I dag är det på dagen tio år sedan 9/11 och Magnus och jag har precis landat i NY. (Hundarna är hemma i huset med Magnus föräldrar.) Det är första gången jag är här och det känns lite speciellt att komma hit just nu.
Flera hundra hundar deltog i räddningsarbetet efter terrordådet, på bilden till vänster ett av ekipagen, Shirley Hammond och dobermannhunden ”Sunny Boy”. Bilden och mer information om de hundarna som deltog hittar ni här.
Där finns även ett galleri med med bilder på hundarna som deltog i arbetet; The World Trade Center’s Heroic Rescue Dogs.
Det är svårt att inte bli lite tårögd när man läser några av bildtexterna där, många vittnesmål om hur hårt hundarna jobbade och vilken enorm tröst de gav till de räddningsarbetare som var på platsen
Där finns också berättelser om hur några av hundarna tog åt sig av allt det hemska och alla döda människor de hittade. Schäferhunden Worf mådde dåligt efteråt;
”Worf” located the bodies of two missing firefighters on the first day. Overwhelmed, he lay down and curled up on the spot. The dog began shedding profusely, quit eating and refused to play with other dogs. His partner Mike Owens made the decision to retire the 12-year-old German Shepherd from search-and-rescue duty permanently. They are now back at home in Monroe, Ohio, where the entire town takes turns petting and playing with Worf.
Det går även att hitta storyn om blindhunden Dorado som ledde husse ner från den 71:a våningen i det norra tornet efter att det blivit träffat.
Både hundar och förare utsatte sig själva för risk genom att söka efter överlevande, läs om mallen Servus som nästan strök med själv när han letade.
På hemsidan finns även en rätt känd bild på en dobermanntik som pussar en brandman.
Bilden har felaktigt påståtts ha något med 9/11 att göra men mest känd är den ändå för att den påstås visa hur den dräktiga tiken Cinnamon pussar brandmannen Jeff Clark som tack för att han just räddat henne ur ett brinnade hus.
Tyvärr är det också fel även om det klart är en bra story. En härlig bild är det i alla fall och sanningen om den hittar ni här.
Efter mycket velande fram och tillbaka bland alla ställen det finns att blogga på så valde jag att ”flytta med er” Madde :) Så nu vet du vart jag håller hus, haha! Hoppas det fungerar bättre här! Ha en bra söndag :)
Väldigt fint inlägg! :)
Kram Ebba och Pelle
Håller med om att det är ett fint inlägg..
Man blir rörd!
Vilka fantastiska hundar!! hoppas att ni får en underbar semester :D
Nu rinner tårarna för jag blir så rörd över allt gott som kommer från en hund. Tänk hur mycket gott en hund ger till människor och så förlåtande de är. Människor har mycket att lära därifrån.
När vi var inne i en djuraffär igår hittade jag en bok som handlade om alla vovvarna. De presenterades en och en med bilder och text, jag blev tårögd av att titta lite i den. De kämpade så hårt och brände sina små tassar och skadade sig men letade vidare ändå!
Vad hette boken som du hittade? Den skulle jag vilja läsa!
Jag tog faktiskt bild på boken. Jag har inte med mig sladden till kameran så jag kan föra över bilderna till datorn vi har med oss men när vi kommer hem ska jag lägga upp bild!
Den boken skulle jag också vilja läsa. Vilket fint inlägg.
Ha det bra i NY!
Jag köpte boken, kunde inte låta bli! :)
Nu har jag suttit inne på både din gamla blogg och denna (och hamnat ända här bak!). Jag googlade på bloggar om dobermann då jag är extremt intresserad av rasen. Kommer absolut att följa dig!
Jag har en liten fundering som du kanske kan hjälpa mig med? Jag vill ha en dobermann i framtiden när jag känner att jag har tid och rum för en egen hund. Jag har läst om dobermann i några år nu och jag bara längtar tills tiden är kommen för min alldeles egna. Men jag kan bara inte sluta ha fördomar! Det är helt sjukt egentligen. Jag har ju tagit hand om och umgåtts med ”kamphunds”-klassade hundar hela mitt liv. Jag VET att hundar fostras av människan, inte vilken ras de är, osv osv. Jag har ju inte skapat fördomarna själv eller av egna erfarenheter utan pga. andra (okunniga) människor, så som han den där gubben med labben som du skrev om i ett inlägg. Och om jag hade någon av dina dobbar som verkar heeelt underbara, och gjort som han gjorde och sa, så skulle jag börja gråta.
Men ändå sitter jag här med mina konstiga tankar. I ett inlägg har du bilder på en av hundarna samt ett barn i en sån där barnstol. Som det står i inlägget så tar barnet en liten smakbit av hunden och hon gör inte ett dyft för att skada barnet. Jag fick tom en tår i ögat för att det var så himla vackert! Men samtidigt så tänker jag tanken: tänk om hunden skulle hugga?
Till saken hör nog, att min familj hade en väldigt aggressiv hund (bordercollie) för några år sedan. Pga riktigt dålig avel (som uppdagades efteråt, såklart… alla i samma kull är avlivade idag) blev han som han blev. Rädd för allt och aggressiv. Efter en kvällspromenad så skulle vi gå in, han var lös vid gården och när han inte kom skulle jag gå och hämta honom, sätta på kopplet. Jag fick ett hugg i armen (inte första gången) och bara någon dag efter bestämde vi att det var dags att låta honom gå vidare och få bli lycklig i hundhimlen.
Idag har vi världens mysigaste Mudi-hane. Han visar ingen aggression what so ever och man kan lixom göra vad som helst med honom utan att han visar minsta tendens att bli aggressiv. Jag skulle kunna ta av honom en köttbit med munnen utan att han skulle göra något. Men endå, ibland när jag ska lägga undan en godis från honom eller något så kan jag bli helt kallsvettig och rädd, för tänk om han hugger?
Och vet du. Jag kom nog precis själv på var min rädsla kommer ifrån. Min egna fd. hund. Självklart sitter rädslan i från honom. Att jag inte tänkt på det innan. Herregud. Det är ju självklart! Vad glad jag är nu att jag skrev denna kommentar. Fast just nu känns den bara lång och onödig att skicka iväg till dig… men jag gör det nog ändå… Men vad ska jag göra åt min rädsla? Kan man gå i terapi för detta? Eller är det bara att träffa en massa stora (tillräckligt stora och starka för att kunna göra illa mig, det som är rädslan) hundar och se att alla är olika?
Hoppas att du inte störs av denna kommentar! Du får jättegärna svara om du tror att du vet något som skulle kunna hjälpa mig, det skulle vara guld värt!
Kram från Sofia, Nattfilosofen…
Hej Sofia!
Jag har tänkt väldigt mycket och länge på din kommentar. Det är svårt att göra sig av med fördomar och jag gillar hur du fick en liten aha-upplevelse bara av att skriva av dig!
Din hund låter som Lina, jag har aldrig sett henne visa någon form av agressivitet mot någon människa. Jag tror inte det finns i henne faktiskt. Iris skulle utan att tveka kunna plocka fram sin aggressivitet om och när det behövdes men inte oprovcerat.
Jag vet dobermann som bitit, de har varit antingen sjuka eller importhundar som har haft seriösa fel i skallen (vad detta berott på vet jag ej). Men annars är det otroligt gosiga och kramiga hundar. Både mina egna och resten av dobermann-Sveriges. Känns dessutom som att det finns småbarn i alla dobermannhem.
Ska även erkänna att jag inte låtit Iris vara upp i ansiktet på lille pojken om det inte vore för att han också har en dobermann där hemma och är van vid hundar.
Har du träffat många dobermannvovvar? Det borde ju bo någon med dobermann i närheten av dig? Det bästa är ju när man får träffa några bra hundar och liksom se med egna ögon och skaffa sig en uppfattning. Eftersom du verkar vara så hundvan själv så tror jag inte att det skulle vara särskilt svårt för dig att bli av med din rädsla.
Jag hoppas att du en dag hittar en egen dobermannvovve att leva med!
Kram och god jul på dig!
PS Du tar väldigt fina bilder! DS