I går träffade Iris och jag en matte och hennes hund för första gången för att träna lydnad på klubben.
När jag kom dit visste jag inte vem Charlott som jag skulle träffa var men senare visade det sig att jag visst visste! För hon har haft dobermann förut och rasen är för liten för att jag inte skulle ha hört talas om henne innan. (Den där sista meningen låter konstig men är väldigt odramatisk.)
Hur som haver så har Charlott inte dobermann längre utan tränar malle. Och det är perfekt när man har en hund som är van att bara träna med andra dobermann. Luddstörning!
Iris började som vanligt med att tala om att luddet skulle veta hut. Flera gånger skällde hon till i hela kopplets längd innan vi började träna. Hon gjorde ett sista ”stick åt helvete” precis när vi gått ut på planen för att börja träna också men då blev jag arg och sa till att så gör man icke!
Så kopplade jag loss och vips så försvann luddet lite ur Iris värld. Istället var hon ofokuserad och pipig men vände det mot mig, inte utåt. Vi körde lite fritt följ bara för att göra något som uppvärming men sedan började jag träna på den där platsen igen.
Koppla loss, stoppa undan koppel, lägga ner med nosen i backen direkt, gå ut några meter. Belönade bara framme vid Iris nos när den låg i backen, inget annat. Det gick jättebra, bra fokus, inget pip, inga dumheter.
Vi la aldrig hundarna bredvid varandra men vid sidan av och framför hade hon dem hela tiden när de tränade för fullt.
Iris låg så stilla med hakan i gräset att jag vågade gå längre sträckor även om jag inte var borta så länge. Det gick så bra och jag kunde belöna så mycket att jag fick slut på belöningsgodisarna.
Jag hade en liten kamptrasa i ryggfickan och den fick Iris som belöning efter någon minuts sammanhängande fritt följ-träning. Då blev så hon så uppe i varv och speedad att resten av passets fria följ, enstaka hopp och skick till rutan belönades endast med glad matte, det funkade utmärkt och mycket bättre för att hålla henne på en bra nivå.
Sen dök en annan dobermannägare upp, utan hundar i och för sig men en dobermannmänniska är lika skojig ändå. Visade sig att jag dessutom kände igen henne och efter att vi tränat en liten stund satt vi och pratade en längre stund. Plötsligt var det jättemörkt och jättekallt ute och det var dags att åka hem.
Trots den realtivt korta träningstiden blev det bra träning för oss! Tack Charlott och luddet!
Tack själv! Nästa gång får vi träna mer å snacka mindre:)
Det där är ju oftast lättare sagt än gjort att snacka mindre ;)