Efter en natt där jag vaknat varje gång jag behövt röra på mig (pga av träningsvärken efter igår) så var jag rätt stapplig och stel när klockan ringde kl 8 denna morgon. Dagens plan var dock att göra sig av med träningsvärken genom att röra på sig.
Eva hade planerat en dag med promenad, spår och korvgrillning i hennes stuga vid havet. Ingen träningsvärk i världen sätter stop för sånt. Iris och jag åkte bilen till andra sidan Skåne, mötte upp Eva och födelsedagsbarnet Gabrielle för att sedan åka mot Rinkaby skjutfält.
Här började vi med att lägga spår till våra dobermannflickor. När det var klart tog vi alla hundarna och ryggsäcken med fika och började gå mot havet.
Eva hade med sig alla sina fina vovvar, dvs dobermannfröken Vega och de två tikarna Hedvig och Selma också.
När skogen tog slut det blev öppen äng ner mot det solglittrande havet sa jag något som så här i efterhand känns rätt märkligt. Jag ropade till Eva och Gabrielle som gick framför mig med sina hundar att Det här är så vackert och fint att nu spelar det ingen roll hur spåren går eller hur resten av dagen blir, det här har redan varit en bra dag och utflykt! samtidigt som jag tog bilden nedan.
Bara någon minut senare fick Iris och Vega springa och skutta längs stranden och allt kändes bara mys när jag hörde hur något hände bakom min rygg. Det var något strul med Evas hundar Selma och Hedvig som fortfarande var kopplade, vad var det som hade hänt?
Eva upptäckte rätt fort vad det var, hunden Hedvig hade gjort illa sig på bakbenet. Fått ett stort sår som ingen av oss riktigt kunde förstå hur det uppkommit? Hade hon fastnat i ett koppel på något sätt? Hade hon skadat sig på något på marken?
Vi bestämde oss i alla fall för att gå tillbaka till bilarna och ta nytt beslut på vad göra efter det. Väl framme kunde vi konstatera att Hedvigs sår inte blödde och hon verkade inte störd av det heller, haltade inte, försökte inte slicka på det. Vi tog en fika vid bilarna i stället innan vi bestämde oss för att gå spåren.
Spårsele och spårlina ut och Iris blev lycklig! Hon gjorde ett jättefint spårupptag men efter några meter kände jag att detta inte var en bra idé med den träningsvärk jag hade. Gå promenad och sakta men säkert bli mjukare i alla muskler, ja. Att återigen hänga som skit på snöre efter turbo-Iris och försöka spjärna emot, nej!
Jag fick knyta spårlinan runt magen och sen fick allt bli som det blev. Jag försökte gå och Iris undrade varför i hela friden jag var så långsam. På något märkligt sätt hade jag alla tre pinnarna och de tre snusdosorna med godis som jag lagt ut till henne med mig i fickan vid spårets slut i alla fall.
Nu när vi inte spårade längre tog jag av selen och Iris fick vara lös på vägen tillbaka. Äntligen kunde hon skutta som hon ville utan att det drabbade mig, ändå valde hon att vänta in mig och stannade hela tiden när jag stannade.
Efter att vi spårat funderade vi lite till på Hedvigs sår. Det var ju rätt stort även om vi inte trodde att det bildads några elaka fickor. Eva ringde och rådfrågade sin veterinär och bestämde sig för att åka in med Hedvig.
Grillningen i stugan utgick men alla tyckte så klart att Hedvig var viktigast! Jag fotade Hedvigs sår innan vi började åka hemåt. Vad fel jag hade haft när jag sa att det inte spelade någon roll hur resten av utflykten eller dagen skulle bli!
Jag satt i mina egna tankar när jag körde hemåt längs E22:an söderut när jag plötsligt passerade en trafikolycka i det norrgående körfältet. Såg direkt att en bil var rejält krockad och det fanns ingen polis, ambulans eller brandbil på platsen. Olyckan måste ha hänt precis innan jag kom åkande.
Jag stannade bilen på ett så bra ställe jag kunde, satte på varningsblinkers, öppnade bagageluckan så Iris skulle få luft och sen sprang jag. Plötsligt kände jag inte av träningsvärken, jag bara sprang. Bakom mig hörde jag Iris yla över att hon inte fick följa med.
Tack och lov var den bara en person i de båda bilarna som krockat som behövde hjälp, föraren i den mest tilltufsade bilen. Det satt redan en person hos föraren (som fick sitta kvar där hen satt i bilen eftersom hen klagade på smärta). Övriga inblandade mådde efter omständigheterna väl. Så jag bytte fokus och konstaterade att de två inblandade fordonen tog upp hela ytan mellan stålvajern i mitten och vägrenen, dvs omöjligt för utryckningsfordonen att passera på någon sida. Så jag bad helt enkelt dem som var på platsen om hjälp med att flytta på den andra bilen. Visade sig att det fortfarande gick att köra den så vi flyttade fram den en bit.
Brandkåren var först på plats och en snäll brandman och jag hjälptes åt att sätta nackkrage på föraren. Strax därefter anlände ännu en brandbil och ambulanser. E22:an stängdes av i både norr- och södergående riktining för röjningsarbetet, jag sa det lilla jag hade att säga till en av ambulanskillarna sen började jag springa tillbaka till Iris. (Oväntat: Iris låg ner och var tyst i bilen, nästan så jag trodde att någon snott henne ur buren!) Jag ogillar folk som hivar upp mobilen för att ta kort på olycksplatser men ändå tog jag en bild innan jag stängde bakluckan och åkte vidare.
Plötsligt hade jag hela E22:an för mig själv. Alla bilar bakom mig var ju stoppade och på olyckssidan av vägen var bilkön lika lång som ögat såg. Det fanns ju inte mycket jag kunde göra för dem som satt och väntade i sina bilar men jag stannade vid en buss och frågade om jag kunde hjälpa några av passagerarna hemåt. Precis när jag stannat kom en ambulans körande i full fart på ”fel sida” av vägen mot mig, tur jag stod still.
Iris skällde som ett as men jag sa till busschauffören att jag kunde hjälpa till om man stod ut med att bli utskälld. Tre passagerare nappade på erbjudandet och när de klev in i baksätet på bilen hände något magiskt, Iris blev tyst!
Först var det meningen att jag skulle hjälpa dem till ett ställe där de kunde lifta hemåt på alternativ väg men det slutade med att jag körde dem hem till Hörby på en mindre väg som löpte parallellt med motorvägen, det tog inte lång tid! Jag fick reda på senare att norrgående körfält var avstängt i över två timmar så alla andra fick vänta länge!
Sen åkte vi hemåt igen, denna gång utan att stanna längs vägen. När jag kom hem ville jag bara sitta i soffan och göra inget. Då började Iris morra ut genom fönstret. Precis när hade sagt åt Iris att sluta såg jag vad hon morrade på, en liten fågel som låg på altanen! Han hade uppenbarligen krockat med ett fönster och var inte längre i flygbart skick!
Dagens tredje skadade lilla plutt fick lägga sig på en mjuk tygbit i en hundskål (ja, jag greppade första bästa av allt när jag skulle plocka upp honom) sen fick han ligga på bordet ute och vila upp sig.
När det började skymma ute nu nyss så hade han tyvärr fortfarande inte gett sig av. Så nu ligger han i lämplig låda med bra lufthål i mitt förråd på sin mjuka lilla filt för natten. Jag kan inte låta honom ligga ute och bli kattleksak och jag kan inte ha ihjäl honom heller.
Jag har för länge sedan tagit tillbaka det där jag sa om ”…nu spelar det ingen roll hur spåren går eller hur resten av dagen blir, det här har redan varit en bra dag..” men gläds ändå åt att jag läste på skånskan.se att en person bara skadades lindrigt vid bilolyckan, jag vet att hunden Hedvig är hemma och sover efter att ha sytt några stygn och jag har fått ett tacksamt sms från en av dem jag skjutsade hem. Om fågeln klarar sig får det räknas som en bonus antar jag.
Du är min förebild. En sann vardagshjälte på alla vis. I lööve u määdde!
Men vilken dag :(
Och vilken medmänniska du är Madde :P Lite hjälte ju!
Heja dig! Vilken hjälte du är! :-)
Ett diplom borde du få, eller åtminstone en stjärna i kanten :-)
Jag räknar iskallt med belöning i form av karma Tessan! Snart kommer det att regna guld över mitt hus! :)
Herregud vilken dag! Men tummen upp för civilkurage!
men jösses vilken dag! vad bra du är sis!
…fast svalan klarde sig inte. Den låg död i förrådet i morse. :-((
Du är ju bara bäst – alla kategorier!!