Jag insåg just att det är Linas födelsedag i dag. Elva tantiga hundår skulle hon ha fyllt i dag…
Jag pratar ofta om Lina när DCM kommer på tal eller när jag pratar mentalitet eller rädslor med någon. Men sällan eller aldrig pratar jag om Lina för det jag borde prata om henne för, det jag saknar så mycket med just henne.
Att Lina gav blanka fan i världens alla bollar och tyckte att hon borde få fler köttbullar för att ligga ner med de andra bolltokarna för att ställa upp på alla bilder vi tog genom åren. (Här är det Expo, Anna och Iris som är bolltokarna med den missnöjda Lina)
Att Linas öron var jätteskojiga när det blåste.
Hur Lina tiggde. När det inte funkade att stirra la hon upp en tass för att påminna om att ”här är jag, du bör mata mig nu”.
Hur hon helt ogenerat la upp tassarna på diskbänken men aldrig tog något. Hon bara stod där och försökte se oskyldig ut och jag vet inte hur många gånger jag väntat ut henne för att hon skulle ”avslöja” varför hon egentligen klev upp där.
Att Lina var så snäll att jag aldrig oroat mig när hon varit i närheten av barn. Hon har träffat så många hundrädda (både barn och vuxna) och alla älskade henne. Jag tror faktiskt inte att hon hade kunnat skada en människa, någonsin.
Älskade Lina vi saknar dig.
