Jag hade tänkt ta Lina på seniorkontroll förra året men så blev det aldrig av p g a flytten. Här nere i Skåne har det inte blivit av att jag bokat någon tid åt henne. Jag tänker på det ofta att jag borde men jag skjuter det framför mig.
Varje dag när jag sitter och klappar på Lina känner jag hennes knöl under ena frambenet eller hennes lilla knöl på sidan. Tänker varje gång att det nog bara är fettknölar men samtidigt gnager det i mig… tänk om det är något annat?
För även om vi kallat Lina för tant länge och hon ser äldre ut med sin gråa nos och numera gråa stänk i de bruna prickarna över ögonen så vill jag inte att hon ska bli gammal eller dålig. Jag vill bara att hon ska vara som hon är, alltid. Jag vill inte ens tänka på att tiden går och hon snart ska fylla åtta år.
Ibland talar jag om det för henne; Lina, du ska bli en gammal, gammal tanthund som inte vill gå upp för tidigt på morgonen, inte gå ut när det regnar, bara höra att jag ropar när du själv känner för det och sitta som Ferdinand under en korkek och bara vara…fast sen kommer jag på att så är hon redan.
Det jag aldrig helst vill säga till henne vågar jag inte ens säga högt för bara tanken på det gör ont i hela hjärtat.
Lina, du får aldrig dö.