I dag regnade det ute. Det var grått och mulet och äckligt och blä. Vi försökte vara ute på tomten en stund och jag passade på att så lite gräs.
Till en början gick det bra, vovvarna lekte och alla var nöjda. Sen kom Lina på att det regnade och att hon egentligen inte gillar regn. Bäst att sätta mig och gny vid ytterdörren och se miserabel ut, ett partytrix som alltid får matte att mjukna.
Ja, även i dag. Vi gick in.
Stod inne och tittade ut och förbannade vädret, vi skulle ju springa i dag. En liten smula gnagande samvete på det och jag skyndade upp för trappan och bytte om till springkläder. Det gällde att göra fort innan jag skulle ångra mig.
Ut genom dörren, hejdå Lina vi kommer strax, på med kepsen och i väg ner för gatan. Min trogna hund sa inget om att vi borde ha stannat hemma i värmen, hon struttade framåt och såg nöjd ut.
Det gick bra, kepsen hindrade regnet från att landa precis på ögonen (det är där det är värst att få det nämligen).
Sprang förbi villorna och ut på lilla gärdet. Mötte pappa rådjur som glodde på oss bara 10 m bort när grusvägen gör en skarp sväng! Iris ville följa med när han sprang men det ville inte jag. Vi släppte rådjuren rätt fort och sprang på. Ut på grusvägen mellan de stora fälten…
Plötsligt kändes regnet väldigt mycket mer regnigt. De blåste mer. Regnet blåste plötsligt in från sidan. Beläää! Det kom regn i ögat även om man hade keps.
Jag hade dessutom bestämt mig för att springa lite längre och lite långsammare i dag. Varför hade jag inte bestämt kort och fort istället?!
Jag ville hem igen.
Tittade ner på mitt sällskap Iris, hon hade blåst i öronen och regn i ögat hon med! Trots det sprang hon så fint vid min sida och drog inte, bara pinnade på.
Sa Bra Iris åt henne och hon tittade upp. Braaaa Iris. Svansen började vifta och hon sprang några meter med kontakt.
Jag blev så lycklig över min lilla hund och plötsligt ville jag inte hem längre. Istället sprang vi längre än vi brukar och efter 13,5 km (rekord!) var vi hemma igen, helt genomblöta och lite kalla men väldigt nöjda och glada. Vi vann över regnet i ögat!
Som bonus hade Svenska dobermannklubbens medlemstidning landat i brevlådan när jag kom hem, tog med mig tidningen till badkaret där jag låg och läste tills jag var helt säker på att hela jag var varm igen.
Nu ska vi bara kura framför tvn resten av dagen.
Iris provade både XL och L och till slut valde vi L även om det var på det berömda håret. Går hon upp i vikt blir den för liten. En mindre dobermanntik ska ha ha en L i alla fall.
När jag sett att västen gick bra att fly från kameran med fick hon tugga ben ifred.
