Hon står och sjunger på andra sidan staketet fast jag bara är 2-3 m bort. Att matte är bäst är bra nästan jämt…
Har försökt trösta Iris med att vi skulle åka och träningstävla på klubben i kväll. Tror ni vi kom i väg? Näpp, för jag är en sån långsam, trög typ som inte ens har koll på tiden. Jag är inte helt nöjd med mig själv måste jag säga.
Fylld av dåligt samvete plockade jag ut alla apporterna på tomten och tränade här hemma bara. Hittade nämligen vår träapport som jag trodde var borta så nu har vi två träisar och en metall.
Vi nöter vidare på anti-tugg-träningen och varvar det med lite lydnadsklass två apporteringar (dvs jag kastar, Iris springer och hämtar och sätter sig fot). Körde även lite fritt följ, inkallningar och lägganden under gång.
Det är för bekvämt att träna här hemma på gräsmattan, jag har fastnat här! Hoppas, hoppas att vi kommer med på den där kursen jag anmält till annars börjar vi väl slå rot här också.
Dobermann-vovvarna i andra världskriget
Jag som sett serien Band of Brothers jag vet inte hur många gånger nu är väldigt sugen på att försöka få tag på ett exemplar av den där filmen som tydligen går att beställa och som det finns mer info om här; www.wardogsmovie.com
Dobermann användes rätt flitigt av den amerikanska marinkåren under andra världskriget i Stilla havet. Detta berodde bland annat på att den amerikanska dobermannklubben och privatpersoner (ett exempel här) såg till att förse marinkåren med hundar.
Hundar hade använts tidigare i krig men det var första gången som marinkåren började träna hundar speciellt för sina ändamål; att användas i strid. De tränade hundarna att bli scout dogs och messenger dogs.
De raser som visade sig vara bäst på detta var dobermann och schäfer.
Scout dogs: Hundarnas uppgift var bland annat att tyst markera när den stötte på andra människor i djungeln och de ledde flera hundra patruller genom djungeln. Det påstås att allt från mindre patrull till helt kompani som hade en av dessa hundar med sig klarade sig helt utan skador och hundarna markerade fienden i 100% av fallen. Bakhåll, japanska gömställen och krypskyttar; hundarna upptäckte dem!
Hundarna togs till och med bort från själva striden efter att de upptäckt fienden i vissa fall för att de ansågs så ovärderliga och man inte ville riskera att de kom till skada.
Messenger dogs: Varje hund hade två hundförare och hundarna lärdes att springa mellan sina två förare och att inte springa fram till någon annan människa samt att attackera den som försökte stoppa dem. Hundarna sprang med meddelanden, ammunition och sjukvårsmateriel. En del hundar blev beskjutna och skadades men fortsatte springa vidare ändå och historierna om hur många de räddat när all annan kommunikation låg nere och ingen annan kunde ta sig fram är många.
Övriga soldater såg alltid till att gräva värn åt hundarna och deras förare i närheten av sina egna. När hundarna sov i närheten av dem kunde de sova lugnt då hundarna reagerade direkt om någon fiende försökte närma sig under natten.
Under första världskriget kom marinkårssoldaterna att kallas devil dogs och så kom även deras hundar att kallas under andra värlskriget.
Den mest kända av dessa ”Devildogs” är en dobermann vid namn Kurt. Kurt var den första hunden som dog i striderna på Guam och han gjorde det efter att ha räddat över 250 soldater från att ha gått in i ett japanskt bakhåll. Själv blev han svårt skadad i striderna som följde.
Veterinären Dr. William Putney försökte rädda Kurt och opererade honom men hans liv gick inte att rädda.
Det går att höra Putney berätta om det hela själv i ett tal i filmsnutten nedan (4:40 min i filmen).
Det är alltså hunden Kurt som finns avbildad på det krigsmonumet i brons vid namn ”Always Faithful” som finns i Guam till minne av de hundar som dog där. (Den amerikanska marinkårens motto är Semper Fidelis och betyder översatt från latin alltid trogen eller always faithful.)
På LIFE magazines hemsida finns en samling bilder samlade under rubriken WW2; Dogs of war där nedanstående bild är hämtad. En skadad dobermann får dropp och tas om hand på Guam 1943.
.jpg "Dobermannandhandler")
När kriget var över bestämdes det att hundarna (i första hand dobermann och schäfrar) skulle avlivas då man trodde de blivit för farliga för att ta med tillbaka till USA igen.
Samme man som försökte rädda hunden Kurt, veterinären William Putney, såg till att han fick träna hundarna till att bli ”familjehundar” igen och han lyckades väldigt bra.
Av de över 500 hundarna som återvände till USA var det bara 4 stycken som inte gick att träna till ett vanligt hundliv. Hundarna fick flytta hem till sin matte och husse igen! Många av hundarna fick nya hem hos sina hundförare de tjänstgjort tillsammans med under kriget.
Putney skrev efter kriget en bok; Always Faithful: A Memoir of the Marine Dogs of WWII.
Frukost-tv!
Jag upptäckte för någon vecka sedan eller två att jag har kanalen Animal Planet! (Jag brukar liksom aldrig zappa mig förbi kanal 10-11 och Animal finns på kanalplats 17)
Nu när jag är ledig så äter jag ofta frukost framför just Animal Planet och kollar mitt nya nya favvoprogram ”Dogs 101”
Självklart är det avsnittet om dobermann som är mitt favoritklipp.
Iris brukar ligga i soffan bredvid mig och morra åt hundarna som springer och hoppar på tv:n.
Fika, spår och kurs
I går var hela vår flock och hälsade på Gizmos flock. Efter att husse Christian och jag varit ute på ängarna och lagt varsitt spår till Kira respektive Iris så satt vi inne hos dem och fikade en bra stund. Vi hann prata mycket hund…
Lilla Kira blir större och större för varje gång jag ser henne men riktigt stor kommer hon aldrig att bli. Husse och matte tror att hon kommer att sluta på 63 cm i mankhöjd.
Kira påminner väldigt mycket om Iris när Iris var i samma ålder, fast Kira har lite mer skinn på nosen än vad Iris hade i den åldern tror jag.
Efter allt det goda fikat var det dags för spåren. Iris har inte gått så många spår på äng så hon spenderar väldigt mycket tid till att nosa, snurra runt och beta gräs istället för att spåra. Men några pinnar hittade hon trots allt. (Kan man kalla spår plocke pinn?)
När det var färdigspårat tränade vi lite lydnad. Christian kommenderade Iris och mig genom lydnadsklass ett och vi var jättedåliga, men det var bra ändå för vi behöver mer träning.
Jag har lyckats hitta en kurs som vi ska gå Iris och jag! Anmälde mig samma dag som jag fick nys om den, hoppas att vi kommer med. Det går som sagt inte att gå runt på tomten och träna för sig själva längre.
Tuggeli-tugg no more
Jag vet inte när hon började men plötsligt tuggade Iris på apporten när vi tränade och tävlade lydnad! Tugg, tugg, tugg.
Visste inte riktigt hur jag skulle få henne att sluta heller. Därför bad jag om tips när vi var på kennelläger i början på augusti. Fick hjälp och när jag kom hem igen var jag redo att börja träna.
Tyvärr försvann apporten spårlöst ungefär samtidigt. Letat överallt men ingen apport. (Glömde jag den på kennellägret måntro?) Vi har med andra ord inte kunnat öva sedan dess.
I onsdags skulle vi åka till klubben och träna och då svängde jag förbi djuraffären och köpte oss en ny träapport. Äntligen skulle det övas
Väl framme var det öppen träning och jag fick tillfälle att lägga plats med tre andra hundar. En orolig pudelmatte undrade om Iris låg säker på platsen och jag sa som det var att det kan hända att hon blir en mattegris och smyger upp. Pudeln bytte genast plats med en annan hund…
Lite feg kände jag mig också så jag la Iris någon extra meter längre bort från de andra vovvarna. Vågade inte gå ifrån Iris hela sträckan heller utan gick halvvägs och vände upp. När jag stått där en liten stund och såg att hon tänkte ligga kvar så gick jag bort till de andra och ställde mig. Har ingen koll på tiden med hundarna låg längre än två minuter och Iris låg still. Hurra!
Efter det gick Iris och jag upp och kollade på några hundar som tränade lite skydd. När de gick till bilen för att hämta nästa hund passade jag på att plocka upp min splitternya apport med prislapp och allt kvar.
Satte Iris ner och kommenderade apport. Tugg, tugg sa Iris men jag hade mitt braiga träningstips i backfickan och Iris slutade tugga. Brrra Iris och loss. In med apporten igen men fick säga kommandot tre gånger innan hon tog den och samtidigt började någon prata högt bakom min rygg. Hörde bara enstaka ord men det var med oss rösten pratade apport… konflikt… du måste… samtidigt som jag bara tittade på Iris och fokuserade på henne. Vände hastigt upp huvudet och sa ett ögonblick, fick henne att sluta tugga; brraaa Iris, loss.
En av skyddskillarna hade sett exakt vad vi behövde träna på och visste vad vill höll på med och hade en massa åsikter om hur vi borde göra istället. Hur jag skulle träna upp stadgan så att hon håller den utan att släppa osv. Kanske såg han prislappen och trodde att vi började öva för första gången där och då och gärna ville dela med sig av allt han kunde om apportering? Jag vet inte, jag vet bara att efter det la jag ner apporten i påsen igen och det var slutövat.
I går kväll hämtade jag apporten igen och övade inne i vardagsrummet. Iris tuggade första försöket lite, lite men sen var det färdigtuggat. Hon är botad! Tusen tack till Lena!
Kul sak vi missar; Hundlöpet
Den 11 september går det andra ”Hundlöpet” av stapeln. Motionsloppet där man springer med sin hund.
Jag var inte med det första året, dvs förra året då jag inte vågade pga mina knän men i år hade jag tänkt att åka upp och delta.
Nu springer vi ju 7-8 km utan problem och med jämna mellanrum och mina knän sitter kvar. I år kan man dessutom välja om man vill springa 5 eller 10 km. Min stora plan var att springa 10 km och dessutom låta Iris springa i drag med björkissele på. Vi hade susat fram i spåret ju! Antagligen vunnit och mottagit en gigantisk buckla…
Tyvärr missar vi denna härliga tävling för att vi ska bort på en annan grej. Känner någon annan sig sugen på att springa och vinna hela skiten, kolla Hundlöpets hemsida!
Du är min nya vän
När vi bodde i Stockholm hade vi några hundvänner som vi träffade regelbundet för träning och promenader. Jag kände igen många hundägare i de rasthagar vi brukade gå i och jag hade koll på de mest aktiva på Lidingö BK.
Här i Skåne känner jag visserligen några hundmänniskor men det krävs en liten utflykt för att ta sig dit och det är något som måste planeras lite i förväg om vi ska ses. Inget ”ska vi ses i dag” spontant som jag ofta gjorde med Emelie och Camilla.
På BK känner jag ingen och planen var att jag skulle gå någon tävlingsinriktad kurs i höst med Iris för att få lite snurr på den egna träningen och kanske lära känna några bra träningskompisar. Så har de ingen sådan kurs där i höst!
Det känns som hela våren och sommaren hann gå utan att vi fick något vettigt gjort i hundväg. Dessutom körde jag ju fast i träningen ett tag tills jag fick hjälp av Lena.
Nu gäller det att ägna hösten åt att hitta några att träna med, jag är för dålig på att träna själv och komma någon vart. Hopplös är jag faktiskt.
Jag får åka ut till BK och bara klänga fast på första bästa människa med hund jag ser. Förklara; Du är min nya vän och vi ska träna tillsammans så det så.
Är ni bra på att träna själva och få upp träningsmotivationen även på egen hand? Eller är det bara jag som vill vara fler när man tränar hund?
Iris äter majskolv, en dödsfälla
Det finns en gård som säljer majskolvar här i närheten. Kolvarna ligger i en korg på ett litet bord vid vägen med ett pengaskrin bredvid. Fem kronor styck. Ta dina kolvar, lägg pengarna i skrinet.
Vi åkte och köpte fyra stycken häromdagen när vi skulle grilla. Iris tycker att majs är gott kommer gärna och tigger bara jag öppnar en konservburk med majs. Hon ville vara med och skala kolvarna, hon kollade när jag delade och kokade dem, hon följde med ut på altanen när de skulle grillas.
När en av dem föll ner på altanen var hon där på en sekund och började tugga på kolven.
Jaja, tänkte jag och gick in och plockade upp kameran som låg på köksbordet för att föreviga Iris som åt så noga, noga och inte missade ett majskorn!
La ifrån mig kameran och vände mig om. Majskolven var slut. Borta. Allt var borta… hmmmm… vad gjorde hon av själva kolven? Hon hade ätit upp kolv och allt.
Var det här bra? Efter måltiden (sjukt gott med grillade, färska majskolvar!) googlade jag ”hund majskolv” och Iris svävade uppenbarligen i livsfara!
Majskolvar – en dödsfälla för hunden
Grillresterna kan bli hundens död. Så om hunden ska vara med på grillfesten gäller det att tänka på vad man gör av grillresterna.
En del är livsfarligt för en hund. Och det är inte kotlettbenen som är allra värst – det är det innersta på en majskolv som kan fastna och som är allra farligast. ….
(Läs orginalartikeln Sveriges radios hemsida här)
Min hund har svalt en hel majskolv!
Jag är riktigt orolig nu. Min grandis har fått tag i en majskolv som han svalde HEL innan jag hann få tag i den! Det var en uppäten majskolv, det vill säga att vi människor redan gnagt av majset..
Vad ska jag göra? Ska jag vänta och se om det går bra? finns det något jag kan göra för att han ska kräka upp den igen? Eller är det bara att åka in till veterinären på en gång? ….
(Läs inlägget på hundforumet vovve och svaren som inlägget fick här)
Picknick-rester farliga för hundar
Majskolvar är populärt att lägga på grillen men inte alls bra för en hund att sätta i sig.
– De sätter sig som proppar i tarmen. Enda sättet att rädda en hund som svalt en bit majskolv är att operera den, berättar Lotta som själv varit med och plockat ut bitar av majskolvar ur flera hundar. …
(Ovanstående hittade jag i en artikel på Agrias hemsida)
Inget jag kommer att låta Iris göra igen med andra ord. Även om hon måste ha malt ner den där kolven noga innan hon svalde ner den för jag har inte sett annat än små majskorn i hundbajset efteråt.