De senaste gångerna vi varit ute och sprungit så har Lina haft sele på sig och dragit antingen pet-flaskor fyllda med sten/vatten efter sig eller så har hon fått dra lite på mig. Jag fixade ju ett däck för rätt länge sedan och fick då en massa bra träningstips och kommentarer, men Lina har som sagt vägrat att gå med däcket efter sig.
Men så tänkte jag i går efter att ha jobbat natt att Lina måste ju rastas och vad vore bättre om hon hade det lite extra jobbigt och jag extra lätt samtidigt? (Min hjärna är lite fluffig och hela min kropp vägrar springa efter endast 4 h sömn.) Så jag tog med mig Lina och åkte bort till spåret, kopplade fast däcket bakom henne och tänkte att en liten bit kanske hon orkar i alla fall. För ovanlighetens skull var jag ju inte orolig att hon skulle smita till skogs för att jaga något djur, det där däcket fastnar ju så fort hon försöker vika av från spåret. Mycket bra!
Det såg väldigt dystert ut. Lina bara stod där och glodde. Hjälpte inte att jag gick i förväg och lockade på henne. Lite surt konstaterade jag att "jag får väl också dra lite då" och kopplade fast hennes koppel så att jag kunde hjälpa till.
Sen vet jag inte riktigt vad som hände! Lina började gå och slutade inte. Jag behövde inte alls hjälpa till att dra däcket, hon drog själv i världens fart. Det röda som syns precis till höger om däcket på bilden ovan är handtaget på hennes koppel. Så jag tog bort kopplet. Plötsligt halvsprang jag bakom henne! Knäppte upp jackan, tog av mig kepsen, plockade av mig handskarna, allt för att kyla ner mig.
Inte ens i uppförsbackarna saktade hon ner. Bara för att hon inte kunde vika av spåret med däck och allt så fanns det inget som hindrade henne från att springa i själva spåret! Jag fick byta till långlinan för att hon inte skulle springa ifrån mig, jag var ju tvungen att hålla högre tempo än när vi springer i vanliga fall annars!
Så, nöjd och rätt svettig kunde jag konstatera att Lina orkar dra däcket nu. Gärna i minst 4 km och i rätt högt tempo. Så mycket för att ta det lite lugnt efter att ha jobbat natt…
Eleonor writes:
HAHAHAHAAAAA! Så dobermannaktigt av henne! Duktiga var ni iaf, bägge två! :D
Ja, det är ju inte första gången som man står där efteråt och tänker "Va tusan var det som hände nu? Hur gick det där till?" Jag vet inte om det är typiskt dobermann, men det är typiskt Lina!
Nerhukat och fint, ser ut som hon hittat värsta dragtekniken. Vilka muskler damen kommer att bygga med den träningen! :)
Dobermannaktigt till tusen har jag börjat förstå..så många ggr som man ber om en sak det må vara att man kanske bara säger ligg..så står hon just så länge att man nästan behöver säga det två ggr om hon nu är på det humöret vill säga.hon kan ju till och med be mig stoppa upp mitt gogis någonstans om hon blir sur..
Oftast så funkar det mesta väldigt bra men just det där att dom har en stark egen vilja..själv kan jag faktiskt ha lite svårt att hålla mig för skratt när hon är på det humöret..