Jag har fått ett nytt jobb. Från att jobba natt och sluta kl 07 på morgonen börjar jag nu 06:30 och jag erkänner direkt att det är en omställning som känns i precis hela kroppen. Dessutom är det ju meningen att jag ska sköta nya arbetsuppgifter, lära mig nya dataprogram och så vidare. Min kropp och hjärna har känts som mos när jag kommit hem.
Samtidigt passar vi ju grannens pudelvalp och chihuahua om dagarna så Iris får ju inte göra så mycket även om en av oss är hemma. I går när jag kom hem hade jag därför en väldigt pigg och skuttig dobermann och själv ville jag bara sova resten av dagen. Dålig kombo. Därför bestämde jag mig för att åka till torsdagsträningen hos toppdobbarna.
Väl där var det bara en annan hund på plats, en liten dobermannvalp på sex månader. Efter att att ha beundrat och pratat lite med matte och Marina (vars egna hundar inte hade kommit hem ännu) så hämtade jag Iris i bilen och gick ut på planen för att träna apportering. Iris springer mycket och gärna när man kastar apporten, hon går igång direkt när jag kastar. Full fart ut och ett hetsgripande men ingen hets på tillbakavägen. Plus att hon hest av allt springer innan jag kommenderar…
På rikslägret i somras tittade vi bland annat på det här och vi fick många bra tips av vår instruktör Gunilla Karlsson. Så i går passade jag på att göra lite så som hon sagt. La ut apporten framför Iris och gick 10 meter bort och kommenderade så att hon fick träna bara på ”återspringet”. La den bakom henne några gånger och gjorde samma sak, då får hon ett väldigt fint och bra gripande. Sen kastade jag apporten några gånger också, bara för att träna på att lyssna på matte innan man springer ut, ibland fick hon inte ens hämta den utan hon belönades bara för att hon satt kvar.
Efter en stund kom Marina ner till planen och berättade hur hon tränat med sina hundar och vilka tips hon hade fått. Hon hade även många tips om hur Iris och jag borde träna bort onödigt tuggande på apporten och visade vilka övningar hon gjort med sina hundar.
När jag kände mig klar med apporteringen gick jag tillbaka mot bilen och Iris sa voff på Marinas hundar som nu hade kommit hem med husse. Iris har mycket att säga till andra hundar, särskilt när vi är på en träningsplan. Då ska alla andra hålla sig undan och det ska bara var hon och jag och bollen. Marina kom därför på idén och förslaget att vi skulle göra hundmötesövning med Iris. Först kände jag mig inte så jättesugen men när vi pratat en stund om det så kom vi fram till att vi skulle göra övningen på deras grusväg och att jag skulle släppa Iris så hon kunde springa fram till Marina och hennes hund.
Det som händer när kopplad Iris plötsligt blir lös och får göra som hon vill är nämligen att hon tar fart, springer fram, skäller högt några gånger och sedan springer tillbaka till mig igen. Nu inträffar ju det rätt sällan då Iris antingen går i koppel eller är lös (och lös Iris är inte samma sak som kopplad Iris som släpps precis när hon får syn på annan hund) men det har hänt och då är det ju väldigt svårt för mig att korrigera henne när hon redan är framme hos den andra hunden. Hängde ni med? Marina ville alltså ta med sig en liten skrammelflaska och så skulle vi köra en nej-övning när Iris kom fram till dem.
Nu borde jag egentligen skriva en längre utläggning också men jag nöjer mig med att säga att; Ja, jag är för den här typen av överrasknings-nej-övningar med Iris och då menar jag specifikt Iris. Inte alla andra hundar jag känner då utfall kan bygga på mycket annat än det jag upplever att Iris skitbeteende gör. Iris är inte rädd för andra hundar och är inte aggressiv mot dem heller i den bemärkelsen att jag aldrig är rädd att hon ska bita men hon är sjukt otrevlig och dryg.
Däremot vill jag kort förklara hur jag hade tänkt att övningen skulle se ut på ett ungefär och varför. Jag skulle gå med Iris och så fort hon fick syn på Marina och hennes hund och börjat glo så skulle jag släppa kopplet så hon fick chansen att bete sig och springa fram till dem. Marina skulle då kasta lilla skramlat och säga typ argt NEJ! så att Iris skulle tänka Oh no, det här blev inte alls lika kul som jag hade tänkt mig! och jag skulle då vesselsnabbt kalla in henne och berömma hos mig. Dvs snabb happening framme hos dem och sedan kunna bekräfta Iris bra-rätt-duktig hos mig efteråt. För mig är det hela syftet med en korrigering, att snabbt visa och berömma det som är rätt efteråt. Jag tycker också att det är viktigt att skriva att jag bara är för den här typen av korrigeringar om jag tror att hunden lär sig något av den och förstår vad den korrigeras för, annars har du bara framkallat obehag hos hunden utan syfte.
Precis innan vi skulle köra igång denna övning kom Tomas och hans sambo och Tomas sa att han skulle följa med Marina bort på stigen när vi gjorde övningen. Så jag stod vid bilen och väntade någon minut under tiden som de gick iväg på stigen innan jag gick efter och väntade på att vi skulle mötas.
Mycket riktigt styvade Iris upp svansen när hon såg dem även om hon valde att först sätta sig och kissa innan vi gick vidare och jag kunde släppa hennes koppel för att få önskad effekt. Det som sedan hände gjorde mig minst sagt förvånad.
För när Iris närmade sig det som hon hade lagt sin fokus på, dvs Marinas hund så tog Tomas sats och skrek allt vad han orkade och jagade efter Iris med Marinas 1,5 l Pet-flaska i handen. Han fick in en dask på Iris rumpa och fortsatte sen vrålandes efter henne. Min minnesbild av det hela såg ut så här:
Dvs Iris som sprang med svansen mellan benen med huvudet vänt bakåt och tittade på Tomas som i sin tur vrålade efter med Pet-flaskan i luften. Iris sprang heller inte mot mig utan i den riktning jag ritat så när Tomas slutat vråla och förfölja henne fick jag liksom gå av stigen och ner i gräset för att möta upp henne igen. Hon var som jag hade kunnat förväntat mig efter denna behandling rätt klängig och jag la fokus direkt på att tala lugnande och röstberömde bara när hon hade tassarna i backen och försökte bara vara lugn och sansad.
Iris största brist är ju hennes sociala bitar och det var t ex enbart därför hon strax efter att ha fyllt ett år började träna IPO. Bara för att våga, vilja springa fram till främmande gubbar som t ex Ronnie Eng. Det funkade ju hur bra som helst och även om Iris aldrig varit en hund som när vi får gäster springer fram och hoppar upp i knät så har hon ju aldrig krökt ett hårstrå på någon. Hon är trygg med människor men ogillar påtvingad kontakt och backar undan direkt om någon försöker krama henne och är inte särskilt pigg på veterinärundersökningar eller att hälsa på något hon inte själv valt att hälsa på. Hon backar undan, ökar avstånd, morrar om/när hon inte kan komma undan och visar otroligt tydliga signaler men hon har aldrig tagit till bett eller bettförsök eller otrevligheter.
Nu stod jag plötsligt här med ett kvitto på det som domaren sa om Iris efter hennes korning ”Den här hunden skulle kunna bita någon oprovocerat i ryggen”. Nej, hon biter inte ens när främmande man skrämmer slag på henne och vrålandes, springer efter henne och drämmer till henne med en pet-flaska över ryggen två gånger.
Man kan lugnt säga att denna övning blev en helt annan än den jag hade tänkt från början.
Tomas verkade i alla fall nöjd efteråt och sa ”När man ska göra något så ska man göra det ordentligt”. Och det håller jag ju i princip med om men min version av ordentligt är nog mer åt det genomtänkta, planerade, anpassade efter hunden-hållet. Inte bara så mycket man kan så länge man kan så högt man kan, särskilt inte på en hund man inte känner eller ens har varit med och tränat tidigare.
Under tiden vi stod där på stigen och jag fortfarande var så förvånad över vad som just hänt att jag inte visste vad jag skulle säga gick Marina med sin hund några varv runt Iris. Jag sa direkt att nu skiter Iris fullständigt i din hund, hon har fullt sjå med att klura på vad Tomas som stod några meter bort var för en typ. Hon sträckte ut halsen och vädrade mot honom och det var nog ingen slump att hon hade huvudet vänt mot honom hela tiden.
Hade jag haft min ärm med mig i bilen och hade kunnat tänka klart i det här läget så hade jag tvingat Tomas att ta på sig juteleksaken och låtit Iris få köra några övningar med honom där hon bara fått kampa och ha kul. Men ingen ärm i bilen, inget tänka klart i min hjärna. Istället gick jag ännu en gång ut på planen och körde apporteringar och rutan på rätt långt avstånd med henne. Jag ville se att hon sprang ut från mig och inte brydde sig om övriga gänget som var längre bort hos valpen och tränade något. När jag sett att det funkade bra gick jag tillbaka till bilen och så åkte Iris och jag hem. De andra ville göra om hundmötesövingen igen men jag kände att även om jag styrt upp den så som det var menat från början så kände jag att vi var färdiga för dagen.
Det var många tankar och funderingar som snurrade i min skalle på hemvägen kan jag säga. Mest av allt tänkte jag på hur andra hundar jag känner hade reagerat på samma sak. Hur hade din hund reagerat tror du?
