I dag var det mulet tråkväder ute, men det är bara att vänja sig det är det här som är Skånsk vinter även om jag vill det eller ej. Började morgonen i soffan med att glo på tv och klappa på hundarna.
Men så hörde jag hur grannen mitt emot körde motorsågen och tog ner träd. Såg en annan granne från fönstret när han stod på stege och ränsade hängrännorna. Här kunde vi ju inte ligga i soffan längre!
Jag klädde på båda hundarna och försökte ta tag i slutspurten av lövhögarna på tomten.
Väl ute på tomten gick det ungefär fem minuter innan tant Lina ville gå in. Först lockade jag på henne, busade lite med henne och pratade snällt med henne. Det hjälpte ungefär en minut, sen kom Lina på att hon hellre ville gå in igen.
Iris hittade sin leksak och sprang som vanligt runt med den och ville att jag skulle leka med henne och kasta. Men henne kan man ignorera på ett helt annat sätt för hon ger ändå aldrig upp. Hon bara fortsätter och följa efter och gör vad hon kan för att få mattes uppmärksamhet. Att lägga leksak eller boll i det jag håller på med funkade som vanligt. Under tiden stod Lina vid dörren och ville in.
Jag gömde Iris boll så hon fick leta efter den. Gick runt huset och tittade på när Iris letade. När jag kom tillbaka till framsidan stod Lina utanför dörren och ville in.
Till slut fick Lina som hon ville och jag släppte in henne. Under tiden stod Iris utanför dörren och såg orolig ut över att hon också skulle tvingas att gå in redan. Lina viftade på svansen när hon tuffade in till soffan, Iris viftade på svansen när jag kom ut till henne igen. Alla nöjda.
Krattade så länge jag orkade och sen tränade jag rutan och hoppet med Iris istället. Krattade lite, tränade en stund till och så höll vi på. Testade att skicka Iris på kort avstånd och dubblade sedan avståndet och hon hittade rutan hela tiden, duktig hund.
När vi krattat/tränat färdigt gick jag in och frågade Lina om hon kunde tänka sig att följa med på en springtur och det ville hon så gärna. Det är inte alls samma sak att vara ute på tomten och vara ute i koppel nämligen. Lina blir superlycklig av koppel och ännu lyckligare om det visar sig att Iris inte ska med!
Så vi sprang fem km under tiden som Iris stannade hemma och vaktade huset. Efteråt var vi glada alla tre fast på olika sätt, jag hade krattat och sprungit, Iris hade fått träna och vara med matte och Lina hade fått springa och ha ensamtid med matte.
Så olika, men ändå så otroligt härliga båda två!