Warning: Undefined array key 1 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Undefined array key 2 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 557 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 621 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 629 Madeleine – Sida 37 – Livet med dobermann

Han är lite roligare nu

Plötsligt har det blivit näst intill sommar och det är verkligen så ljuvligt! Just nu har jag en del saker att göra för dobermannklubben som har tagit en massa timmar (fler timmar blir det) plus att jag jobbat ett gäng nätter med kort varsel, då är det guld att man när man väl är ledig kan var ute och njuta! Stort minus dock för att jag inte hunnit blogga, hehe.

I går tillbringade Iris och jag några timmar med Nemo och hans husse. Vi åkte till havet och vadade i vår favvovik. Fast det blåste och vattnet var lite svalare än sist så var det ändå somrigt!

Båda hundarna sprang och plaskade mycket och länge. Gjorde en liten instagramsnutt till film som jag tror att man kan kika på här. Nemo älskar att springa efter Iris och Iris älskar att tala om för honom att han inte får komma för nära eller först fram till leksaken.
30april141

Efter stranden åkte vi hem och hängde lite hemma i trädgården. Egentligen är det helt missvisande att fota dem liggandes bredvid varandra då det är jag som placerat ut dem med kommando men annars blir det ju alltid minst en hundrumpa eller någon som springer ur bild!
30april143

Nemo ville helst snegla på Iris hela tiden och efter en stund började han skälla när jag fotade.
30april144

Iris vill ju sällan eller aldrig leka med Nemo men nu de sista två gångerna har han faktiskt varit lite kul. Det har säkert lite att göra med att Lina är borta så att Iris nu inte har någon egen kompis i närheten alltid. Plus att jag plockade bort alla andra leksaker som de annars kunde roa sig med. Även om Iris tröttnar fort på Nemo så blev det i alla fall lite bus och lek och Iris jagade Nemo till hans stora lycka.
30april142

Nemo brukar i vanliga fall springa runt Iris i förhoppning att hon ska leka med honom men efter allt springet i havet så nöjde han sig faktiskt med att ligga ner och hoppas istället.
30april145

Då blev det tyst

I går fick jag frågan om jag kunde rasta min granne chihuahuan och hans luddiga väninna. Jag passade på att ta med Iris då jag ville se hur mycket den lilla luddiga hade att säga om de fick mötas nos mot nos och inte bakom staketet. (Där den lilla luddiga fröken hade mycket att säga som jag skrev om i i förrgår).

Hämtade först de två små och gick sedan tillbaka hem igen. Lämnade de två på utsidan av grinden och gick in och hämtade Iris. Lilla ludden skällde massa enda tils jag öppnade grinden och Iris hamnade på samma sida som hon. Då ebbade skallen väldigt fort ut. Iris trodde först att det skulle nosas, hälsas och svaras men det satte jag stopp för. Vi skulle bara gå rakt fram allihopa.

Efter det gick vi en mycket lugn och skötsam promenad tillsammans där det enda som strulade var att försöka ta kort på alla tre samtidigt samt koppel som trasslade ihop sig.
29april141

En kändis från förr

När det är sommarvärme ska man åka till havet så det gjorde Iris och jag i dag. Vår favvovik som länge varit rätt tömd på vatten har nu återgått till att vara som den ska vara på sommaren; långgrunt vatten och sandöar här och var.

Lite kallt i vattnet var det men inte så kallt att vi lät bli att vada ut till öarna en bra bit ut. Iris jagade inga fåglar, bara sin blåa frippa och jag bara njöt av solen och det faktum att hela sommaren ligger framför oss!
28april141

När vi hade varit i vattnet i nästan en timme såg jag hur en annan hundägare kom cyklande på strnaden med sin hund i följe. På långt håll såg det ut som en dobermann men nej, den var för stor i kroppen. Det var bara svansen och huvudet som på avstånd var lite dobermannlikt.
28april142
De gick också ut i vattnet men på ett helt annat ställe och jag kunde liksom inte sluta tänka på det där med att huvudet var likt en dobermann ändå… Till slut blev jag nästan lite irriterad på mig själv, de var jättelångt bort det hade kunnat vara typ vilken ras som helst. Bara i min fantasi som att alla andra också har dobermann!

Jag slutade glo efter dem och så tränade Iris och jag lite fritt följ istället.

28april143 När de var dags att börja bege sig hemåt lekte vi en liten stund på den sista sanddynen i vattnet innan vi började gå mot fast mark och stigen mot bilen. Hunden och hans husse gick också in mot stranden och ta mig sjutton det var en dobermann! Det var den tjockaste hanhunden jag någonsin sett så det var ju inte så konstigt att jag varit lite osäker på så långt avstånd.

Jag sa hej till hussen och så började vi prata lite. Jag frågade vad hunden hette. Zebb. Jag vet bara en dobermann som heter Zebb och det var en ”myopera-dobermann”. Efter lite diskret utfrågningsstund kunde jag konstatera att det var Zebb! Han hade nu hunnit bli sju år och hade bott ungefär fyra år hos sin nya husse. Det kändes konstigt att veta så mycket om hans första tre år i livet och höra husse berätta om att Zebb var lite knepig ibland mot främmande människor. Jag sa bara att jag haft lite kontakt med hans förra matte och att jag visste att han haft det lite jobbigt efter några händelser när han var yngre.

Visade sig i alla fall att Zebb bor i närheten och chansen att vi ser honom fler gånger är nog stor. Roligt!

Vakthundarna vs Iris

27april141 I dag var jag ute på gatan utanför mitt hus och tittade på när min kära lilla granne höll på att lära sig cykla. När hon hade cyklat färdigt följde jag med henne in på deras tomt för att kika på den lilla gästen som de hade haft under dagen.

Min nyaste lille granne chihuahuan hade nämligen besök av en liten luddig fröken!
27april142
Hon var söt och hade fina ögon. Mycket fluffig päls och liten, liten svart nos. Jag undersökte vad som var kropp och vad som var päls och hur lång svans hon egentligen hade under den där fluffludden som hon hade på ryggen. Konstaterade att det ibland var svårt att se vad som var fram och bak på henne om man bara såg henne snabbt från sidan.

Hon rullade gärna över på rygg så jag fick äran att klia henne på magen. (Väldigt olikt en dobermannmage på flera olika sätt) Skojigt litet djur!

Under tiden som jag kikade på henne tog min granne som snart kan cykla utan stödhjul beslutet att gå in till oss och leka lite med Iris och hennes boll.
27april143
Nu visade det sig att lilla fröken ludd fick väldigt bråttom varje gång Iris kom nära det provisoriska staketet. Jag vet inte om en så liten luddig hund kan anklagas för att göra utfall men hon sprang i alla fall rakt mot staketet och skällde allt vad hon orkade varje gång Iris närmade sig.

Men den stora grejen var ändå att hon fick hjälp med skällandet! Mr Chihuahua som mestadels brukar ignorera Iris och låtsas att hon inte finns fick ryslig fart och förvandlades till självutnämnd ledare för guardian of the fence.

Iris hade alltså två kraftfulla djur som gjorde allt vad de kunde för att skälla ut henne. Jag tog hjälp av min blonda granne som var inne hos Iris så jag kunde filma allas reaktioner på detta tumult;

Behöver jag säga att jag är rätt nöjd med Iris prioriteringar i detta läge? Eller att jag aldrig hade tolererat att Iris hade betett sig likadant som de två små gjorde på sin sida?

Efter sorgen kommer saknaden

Jag får frågan ibland hur Iris är nu efter att Lina är borta. Svaret är att hon är lika glad som vanligt.

Inte så ofta får jag frågan hur jag mår eller hur jag är nu efter att Lina är borta. Det hade blivit ett helt annat svar.

För Iris tittar inte på bilder av Lina nästan varje dag. Iris förstår inte när husse och jag drar ”minns-du-när-Lina” historier för varandra. Iris tänker inte om på alla ”om” som kunde ha varit. Iris börjar inte gråta när hon ser hundar som påminner om Lina. Iris kan inte räkna hur många dagar det är kvar tills Lina skulle ha fyllt 10 år. Iris saknar inte hennes nos, hennes lukt, hennes sätt och hennes blick varje dag.

Iris visste inte att vi när vi var hos veterinären häromdagen fick vänta i samma rum som Lina och jag fick vänta i då när vi åkte in på måndagen när jag precis hade upptäckt att Linas hjärta hade gått i spinn. Hon vet inte att det var på det där golvet jag satt och väntade på veterinären och kände Linas otroligt höga puls mot mitt ben.

När jag dessutom hörde Torkel Falks röst där utanför rummet och såg honom genom den inte helt stängda dörren, då lyssnade Iris bara på rösterna under tiden som jag svalde hårt flera gånger för att försöka stoppa tårarna som ville komma. Försökte stålsätta mig om det var Torkel vi skulle få träffa.

Det är inte i Iris huvud som filmen spelas upp om och om och om igen från den där dagen då allt tog slut. Hur jag såg Lina vackla till, hur jag sprang fram, hur jag höll henne och hur jag plötsligt visste att hon höll på att dö där och då. Allt jag sa, allt jag inte hann säga. De sista ryckningarna i kroppen innan hon dog. Allt det som hände på bara någon minut som jag kan älta och minnas hur länge som helst.

Det är inte Iris som plötsligt blivit så löjligt medveten om hur kort hennes liv faktiskt är i jämförelse med mitt. Jag tänker på det minst en gång om dagen, vad fan gör jag om Iris skulle bli sjuk eller dö nu? Jag sa till husse för några dagar sedan att jag inte ens vet om jag klarar av att ha några fler hundar om Iris dör, jag står inte ut med smärtan att förlora dem.

Iris vet nog inte heller att det är Lina där i lådan på bänken.  Det är inte Iris som ser till att fylla vasen med blommor eller funderar på vilka bilder som hon vill framkalla och rama in för att aldrig glömma bort men som samtidigt inte ens kan titta på bilder av Lina utan att börja gråta varje gång, varje dag.

Det är inte Iris som vet att det nu snart gått tre månader sedan Lina dog och som ofta inte ens vågar säga att det fortfarande gör så ont som det gör. Att sorgen ersatts av saknad och att den faktiskt är nästan lika tung att bära på.

Iris är den som släpper sin boll på golvet och slickar mig i ansiktet när jag gråter men hon vet inte att det har med Lina att göra.

Men som sagt, ingen frågar så då säger jag inget. Däremot saknar jag henne så fruktansvärt mycket. Jag är fortfarande ledsen, tänker på henne och gråter varje dag.
25april14

Stå för dina brott Iris

Det här är något jag bloggat om förut och som snuddar vid ämnet huruvida en hund vet att den gjort fel eller inte. Jag hävdar med bestämdhet att Iris har rätt bra koll på ämnet och det är fasen lika kul varje gång också.

Som när jag kom hem från affären och öppnade ytterdörren och Iris skuttade ut lika glad som alltid. Sen följde hon med mig in, lika glad som alltid.

I samma ögonblick som jag svängde vänster in mot köket så försvann Iris däremot jättefort upp för trappan! Det vill säga samtidigt som jag såg att decilitermåttet som jag använt när jag gjort pannkakor tidigare på dagen låg på golvet.

13april141

Lockade på Iris men hon kom inte. Ropade på henne men nope, hon var kvar på övervåningen. Började gå upp för trappan och där stod Iris och kikade ner på mig genom räcket.
13april142

Vände ner för trappan och loackade på henne igen. Nu kom hon men stannade i trappan och vägrade gå längre. Där stod hon och kollade på mig. Jag kan verkligen inte göra annat än att skratta åt henne, hon är expert på att begå brottet men riktigt dålig på att stå för dem.
13april143

Äntligen sol med Eva

I dag mötte Iris och jag upp med Eva och hennes hundar på Hörby BK. Det kändes somrigt att ses även om det blåste lite svalt.

Eva satte upp sina skyltar på bara några minuter denna gång, det tog inte halva träningstiden, tihi.

Eva tränade  rally med Vega och Hedvig och jag försökte  lära mig genom att titta på. Det är kul att sakta men säkert lära sig mer och hänga med.
20april141
När Eva och fina tant Hedvig tränade såg jag så mycket av Lina i henne att det liksom värkte i hjärtat och jag började gråta. Tårarna bara rann. Sen matade jag Hedvig men några hundgodisar för att hon är så söt och lik Lina.

Iris och jag tränade det vi kört här hemma på tomten nu ett tag; övade på en bättre position. Till slut fick jag till samma fina flyt som vi haft här hemma också. Jätteroligt!

Eva fick även göra det hon gjort många gånger förut, nämligen att kommendera oss. Jag gick fram och tillbaka framför Eva och bad henne prata extra högt under tiden. Det gick jättebra, inga ljud, inga skutt!

Hon rullade sig även i några torra jordfläckar på planen och blev brun och glad.
20april142

Det var en bra träningsdag! Sol och (inte så mycket ) värme och en massa bra prat blev det också!

Nya fästingmedlet

fixodida I dag har Iris fått börja äta sitt nya fästingmedel Fixodida.

När jag var på Apoteket och tittade på utbudet av fästingmedel och hon som jobbade där sa att Fixodida inte innehöll samma gift som de andra så var jag ju tvungen att ge det en chans i alla fall.

Samt att det på biverkningssidan står att hunden kan bli lite lös i magen… Det är värt ett försök så får jag väl ha droppar i nacken som back-up när vi ska till mer fästingtäta ställen norröver.

Har du testat det här preparatet på din hund? Hur bra eller dåligt fungerade det?

Det går att läsa mer om här om Fixodida.

Full fart springskalle

Jag bestämde mig för att cykla en sväng med Iris.

Jag bestämde mig även för att vi inte skulle cykla i drag utan att Iris skulle springa bredvid cykeln. I halsband och koppel.

Varför får jag så märkliga idéer ibland?!

Så fort vi kom ut på gatan laddade Iris för drag. Nu jäääävlar ska vi springa skrek Iris.

Samtidigt satt jag där på cykeln och sa Iris nu ska vi rulla långsamt ner för gatan här. Ok?

Iris lyssnade konstigt nog inte på mig och fortsatte på inslagen springplan. Vi fick helt enkelt gå ner för gatan. Iris protesterade högljutt hela vägen.

Gatan tog slut och vi kom ut i terrängen. Här då Iris, kan du snälla ta det lite lugnt?

Näe, det kunde hon inte. Framhjul är till för att ligga före, koppel är till för att hållas sträckta till max, målet är att öka hastigheten till varje pris. Varje liten hastighetsökning är till för att öka ännu mer och pressa framåt.

Vi fick cykla i snigelfart och hålla oss där. Då gick det skapligt.

När vi kom till en större grusväg kom jag på en bra idé, om jag tar en lång pinne och håller i så att den sticker ut framför Iris nos så kommer det liksom bli ett naturligt ”stopp” så håller hon sig kvar vid sidan. Ja, så gör vi!

Stanna cykel, leta pinne, upp på cykel och… Iris kan springa med pinne mellan frambenen/under magen, snubblandes över. Pinnar är bara en krydda på cykelturen, inte ett hinder eller stopp. Vi kastade pinnen åt fanders och fortsatte i snigeltempot.

Fyra rådjur dök upp och skingrades framför oss. En åt vänster, tre åt höger. Iris ville att cykeln skulle på rådjursjakt. NEJ! sa jag. Full fräs framåt!! sa Iris.

Vi kom fram till asfaltväg och här hade cykeln bra rull. Iris passade på och nog fasen rullade vi snabbare och snabbare tills Iris föll in i galopp.

Grusväg igen. Cyklat 6-7 km nu och en liten stund travade Iris i fint, slakt koppel bredvid cykeln. Ett ”bra” och Iris blev så glad att hon började ligga på igen. Suck!

Sista biten hem på skogsstig och vi fick möte med folk på promenad. Nu måste du skärpa dig Iris, snälla! Iris tittade på mig som om hon plötsligt fattade att jag menade allvar. Aha matte, vi lekte inte arga leken bara? Det var på riktigt, varför sa du inte det direkt?

När vi bara hade vår gata hem så hände det magiska, Iris travade fint och lugnt. Tittade på mig när jag pratade med henne. Åh så duktig hon var, hon hade fattat! (Eller var det kanske en mil i benen och vetskapen om att turen var slut nu och vi hade 500 m hem)

När vi svängde upp på vår uppfart tittade jag på min glada hund. Min glada galna hund som har en sån jädra inbyggd fart, en sådan outtröttlig springskalle. Som aldrig slutar försöka, som aldrig missar en chans att öka.

Jag älskar att ha dobermann och den här eviga kampen med det här glädjeknippet!

Och ja, vi kommer bara att cykla drag i fortsättningen.