Nu för tiden är jag så van vid att de andra dobermannägare jag träffar och har koll på uteslutande tränar/tävlar med sina hundar att jag nästan glömt bort att det finns andra typer av dobermannägare.
Det bidde ingen skidåkning i går då det var plusgrader och vi hade lite annat för oss. I stället åkte vi och rastade bägge hundarna i den stora rasthagen.
Lina och Iris fick sällskap av en labbe och en setter, trevliga vovvar och vi gick där en rätt så lång stund. Tröttade ut fröken Iris lite extra genom att kasta snöbollar åt henne ut i den orörda djupsnön, hon ser för rolig ut när hon med spänstiga bambihopp studsar ut i det vita!
När vi tvåbeningar började känna oss lite frusna lämnade vi hagen och gick till bilen. Precis då svängde en ny bil in på den lilla parkeringen och ut klev en dobermanntik med matte! Som ni förstår gick det inte att bara kliva in i bilen då utan att prata lite med henne först.
Hunden var åtta månader men matte kunde inte komma ihåg varken uppfödare eller kennelnamn. Nu kan man ju klara sig finemang-pang utan att ha koll på de uppgifterna ett halvår efter att man hämtat sin hund men ändå hann jag tänka lite förutfattade saker om skillnaden mellan henne och mig. Sen kände jag mig lite dum som tänkte så, vem fasen är jag att ha några åsikter om hur intresserade andra ska vara av var hunden kommer ifrån? Man blir inte en sämre dobermannägare för det.
Vi pratade inte så länge eftersom hon var på väg in i hagen och vi var på väg hem, jag avslutade samtalet med att berömma hennes fina hund och så satte vi oss i bilen.
Matten gick fram till grinden och kopplade loss sin hund. Den tog sikte på de två hundarna som var kvar i hagen ca 200 m längre bort och satte av som ett skott. Efter strosade matte för sig själv med kopplet i handen.
Sa till husse Kolla, det är en tack-för-skjutsen-hund! och kände att jag kanske inte var så fel ute när jag tänkte att vi var annorlunda dobermannägare hon och jag.
(En tack-för-skjutsen-hund är en hund som blir körd till skogen/rasthagen/ängen och som när den släpps sticker i väg som ett skott och inte kunde bry sig mindre om människan den hade i sällskap. Matte/husse blir på sin höjd som en snäll chaufför som kör hunden till lämpliga ställen att kuta som en idiot utan att matte/husse har någon som helst kontroll eller kan påverka ett skit)
Lina var tack-för-skjutsen i början men nu är det annorlunda. Om det berodde på kombinationen av att jag var ny med henne och med hund och att hon var ung och ny med mig eller dålig träning och fostran från sitt första hem vet jag inte. Ointressant så här i efterhand men jag tror att en dobermann har extra lätt att bli tack-för-skjutsen-hundar, smarta och snabba som de är. Däremot vet jag att hade Iris vid åtta månaders ålder gett så blanka fasen i mig så hade jag sett det som ett gigantiskt nederlag. Då är frågan, är det jag som är kocko eller har jag lite rätt?