Jag är i Stockholm. När jag promenerade omkring lite i mina gamla hoods på Östermalm såg jag två hundar ute på promenad som nosade på varandra. Tog upp telefonen för att ta en liten bild på dem när jag hamnar mitt i ett bråk.
Plötsligt stod jag med mobilen i högsta fotohugg och hade tre hundägare runt mig där en matte var väldigt upprörd. Till en början fattade jag ingenting men insåg fort att det handlade om ”svart hund”-fenomenet.
Det här är vad jag gissar hände baserat på vad som sades; hundägare med svart lite boxerliknande hund går längs gatan när hennes hund vill nosa på mötande tollarliknande hund. Tollarmatten har då antingen sagt något eller gjort något för att undvika att hundarna hälsar men låter precis efteråt hunden hälsa på liten fluffig brun vovve. (Det är dessa hundar som nosar på varandra som jag försöker fota) Ägaren till svarta hunden blir upprörd och ifrågasätter varför det går bra med lilla bruna hunden när hennes svarta inte var ok. Typ.
Först tänkte jag bara att ägaren till den svarta hunden överreagerade, sen insåg jag att jag inte ens kan räkna hur många gånger jag känt samma sak själv. Alla ursäkter, blickar och kommentarer jag fått från andra hundägare bara för att jag har stor svart hund. Jag visste precis hur hon med den svarta hunden kände sig. Kränkt och ledsen.
Hundägarna gick åt varsitt håll men jag skyndade efter den upprörda matten till den svarta hunden och höll fram min mobil. (Jag hade ju haft den i handen hela tiden) Visade min skärm och bakgrundsbilden på Iris och Lina och sa ”Det här är mina hundar, jag vet precis hur du känner dig just nu.”
Svarta-hund-matten reagerade precis som jag trodde att hon skulle göra. Med tårar i ögonen sa hon att hennes hund alltid var glad och snäll och undrade varför folk var så elaka, dumma och fördomsfulla.
Vad vi sa till varandra sen spelar mindre roll, det kändes bara så bra att få dyka upp precis där och då och vara lite stöd innan jag klappade henne på axeln med uppmaningen att inte ödsla energi på sådana människor och började gå vidare åt mitt håll. Hon tackade så mycket innan jag gick.
Vad fint gjort av dig.
Vi hade tidigare en hund av större modell i familjen och den där känslan känner jag igen.
Nu när jag istället har två små, varav den yngsta blir kallad för ”mini-borderterrier”(av typ alla vi möter på stan) så önskar jag nästan att folk skyggade undan istället och kopplade sina hundar när de såg mina.
Alla, inklusive jag själv, har förutfattade meningar om andra raser och typer av hundar. På gott och ont. Själv rider jag ju på farlig-hund-vågen efter att vi fick besök av tjuvar här i somras. Tycker att det känns bra att mina hundar är stora och skälliga bakom sitt höga staket när husse är borta mycket.
Nackdelarna är ju att många är rädda för och inte vill att deras hundar ska leka med mina, att jag nekas komma in i rastgårdar osv
Jag är säker på att jag hade haft andra problem och fördomar om jag haft två små, vita, fluffiga hundar. Att alla tror att hundarna är snälla, att folk klappar utan att fråga osv. Kanske hade jag också längtat tillbaka till att ha stor svart hund som andra hundägare är rädda för som du ibland önskar?
Jag undrar om det finns någon ras eller typ av hund vars fördomar och förutfattade meningar bara ger positiva konsekvenser? ?:-)
Sådana fördomar har gjort mina promenader (när jag bodde i stan) med Selma och Hedvig jobbiga.. Alla mötande hundar har dragit sig från stora svarta Hedvig mot lilla söta gula Selma (selma som inte är trevlig mot andra hundar) ÄVEN fast jag har sagt att Selma inte vill hälsa och även fast jag har försökt gå omvägar för att få Selma så långt från den mötande hunden som möjligt…
Märkligt det där ; /
Märkligt och intressant.
Var det hundarna eller deras ägare som drogs mot lilla söt-Selma? Dvs har du märkt av att hundar undviker svarta hundar med flit? Eller tror du att det är ägarna som är rädd för stora svarta som liksom lärt hundarna att vara rädda för stora svarta?
Jag har hört det många gånger från andra hundägare att ”min hund gillar inte svarta hundar” och jag har alltid undrat om det verkligen är så eller om hunden reagerar på att matte/husse blir rädd när de möter svarta hundar.
Ja det är märkligt med många människor just när det gäller hundmöte. Jag har en dobbis och en tax. När jag är ute med dobbisen går både folk och fä långa omvägar för att slippa möta oss. Min dobbis är jätte snäll och älskar de flesta. Men när jag är ute med taxen, som då är jätte söt med sin rynkiga panna, då kommer folk fram helt utan vidare och SKA klappa honom! Fast hela taxen bara utstrålar; ”nej!! Kom INTE närmare för då smäller det”!! Sen blir dom sura för att jag nekar klapp, men min tax VILL INTE… Likadant vid hundmöte; ”oh så gullig tax, kan dom hälsa?” Jag hinner ibland knappt svara förrän dom släpper fram sina hundar. Min tax är väldigt osäker och gillar INTE när hundar bara går fram, risken för ett nosnafs är väldigt stor i dessa lägen…och då får ju vi skulden. Vet inte hur många gånger vi har gått ut på vägbanan för att slippa dessa påträngande ekipage…bara för min röda, rynkiga, söta tax! Hm…märkligt. Tack för en trevlig blogg! Med vänlig hälsning, Johanna
Om man ser det från dina hundars perspektiv så är det ju faktiskt bara taxen som får lida för folks beteende och fördomar/förutfattade meningar, inte dobbisen.
Själv har jag blivit biten av en tax och en bostonterrier och Lina har flera gånger blivit biten av labradorer, inte raser som folk brukar vara rädda för i vanliga fall.
Så märkligt är det sannerligen. Människor utan hund kanske inte förstår bättre men folk med hund, varför har inte de lite bättre koll?
Tack för din kommentar Johanna!
Det är helt enkelt för att en dobermann (tex) kan skada en annan hund på ett helt annat sätt än vad låt säga en tax kan. Man tar helt enkelt inga risker på sin hunds bekostnad för att slippa framstå som ”dryg” gentemot andra hundägare. Det är tråkigt men förmodligen har problemet uppstått i samma veva som kamphundar och vissa brukshundar blev en statussymbol och ”penisförlängare” för rädda människor, och det är trist att det måste gå ut över de oskyldiga ”riktiga” hundägarna som vet vad dom har i kopplet. Jag personligen låter aldrig min lilla hund hälsa på en annan hund om jag inte känner mig hundraprocentigt trygg med mötet, och då uppskattar jag verkligen när andra människor respekterar det. Man kan bara inte rå för att man är rädd, även om rädslan är en fördomsfull mening fattad av media och grundad på oansvariga hundägare. Vi med mindre hundar menar helt enkelt ingenting illa, på samma sätt som de främlingar som sätter sig ner på huk, talar bejbisspråk och lyfter upp min hund i famnen när vi är ute på promenad inte menar någonting illa (även om man kan störa ihjäl sig på det). Tack för en bra blogg!
Tyvärr attraherar vissa raser idioter, dobermann är ju en av dem. Sen har media och filmer givetvis en rätt betydande roll också, det finns nog ingen film med en snäll dobermann…
Jag är ytterst medveten om det och tycker på fullt allvar att jag har ett större ansvar än andra hundägare just på grund av att jag har den ras jag har.
Jag lägger ner rätt mycket tid och möda på att försöka visa andra hundägare respekt och jag kan säga att antalet gånger jag låtit någon av mina hundar t ex springa lösa fram till annan hund med ursäkten att ”hon vill bara leka” är noll. Däremot har det omvända hänt mig minst hundra gånger utan att jag försöker överdriva.
Jag skulle ALDRIG släppa fram mina hundar att hälsa på någon annans hund utan att fråga först (jag gör det som regel aldrig heller då jag inte gillar hundmöten i koppel).
Det jag stör mig på är alltså inte att andra hundägare är rädda för mina hundar, jag utgår oftast att alla jag möter är rädda tills motsatsen bevisats. Det jag stör mig på är att det är helt ok att rakt ut säga vad som helst, hur elakt som helst, om mina hundar. Det är ok att ljuga mig rätt upp i ansiktet.
Jag kan bara tala för mig själv men jag har ju också fördomar mot en del raser men det skulle ju aldrig falla mig in att gå fram till någon småhundsägare och berätta hur ful, äcklig, totalt värdelös hund jag upplever att någon har. Inte ens när jag menar något illa eller är arg på någon skulle jag ju säga något sånt.
Jag vet inte hur många gånger jag vänt ryggen till och gråtande gått därifrån för att någon sagt så elaka saker om mina hundar.
Tack själv för din kommentar!
Jag missuppfattade nog din text lite först, slarvigt av mig! Det är fruktansvärt att folk kan vara så elaka, och när det kommer tills ens hundar så blir man ju så oerhört ledsen då dom står en så jäkla nära. Själv är jag barnlös men ägare av en helt underbar liten chihuahuatik, och när folk vi möter säger saker som ”det där är ingen hund” och ”varför har du en råtta i kopplet” så känns det nästan ut som att det är mitt barn dom kränker. För oss småhundsägare är det dock (kan jag känna) enklare att hugga tillbaka med vassa motsvar för vi har inte samma sorts fördomar att bryta mot. Ägare till Dobermann eller Rottweiler (expempelvis) förväntas ha ett större tålamod med idioter och folk i allmänhet verkar lida av uppfattningen om att det är helt okej att elakt kommentera en stor ”farlig” hund. De är ju älskade familjemedlemmar som alla andra, och jag hoppas att du kan komma på ett riktigt bra gensvar på folks påhopp! (En tjej jag känner tog upp sin amstaffi famnen då hon tröttnat på att folk lyfte upp sina små pudlar när dom var ute och gick, haha. Lycka till!
Inte ett dugg slarvigt, det är ju jag som inte skriver tillräckligt tydligt så man fattar . Inte lätt att hänga med då! ;)
”Ingen hund” och ”råtta i kopplet”, det är ju lika elakt det! Märkligt att folk säger såna saker faktiskt, särskilt om de själva är hundägare!
Jag brukar trösta mig med att mina hundar alltid har fördomarna mot sig, alltså kan de bara överraska positivt eller göra bättre ifrån sig än vad alla tror. Lydigare än de trodde, snällare än de trodde, hugger inte allt och alla, äter inte barn osv. Så det är inte bara negativt att folk har fördomar. :D
Alltså, att andra hundar har problem med svarta hundar är inget ”nytt” problem. Även om hunden själv är svart. Det är inte alls ovanligt att hundar är osäkra på svarta hundar! Detta p.g.a deras ”osynliga” språk, alltså att andra hundar har svårt att uppfatta deras språk eftersom den svarta pälsen döljer. Så det blir lätt gruff och bråk mellan hundar där den ena är svart. Var det nåt nytt?
Tillägg: Dessutom, varför ska husse/matte bli arg egentligen?? Vad tjänar deras hund på att hälsa på andra okända hundar på gatan? Jag förstår inte alls grejen, vadå bråka om att ens hund inte fick hälsa på en hund, som sen får hälsa på en annan hund? :/ Låter skitbarnsligt. Sorry men jag förstår inte
Det ”nya” är att jag har mött hundägare som säger ”Nej, du får inte komma in i rastgården för att min hund är rädd för svarta hundar”
Då accepterar jag det och går vidare med min hund. När jag däremot ser några minuter senare hur samma ägare får samma fråga från en ägare till en svart labrador och glatt säger ”välkommen in” så känns det inte lika trovärdigt längre.
Jag hävdar inte att det är lögn att en del hundar har svårt för svarta hundar, däremot har jag faktiskt aldrig träffat en hund där jag sett detta fenomen. Jag köper heller inte att de hundarna gör skillnad på en svart dobermann och en svart labrador. En dobermann har ju dessutom bruna partier på flera ställen på kroppen och borde därmed vara bättre än många helsvarta hundar.
Om förklaringen är att den svarta pälsen döljer kroppsspråk så borde ju väldigt pälsiga hundar ha samma problem, för att inte tala om luddiga hundar som är svarta.
Jag har ju bara gissat på vad som hände innan jag hamnade mitt i alltihopa. Så att kalla någon av dem barnslig när vi inte vet vad som hände eller vad som sades känns inte rättvist mot någon.
Själv är jag ytterst barnslig och blir faktiskt ledsen när folk säger högt om min hund att ”såna hundar hatar jag”, ljuger osv, jag skulle aldrig säga så om någon annans hund men det är verkar vara helt ok när det gäller ”farliga” hundar.
Om det finns ett svarta hunden fenomenet,borde det inte finnas ett vita hunden fenomen också då?Jag menar där ser man ju inte ansiktsmimiken mycket lättare än hos en mörk hund?
Bara en fundering som dök upp…
Ja du, bra fråga. Oavsett så borde det inte vara några konstigheter att tyda kroppspråk på dobermann, de har kort päls och är ljusa i ansiktet.
Åh, något liknande hände mig imorse. Jag och min rottis strosade runt i parken där det bor många harar och hon borrade ner hela nosen på ngt ställe där haren förmodligen legat och sovit. Då kom en kvinna med en jätteliten hund som direkt började råskälla och bete sig aggressivt. Min hund tittade men gjorde inget, mer än höjde svansen på ett vaksamt sätt. Nu är min hund inte helt pålitlig vid hundmöten, så när kvinnan frågade om de kunde hälsa sade jag ”nä, hon är inte helt stabil vid hundmöten” varpå kvinnan mkt avspisande svarade ”jaha DÅ förstår jag varför min hund reagerar som han gör!”. Precis som många ovan beskrivit blev jag också mållös och visste inte riktigt vad jag skulle svara. Min hund hade ju bara stått i sin egen värld och nosat lite… Känner mig nästan lite fånig när jag reagerar så att jag blir ledsen, skönt att läsa om andras erfarenheter. Tack för en bra blogg!
Jag sitter här och skrattar när jag läser ditt inlägg!
1. Vilken jävla galen tant, ”min hund beter sig för att din är dum”! :rotfl:
2. För att jag hade blivit precis lika förvånad som du! Tänk om man bara hade haft modet att säga (och jag citerar någon) ”Var fan fick du luft ifrån då!?”
3. Varför tar man åt sig av såna dumheter?! Det är helt galet.
Tack för din kommentar Anna, hoppas att du slipper se den kvinnan och hennes hund igen!
Jag förstår utan tvekan att det kan vara jobbigt att hela tiden bli sedd som ”den med farliga hundar” när det enbart baseras på vilken typ av hundar man har. Men det går ju att försöka tänka lite positivt om det också. Jag tex har hundar som av alla anses vara ”sååå snälla” bara för att de råkar vara lite eleganta, ljusa och med lång päls på öronen. Det leder till att alla ska fram och klappa hela tiden, man kan inte åka kommunalt utan att ha stenkoll på omgivningen som gärna hälsar, ger godis utan att fråga om det är ok(!) och låter barn, hundar osv komma fram hur som helst. Nu är mina hundar genomsnälla, men inte heller min unga, genomsnälla hund, uppskattar när andra släpper fram sina hundar när man är instängd i ett hörn på pendeltåget…
Flera gånger har jag tänkt ”Åh vad skönt det vore med en rottweiler eller dobermann som folk kanske håller lite avstånd till”, just för att det periodvis blir väldigt påfrestande med alla respektlösa människor som ser ens hundar som någon allmän underhållningsattraktion.
Slutligen kan jag tillägga att jag haft en hund som utan tvekan tog stor skillnad på svarta labradorer och dobermanns ;) Hon hatade labradorer (egentligen alla retrievers) men dobermann kunde gå helt ok. Här i området är i princip samtliga retrievers ouppfostrade, drar överallt i kopplet och släpps fram till alla hundar de möter även om man försöker gå iväg från dem, så tja… Det är lätt att bli less på dem.