En blogg som handlar om hund, hundträning och hundliv!
Åh vad glad jag blev när en hos oss efterlängtad produkt kommit ut på marknaden!
Slut på att förstöra selar med silvertape och en kamera som hamnar på sniskan! Nu finns det en GoPro-sele för hundar. Selen heter Fetch och den ska inhandlas så snart som möjligt!
Det är skönt att spendera hela helgen i Degeberga på tävling och utställning och ändå få komma hem till både bästa och snyggaste hunden som väntat på mig där hemma! Men så är jag lite partisk i frågan.
Vansinnigt kul är det i alla fall att träffa en massa andra dobermannmänniskor under en helg, även om jag alltid är lite grinig i slutet på en utställning.
Några hundbilder från dagens rasmästerskap i IPO. Vi börjar med hopp över hinder!
Fina Dobfancier’s Vimza flyger över hindret. I bakgrunden dagens domare Peter Andreasson.
Vimza på väg över A-hindret i flygande fläng.
Herr Diragos Javanth kunde flyga han också.
Cape Secure Artillery apporterar.
Oksamit De Grande Vinko med apport i munnen på väg tillbaka över hindret.
Alonsos Cherry Wild.
Team Doggsen
Emelie Löwstedt och Diragos In Flames
Förutom hoppiga hundar fanns det även glada människor på plats i dag.
I går var vi hemma hos Kent och Marina och körde torsdagsträning. Lite springa-runt-i-ring-träning följt av uppletande. Det sistnämnda var roligast!
Iris var rätt bra och rätt dålig. Bra då hon hittade även de saker jag lagt ut och gissat att hon inte skulle hämta. Bra då hon kan leta väldigt länge utan att ge upp.
Dålig då hon tror hon kan allt själv och gör som hon vill rätt ofta.
Här är de andra sötnosarna som var med och tränade.
När vi började bli klara med uppeltanderuta nummer två började det bli mörkt och regna, då var det väldigt skönt att ta en fika tillsammans innan man åkte hemåt igen. Dobermannprat och varma bullar är en bra kombo!
Så hjälptes vi åt att lasta in i släpet också. Alla saker som ska med till helgens dobermannevenemang nummer ett, helgen i Degeberga med rasmästerskap i IPO och utställning! Ska bli roligt!
I dag har det varit skönt och friskt ute.
Jag var ute på tomten och sysselsatte mig med att hugga ved. När jag tog paus från vedhuggandet tränade jag lite med Iris.
Till slut blev det tvärtom, jag tränade med Iris och i pauserna högg jag ved. När husse (som sitter inne och tentapluggar) kom ut och började hugga ved ägnade jag mig bara åt Iris.
Den här tiden är riktigt skönt hundträningsväder och Iris blir som en liten maskin som kan träna hur länge som helst nu när hon inte blir varm på samma sätt.
Hösten är härlig.
I går regnade det och jag kände inte för att vara utomhus alls. Då får man hitta på något att göra inne istället. 
Så jag tog fram en tepåse av den sort Iris alltid får leta efter och plockade ut själva tepåsen ur den lilla pappersförpackningen. Bestämde mig för att pappersförpackningen fick räcka då den luktar rätt så mycket den också. Vek ihop till lämplig storlek och började fundera på gömställen.
I vanliga fall brukar jag gömma på nedervåningen men denna gång bestämde jag mig för att gömma pappersbiten här uppe på övervåningen. Lät henne leta överallt utom i badrummet och klädgarderoben.
Första gömstället blev i skåpet i springan mellan dörrarna. Sedan gömde jag den i nyckelhålet och på tredje söket i elementet i gästrummet.
Iris hittade alla tre gångerna och jag är inget annat än nöjd med henne. Tydligt intresse för rätt ställe, några krafs på köpet innan hon liggmarkerade. Klick och belöning, köttbullar och tennisbollen!
Ändå finns det saker som jag undrar över, vill kunna bättre, funderar på, önskar jag fick hjälp med. Hur mycket ska jag styra henne? Hur gör jag det svårare? Hur får jag henne att jobba mer metodiskt? Vad kan jag göra bättre? Hur mycket ska jag lägga mig i (om alls)?
Kort sagt; jag vill lära mig mer. Jag vet vem i Sverige jag tycker är bäst på specialsök men att gå kurs för dem är dyrt och något jag skulle kunna tänka mig att göra om och när vi blir bättre. Tills dess undrar jag om det finns någon kurs man kan gå som passar oss bättre just nu?
Filmade lite i går på sista söket och gjorde instagramfilm av det; instagram
När vi kom hem efter den plågsamma chihuahuapromenaden häromdagen och det visade sig att de där små benen fungerade som de skulle blev jag irriterad på lilla fröken hund. Tyckte att hon var bortskämd, konstig och inte borde få kallas hund.
De två små fick ändå stanna en stund inne hos oss eftersom jag ville att de skulle få lite mer frisk luft istället för att gå in. När de strosat och kissat en stund på tomten hägnade jag in dem bakom kompostgaller så att jag kunde ta ut Iris ur huset. (ja de kan vara ute tillsammans men då vaktar jag dem hela tiden och det var jag för lat för).
Båda gick och satte sig (för att sedan lägga sig) på den lilla kudden som jag tog ur Iris korg.
Fasen va gulligt att de fick plats båda två, Iris brukar använda kudden att vila huvudet på! Så oskyldig man kan se ut när man är liten. Jag var tvungen att fota dem.
Efter en stund såg lilla gumman hästarna i hagen utanför tomten och började spana. Så jättesöt där hon satt och kikade bakom gallret! Gulli-gulle-gull!
Iris märkte att jag ägnade min uppmärksamhet på de små och ville också vara innanför kompostgallret. Började putta på det och pipa avundsjukt.
De två små var så gulliga att jag liksom glömde bort att en av dem just sabbat hela promenaden.
Tur att du är så söt, annars hade du nog hamnat i papperskorgen och ingen hade velat ha dig lilla hund. Gulli-gull! Ett skitbeteende kan tydligen kompenseras av söthet och jag känner mig ytterligare ett steg närmare att förstå en del småhundsägare vars hundar beter sig som galenpannor.
Även om de är så söta och gulliga så väcks ändå inget ha-begär hos mig. Det finns liksom ingen go i dem. De verkar inte vilja att jag ska kasta boll till dem eller träna. De verkar nöja sig för bra med att bara vara eller vila. Känns nästan som man stör de här små varelserna när man vill att de ska röra på sig eller göra något. De verkar nöjdast när de får ligga i knät och inte göra något alls.
Iris, hon blev nöjd och glad igen först när jag slutat fota de små och bara ägnade mig åt henne och hennes leksak igen.
I dag är det en månad sedan Iris tog bort sin tand. Det har läkt fint och nu får hon leka med bollar och kampa som hon vill igen. Hon fick även sitt första ben för bara någon dag sedan.
Men det är inte bara det som hände för en månad sedan. Hon har även varit skendräktig sedan dess. Mjölk i tuttarna i en månad och det är inte slut ännu.
Jag har skurit ner på maten och vi har då inte varit lata den senaste månaden, tvärtom. Hon är normal för övrigt.
Är det det verkligen normalt med mjölk så länge?
Ibland rastar vi vår lille granne chihuahuan och det går hur bra som helst. Just nu passar grannarna även en annan chihuahua, en tik, och i dag skulle jag gå ut med dem båda. Jag tog som vanligt Iris med mig.
Jag hade redan innan blivit varnad för att denna lilla fröken låter när hon ska gå ut på promenad. Inte vill gå ibland. Jag tillhör dessutom den skaran människor som tror att hundars ben är till för att gå med och att även små hundar orkar gå själva. Ändå var jag inte förberedd på det som komma skulle.
För hon ville inte gå. Hon vägrade och hon lät mig veta att hon vägrade med att ångestljuda. I början tänkte jag att det var för Iris skull som hon inte ville följa med, hon måste ju se väldigt stor och svart ut när man själv är liten och beige, så jag bar lilla gumman en bit. Efter kanske 100 m satte jag ner henne och testade om det skulle gå bättre att använda de små benen nu. NEJ, det gjorde det inte! Hon gjorde ”döda-mig-inte-ljud” och vägrade gå, hade svansen mellan benen och avskydde livet.
Ok, lilla plutthund jag bär dig en bit till bara du är tyst och ingen tror att vi håller på att ta ihjäl dig…
Så vi gick hela gatan bort till ängen. Där testade vi igen med mjukt underlag men NEJ, hon gjorde död-ljuden igen och vägrade. Det enda hon ville göra var att krypa ihop i gräset och se skraj ut. Bredvid mig stod Iris och lille Eddie och undrade när vi skulle gå igen. Jag tog fram iphonen och instagrammade, tänkte att jag var tvungen att ha bevis om någon skulle försöka anmäla mig för hundplågeri. (Jag tror att man kan se den filmsnutten här.)
Nu började jag klura på om hon faktiskt hade ont någonstans. Jag hade ju aldrig promenerat med henne förut, kanske var båda hennes bakben brutna?! Var jag värsta hundplågaren? Hon fick komma upp på min arm igen och jag försökte säga till henne att lugna sig lite med min snällaste röst. Jag vet inte om det lyssnade men hon klamrade sig fast vid mig som en liten minibebis och så gick vi vidare igen.
Jag försökte sätta ner henne några gånger till men det var samma hela tiden. Hon vägrade.
Så kom vi till vår gata igen och var bara några meter hemifrån. Testade en sista gång och nu funkade benen och hon ville gå! Mirakel, hurra! Men hon hade ju inte blivit rastad, hon hade ju bara gått några meter sammanlagt på hela rundan? Kunde jag säga till grannen att jag gått ut med hundarna?
Bestämde mig för att de två små skulle få följa med in på vår tomt för att se om hon kunde tänka sig att bli rastad där. Satte in Iris i huset för att slippa passa på henne och tänk, nu gick det väldigt bra. Benen ville springa, nosen ville nosa och svansen ville vara uppe.
Jag har banne mig aldrig blivit så lurad, styrd och ÄGD av en hund innan! Lilla chihuahuan vs Madeleine: 1-0. Nu vet jag varför folk bär på sina små hundar, de psykar dig som ingen annan annars!
När vi var på kennellägret fick vi bo hemma hos de här sötnosarna, hunden Isaak och hans lillasyster Ellie. Ellie är Iris systerdotter.
Ellie är rätt lik sin kullbror Allan och hon har en lång tunga.
Den långa tungan får man när man tränar med husse. Precis som Iris och pappa Swempa så gillar Ellie att bita i jute!
En av kvällarna var vi vid stranden och tog ett kvällsdopp. Vattnet var varmt och jag filmade alla hundarna med GoPro-kameran. Ellie och Isaak är också bra på att simma!