Vi renoverar ett rum i lägenheten och vi gör det rätt ordentligt. Alla lager med tapeter och färg om vartannat som suttit där sen huset byggdes har vi rivit bort. (Många lager!) Inte bara ett utan två golv har vi tagit bort. Den stora garderoben som antagligen också funnits där sen huset byggdes slaktades av den för ändamålet nyinköpta kofoten. Så nu har väggarna spacklats, taket målats, Magnus har gått loss på fönstren och snart är det dags att börja måla väggarna.
Kort sagt; Det har tagit tid och Iris har inte varit välkommen in i rummet under tiden vi har fixat. Därför är det numera hennes favoritrum och det finns inget ställe hon hellre vill vara.
Jag har försökt att fota lite under själva renoveringen och skulle föreviga de fint spacklade väggarna och utrymmet där garderoben tidigare var då någon (inga namn!) smög utanför plasten som vi hängt upp i dörröppningen i ett tappert försöka minska byggdammets spridning till resten av lägenheten.
Denna någon rörde sig sakta, sakta mot dörren och till slut kunde kameran fånga en liten nos som väldigt diskret nosade genom ett hål i plasten.
Samma någon verkade tro att plasten var något man kunde gömma sig bakom och fungerade som en osynlighetsmantel. ”Kan jag inte se matte klart så ser hon nog mig inte alls” verkade vara konceptet.
Så ni kan ju förstå vilket antiklimax det blev när någon (som visade sig vara Iris kan ni tänka er!) försökte smyga in sitt lilla huvud genom det lilla hålet i plasten och det inte alls blev som hon hade tänkt sig!
Som att bli ertappad med handen i kakburken. Här får jag inte vara och nu sitter jag dessutom fast, nästan lite synd om mig faktiskt! Och matte bara skrattade och ville aldrig sluta fota förnedringen.
Det är tur att Iris har en snäll husse som kom och räddade henne från den pinsamma situationen och elaka hundfångarplasten.
