En blogg som handlar om hund, hundträning och hundliv!
En dobermann ska ha mycket motion. Varje dag alltid.
Förutom när det vräker ner snöblandat regn och blåser. Då slipper man motionera ute i timmar!
Då kan man istället ägna sig åt att gömma Iris knoppboll så hon får leta och ta bilder på henne när hon hittat den och leker med bollen efteråt.
Lina då? Hon hade ett annat viktigt projekt på gång och hade inte heller tid eller lust att vara ute.
I dag hade vi en trevlig dag med Emelie, Expo och lilla Anna. Vi gick i en lätt snöbeklädd hage och hundarna sprang runt och hade sig. Alla fick träna inkallningar och det var frid och fröjd…tills ett rådjur struttade utanför den enda delen av hagen som inte hade nätstängsel utan tre-trådigt elstängsel!
Lina freakade ju ur som bara hon kan. Rådjur är hennes stora last i livet näst efter katter. Fast det bara var tre tunna trådar så sprang Lina fram och tillbaka längs med staketet. Iris fattade ju fort att detta var något att hetsa upp sig över och hon kom ju snart på att det gick lätt att skutta ut mellan trådarna.
Tanken hann slå mig att nu kommer Iris att lära sig jaga rådjur och jag skrek hysteriskt! Avgrundsvrålsnej följt av inkallning. Och hon kom!
När Iris var infångad och kopplad kunde jag sen locka till mig Lina efter lite övertalning.
Men det är inte det som är själva grejjen i dag. För det är vad som hände när jag skjutsat Emelie och gänget till tunnelbanan och kom hem igen som är det jag vill skriva om. Bilder blir det också och jag tror inte att det är till för dem som är kräsmagade.
När jag kom hem tog jag ut hundarna. De var glada och pigga. När vi kom in gick Lina fram och nosade på.. ja va fan var det? Hade någon bajsat på golvet? Näe. Det var någon som hade kräkts på golvet i hallen. Blod. Två gånger hade någon av hundarna kräkts blod!
Fram med kameran och en linjal och fotade. Sen ringde jag Bagarmossens djursjukhus då deras akutmottagning är öppen dygnet runt. Men jag visste ju fortfarande inte vem det var som hade kräkts!
En del av mig blir hysterisk när sånt här händer. Den andra delen väcker sjuksköterskan i mig. Hon som jobbar på en gastromedicinavdelning och har bla blodiga kräkningar som jobb! En märklig kombination.
Då bägge hundarna verkade må prima så fick de faktiskt sin kvällsmat även om jag skar ner på bådas portioner. Pratade med bästa Lena på msn under tiden vi väntade och det tog inte många minuter innan Iris började vanka i hallen och kräktes. En gång, två gånger och tre gånger kräktes hon. Omöjligt när man har en hund som äter färskfoder att säga om det var blodblandat!
Med fryspåse på handen letade jag igenom kräkhögarna och hittade denna rätt fort. En kotte!
Fotade den elaka lilla kotten som bara var 5 cm lång. Fast när den sitter fast någonstans så är fem centimeter plötsligt rätt långt.
Kl 23 kom kotten upp då kräktes hon tre gånger, 10-15 min senare kräktes hon två gånger till (kottfria kräkningar). Efter det var det lugnt och kl 00:45 fick Iris lite ny kvällsmat. Förutom att hon såg lite hängig ut precis när hon skulle kräkas så har hon mått finemang och varit som vanligt hela tiden.
Hon sover ju alltid nära mig i sängen och i natt kommer jag att sätta upp ett kompostgaller så att hon inte kan lämna sovrummet. Jag vet dessutom att jag kommer att vakna varje gång Iris bara reser sig i sängen.
I dag åkte vi hem från Katrineholm där vi tillbringat helgen. Fick ett infall att köra förbi Gärdet då hundarna hade legat i bilen så länge och låta dem rasta av sig innan vi körde sista biten hem.
Jag tänkte att Lina skulle vara kopplad och Iris gå lös men väl där så släppte jag även Lina efter någon minut. Jag blev så stolt att jag trodde jag skulle svimma när det visade sig att Lina var nästan lika bra som Iris med inkallningarna och kontakten och allt. När båda hundarna sprang efter någon liten leksugen hund så tyckte jag att det blev för mycket med två dobermann och en liten. I vanliga fall hade jag kallat på Iris (hon kommer) men nu gick det lika bra att ropa på Lina! Hon bröt och kom till mig. Min älskade bästa Lina!
Vi mötte en liten valp som var lika gammal som lilla Anna fast blandning mellan rottis och labbe. Vi mötte den två gånger och andra gången hamnade den lite på villovägar då den sprang åt vårat håll istället för att kuta efter husse som var lååångt där framme någonstans. Jag pratade med valpen och sa saker som Vad gör du här lille vän, din husse är ju där framme? Har du tappat bort din husse?
Plötsligt ser jag i ögonvrån hur Iris sticker iväg som ett jävla skott. Full sula över ängarna mot… vad? Inget! Det tog vad som kändes som en evighet innan jag fattade att hon riktat in sig på en människa som gick jättelångt bort. Va fasen?!
Husse! Iris letade efter husse! Ropade så högt som jag bara kunde och hon vände. Jag är en idiot, när jag pratade med valpen trodde Iris att hennes husse fanns i närheten och gav sig av på hussejakt.
Istället för att tala mer om vems husse som befann sig var så började vi gå efter lilla valpens husse som nu hade stannat långt där bort och ropade på sin valp. Till slut kom vi så nära att valpen hörde ropen och kunde pejla in öronen och börja springa i rätt riktning.
Så här i DCM-tider när det skickas prover till USA högt och lågt och hundarna dör här hemma under tiden så ska det bli mycket intressant att åka och lyssna på detta!
Jag åker bil från Stockholm och har plats för några snälla som vill åka med.
Iris har fått en ny boll. En knoppboll. Fast Iris är orange och inte tjusigt blå som på bilden. Jag tycker att den ser lite ”rymden” ut!
Iris är väldigt förtjust i bollen. Eftersom den tack vare sina osymetriskt utplacerade knoppar studsar väldigt skojigt och Iris har förstått det går hon och släpper den i golvet hela tiden. Det ser skojigt ut när hon promenerar runt för sig själv och släpper bollen lite då coh då och står och tittar efter den när det studsar iväg.
Vanliga bollar får inte Iris ha själv då de går sönder direkt men den här gummibollen håller! Därför får hon ha den inomhus också. Och eftersom hon får ha den inomhus så har jag tränat med den inomhus. Gömt den och låtit henne leta upp den.
Nu är bollen så stor att den är på tok för lätt att hitta men det går ju att trixa till det lite i alla fall. I går la jag den i en stor plastlåda med lock från IKEA där våra vinterjackor legat under sommaren. Jag la bollen längst ner i lådan under lite andra vintergrejjer och la på locket. Det tog Iris en bra stund att klura ut var den var men desto stoltare blev jag när hon plötsligt började nosa frenetiskt på ena hörnet av lådan/locket, krafsade på lådan, la sig ner och tittade på mig! Det går inte att missta sig när Iris tycker att hon hittar, hennes krafs- och liggamrkering är klockren!
Jag funderar på att skära bort en bit av en av de mindre knopparna så att jag kan börja nyckelhålsgömma. Fast det är synd på de fina knopparna. Måste verkligen lära Iris nosa rätt på ett ämne snart.
Besök på Gärdet i dag. Iris och jag tillsammans med Emelie och lilla Anna.
En massa hundar i vanlig ordning, en och annan häst, några joggare och folk som var ute i solskenet och promenerade.
När vi hade gått till slutet och vände tillbaka igen så mötte vi Linas första matte Emelie och vän. Kul! De var ute och gick med två boxrar och en liten pinne. Vi slog följe och vovvarna hoppade runt under tiden.
Efter Gärdetpromenaden gick vi till Himelska hundar och fikade. Iris var lite skällig på några av de större hundarna som var där och fikade men ignorerade de små helt. Det är märkligt men trevligt att vara där. Hundarna knatar runt som de vill och en del gäster kissar på golvet…
Jag var nöjd med Iris i dag också för att hon skötte sig bra när vi fick head on möte med en stor häst och lyssnade när jag sa åt henne att inte jaga de tio-femton helt orädda kråkorna som satt i en klunga i gräset. I vanlig ordning tog jag lite bilder också.
Vy bort mot lilla sportgärdet. Blandade hundar springer runt! Typisk syn på Gärdet.
Liten Anna tittar på allt och alla med sina för dagen vältejpade öron
Anna och Iris säger hej till en söt fransk bulldog
En dobermann hittade vi också! En hund från Jean Darks H-kull. Hon hade tappat sin svans och var väldigt välmusklad.
Iris möte med boxer/pinne-ligan. Full rulle.
Boxerbad. Ju fler jag möter desto mer gillar jag dem. Glada vovvar med fart!
Hela ligan i en vattenpöl, alla vovvarna tyckte det var bra att dricka av vattnet. Blir Iris magsjuk så vet jag varför nu.
Iris lyckades locka med sig en stor Grand Danois till oss. Den var roligt prickig!
En liten söt vit, välfriserad med vacker blå kappa. Väldigt tjusig.
Emelie sorterar hundar, det kan ha varit någon som var lite överintresserad av Annas rumpa…
Gänget möter ny kompis
Väl hemma igen var jag och Iris jättetrötta men vi orkade ta Lina på en långis ändå.
I dag började vi dagen med att åka till veterinären för att vovvarna skulle vaccineras. Vi fick komma in i ett litet rum och vänta under tiden som en snäll sköterska hämtade spruta och nosdroppar. Flickorna fick nosa fritt i rummet under tiden. Det finns alltid väldigt mycket att nosa på hos veterinären nämligen!
När snälla sköterskan kom tillbaka sa jag åt Iris att lägga sig ner och att vi skulle ta Lina först. Sa att Lina är väldigt snäll så jag trodde att det skulle räcka fint bara med att be Lina sitta ner. Mycket riktigt, lilla Lina satt snällt still och fick först sin spruta i nacken och sedan dropparna i nosen. Allt utan att röra en fena eller att jag behövde göra ett dugg. Jag satt på en pall en m ifrån och bara sa att hon var duktig. Hon fick många godisar av sköterskan efteråt!
Sen var det Iris tur och jag visste inte riktigt vad Iris skulle tycka om att någon knep tag om hennes nos för att ge henne droppar, så för säkerhets skull så satte jag ett finger i halsbandet så att hon inte skulle försöka smita. Men det gick lika bra det. Funderade på att hyra in sköterskan som tandvisningsfigurant direkt!
I väntrummet satt det tre hundar när vi kom ut och då var flickorna tvungna att säga voff minst en gång var men det gick också bra. Vi lämnade stället städat och fint i slaka koppel.
Hade redan bestämt mig för att inte träna hundarna i dag utan bara promenera. Den blåa himlen och stora solen gav mig lust att åka till en rasthage så vovvarna fick busa och springa tillsammans. Åkte mot den som ligger närmast oss men såg från vägen att ett gäng damer hade småhundsträff där så jag brummade vidare mot nästa rasthage, den stora ”fårhagen”. Väl där ser jag hur 15-20 hundar med tillhörande folk är i hagen och promenerar i lite olika grupperingar. Fasen…
Eftersom Iris har uppvisat en föredömlig inkallning den senaste tiden så plockade jag ändå ut henne ur bilen och gick in i hagen. Passerade ett gäng småhundar (8-10) utan problem och fortsatte gå i raskt tempo. Jag utnyttjade verkligen de andra hundarna för inkallningsträningen. När de kom springades så lät jag Iris ta lite fart och ropade sedan in henne när de närmade sig varandra. Hon kom tillbaka. Det var bara när hundar som sket i att deras ägare ropade från andra sidan hagen och sprang hela vägen fram till oss som jag lät bli att försöka undvika möte. De fick leka lite innan jag och Iris lämnade dem bakom oss.
Det var särskilt en hund som sprang runt utan sin matte och ignorerade alla hennes försök till inkallningar. Den var väldigt intresserad av Iris och ville leka mycket, mycket. Hoppade upp mot Iris ansikte, gläfste och var väldigt på. Först trodde jag att Iris skulle bli sur men det visade sig att den bara triggade hennes bushumör. Iris och lille hunden tumlade runt och hade sig under tiden som jag sakta men säkert gick ikapp hundens matte. När vi närmade oss matten så hörde hon hur mycket det lät om hundarna som röjde hej vilt och utbrast att Nu fick det räcka! Jag tolkade det som att hon menade sin hund och visste om att den kunde vara lite för mycket även mot stora hundar, frågade för säkerhets skull vilken hon hon syftade på och blev snabbt och surt varse att Självklart är det din hund jag menar!
Kallade på Iris och såg till att hon slutade leka. Hundens ägare hade sällskap av en äldre man jag och Lina ofta träffade på i hagen för flera år sedan och jag vet både vad han och hans hund heter. Uppenbarligen kände han inte igen mig när han passade på att högt och tydligt flika in Min hund blev illa biten av en dobermann en gång.
Nu råkar det vara så att jag har hört den där historien flera gånger och att det då för fyra år sedan då jag hörde den första gången inte var en dobermann som hade bitit… Jag var ju bara tvungen att omedelbart fråga honom om det inte stämde att hans lilla hund (som jag passade på att uttala namnet på väldigt tydligt) inte blev biten för sisådär en fyra-fem år sedan och det fick effekt för plötsligt lät han inte så himla tuff längre och sa att Jo, ja det var det nog. Under tiden räckte det med att jag sa nej till Iris för att hon skulle undvika att gå fram till hans hund.
Med min bästa artigt bestämda röst sa jag då till dem att bara för att jag har den stora svarta hunden så är det inte alltid min hund som var den elaka och att en fyra-fem år gammal story nog kändes högst olämplig att applicera här och nu. Sen la jag till att min andra dobermann blivit illa biten två gånger i samma rasthage och bägge gångerna av en labrador så att de kanske inte ska vara så snabb att döma efter ras. Mannen mumlade något om att jag ju verkade ha väldigt bra pli på min hund ja… Annat ljud i skällan minsann!
Iris gjorde ett försök till att leka med lilla hunden så jag kallade på henne med orden Matte vill inte att du ska leka med den där hunden, kom nu och Iris kom direkt. Vi lämnade dem bakom oss och gick vidare. Kände hur jag ägde luften och det riktigt plingade av poäng jag just plockat.
Jag går väldigt fort när jag går med hund och det dröjde faktiskt inte så lång tid innan jag varvat alla som var i hagen och ännu en gång var ikapp tanten med ystra hunden och mannen. Kanske för att kompensera för förra varvets dåliga möte så böjde mannen sig efter Iris och lockade på henne och sa något om att mig kan du få hälsa på. Ful-jag passade på att öva inkallning med hjälp av honom också, lät Iris börja ta fart mot honom för att kalla in och sen njuta kraftfullt av att hon vände och kom direkt. Pling, pling, pliiiiing!
Bestämde mig för att byta hund och lämnade Iris i bilen och gick in i hagen med Lina. Lina är ju inte alls lika mattefixerad som Iris och jag utgick från att hon skulle vara lite svårare att ha lika överexemplarisk koll på men något magsikt inträffade och Lina vek inte från min sida. Det var som om hon var så glad att det äntligen var hennes tur att få komma ut och dessutom vara själv med matte att hon inte ville riskera något.
Inte ens när ni-kan-gissa-själva-vilken-liten-hund kom springades över ängen mot oss gjorde hon annat än att vara duktig. Hon viftade bara på svansen och nosade lite på den ystra hunden innan hon sprang ifatt mig i stället. Av de hundar vi gick i kapp och förbi så lekte hon lite och sa hej bara för att sedan fortsätta följa efter mig. Pling, pling, det var uppvisning i lydig dobermann!
Att sluta när det går som bäst är ett säkert vinnarkoncept men ändå bestämde jag att vi inte hade sugit tillräckligt på karamellen ännu och hämtade därför Iris ur bilen igen. För tredje gången passerade vi damen med lille hunden (som kom springandes igen) och hon frågade mig om båda hundarna mina hundar var tikar. Jag svarade ja och hörde en massa pling i bakgrunden…
Sista varvet vi gick slog vi följe med en pudeltik och hennes matte och en setter som på egen tass lämnade sin matte till förmån för oss. Vovvarna lekte konstant och det var riktigt kul att se dem sträcka ut i solen och ha så roligt tillsammans.
Jag tror vi var i rasthagen i en och en halv timme och det var länge sedan jag var så nöjd och glad över mina hundar. De fick märgben när vi kom hem bara för att.
Jag vet att hela det här inlägget är rätt så barnsligt men kämpar man till vardags med lite fördomar och känner att man har allas ögon på sig när man har farlig dobermann så kanske man blir så här barnslig? Eller så är det mig det är fel på. Det var sköna pling i alla fall!
I dag började jag med att ta tag i Lina och och Iris kommande provtagning för att skicka till Dr Meurs i USA. Dvs för att ta reda på om de är anlagsbärare för hjärtsjukdomen DCM som drabbar Dobermann rätt hårt.
Det finns två sätt att testa hunden på för oss som bor i Sverige. Antingen tar man ett blodprov eller så kan man skicka efter ett litet ”Swab-kit” (alltså en odlingspinne som man rullar runt i hundens mun) som man sedan skickar till USA.
Allt detta finns det information om på nedanstånde hemsida och det är bara att klicka på bilden för att komma vidare till hemsidan.
Där finns även den lista där hittills testade hundar vars ägare gett sitt medgivande till att resultatet visas med. Just nu är listan fylld med övervägande amerikanska hundar men redan nu har några danska och norsk-reggade hundar dykt upp.
Jag kommer att testa båda mina hundar och deras resultat kommer att vara synliga för alla.
Fick gå till biblioteket i dag för att skriva ut de formulär som man behöver för varje hund då jag inte har någon skrivare. När jag satt där vid datorn så insåg jag plötsligt att båda mina hundar kan vara genbärare. Fy!
Eftersom Linas pappa Don Danté Zamolxis trillade ner död när han var 6 år gammal och två av Linas kullsyskon dog när de var 3 respektive 5 år gamla så har jag ju vant mig vid tanken på att Lina också är drabbad och vetat om detta i flera år. Pappa Dante hade ju t ex redan dött när jag köpte Lina även om jag då inte insåg vad det innebar i praktiken.
Men nu vet jag ju bättre… Med bättre menar jag att vi nu vet att över hälften av alla dobermann har genen. Så rent statistiskt kan det mycket väl vara så att även Iris är drabbad. Vill jag verkligen få två så dåliga besked? Tanken på att lägga ner alltihop direkt infann sig kan jag säga.
Fast hur ska vi då få bukt med sjukdomen? Om ingen testar? Jag har hört de som sagt att man tänker vänta tills man vet om det verkligen stämmer, tills provet kommer till Europa, att man inte litar på resultatet. Men enda sättet att ta reda på det är ju att testa så många hundar som möjligt och se om det stämmer. Ge forskarna så mycket som möjligt att gå på. Vår hundkompis Expo som har fått diagnosen DCM kommer ju också att skicka i väg ett prov och jag vet att matte Emelie kommer att låta resultatet bli offentligt på den där listan.
Det kostar i dagsläget ca 330-400 kronor i svenska kronor att testa sin hund. (60 dollar per hund om man inte skickar in fem eller fler samtdigt då det kostar 51 dollar per hund).
Just nu är jag lite osäker på hur man ska skicka de respektive proverna. Räcker det med ett vanligt kuvert?
I dag var vi på klubben och tränade. Husse följde med och han tränade Lina och jag tränade Iris. Jätteroligt!
Vi började med att lägga Lina och Iris på den deras andra gemensamma platsliggning på två dagar. I går låg de en minut, i dag låg de en minut. I dag fick vi en bra störning av en golden som gick förbi på stigen bakom husse och mattes ryggar och bägge hundarna hade giraffnackar men låg kvar.
Iris fick träna rutan i dag. Det går både bra och dåligt kan man säga. Det som jag är nöjd med är att Iris har bra fart in i rutan. Jag är även nöjd med att Iris står still och bra efter kommando stå. Har jag inte sagt något så ändrar hon position själv efter bara några sekunder och försöker tills det blir rätt.
Det som jag inte är så glad över är att hon fortfarande, särskilt på lite längre avstånd, fortfarande rundar en kon för att svänga in i rutan.
Videokameran var med i dag och jag fick en rejält lång film på vår träning. Klippte ihop en kortare variant där man kan se hur Iris springer in fel sista gången. Med hjälp av husse så började vi träna bort det i dag och nu kommer vi att köra på kortare avstånd tills det att hon springer rätt 100% av gångerna.
Häromdagen så var jag och Iris och tränade med Camilla och hennes Tyson på BK. Det var typ tusen år sedan då Camilla varit höggravid och nu fått en bebis.
Den senaste tiden har vi tränat mest själva då Emelie och Expo inte tränar på samma sätt längre och lilla Anna dessutom kommit med i bilden. Samtidigt som Camilla varit rund som sagt.
Därför var det buskul att äntligen vara två som tränade igen! Tyson var så i gasen och man riktigt såg hur sugen han var på att träna. Duktig var han också! Han sprang rätt in i rutan och ställde sig mitt i på första försöket tror jag minsann!
En liten hane modell ludd kom springades rätt mot honom över planen när han tränade också. Tyson nosade på den lille men kom direkt när Camilla kallade på honom. Duktig Tyson!
Iris och jag tränade lite icke organiserat på några blandade lydnadsmoment. Eftersom Camilla hade ställt upp en ruta så testade vi på den och Iris springer fortfarande in från sidan i rutan. Tror vi ska ägna oss lite åt den där rutan nu ett tag faktiskt. Vi har apporterat så mycket nu den sista tiden att vi behöver något nytt att pyssla med känner jag.
När vi tränat en stund körde vi bort med bilarna och stannade vid stranden. Där var det fritt på folk och andra hundar vi gick en liten sväng så Iris och Tyson fick sträcka ut och busa. Uppskattat!
En stor pinne hittade de och de hängde lite i varsin ände av den. Iris ville helst ha pinnen för sig själv…
Snyggvovvarna!