I dag var jag lat och gjorde inget speciellt med hundarna innan jag åkte och jobbade. När jag kom hem från jobbet var det meningen att jag skulle springa med Iris men jag orkade inte! Jag var bara trött!
Samtidigt visade Iris tydliga tecken på att hon inte ville ligga och slappa i någon soffa med mig. Till slut bestämde jag mig för att ta en cykeltur med Iris.
Brukar ha henne travande bredvid cykeln som uppvärmning men så fort vi kom ut på gatan så hade Iris så sabla bråttom att jag satt och ylade saaakta hela vår gata bort till ängen. När vi äntligen kom fram till ängen så släppte jag draglinan och lät Iris springa lös med den efter sig. Själv trampade jag järnet över den skumpiga ängen. Såg en hundägare på andra sidan ängen som kom gåendes mot oss men jag såg på Iris att hon inte kunde bry sig mindre och hon lyssnade fint på här.
Nu hade vi kommit ungefär 1 km och Iris fick springa lös sista biten bort till stället där vår grusväg börjar. Jag trodde att allt spring i benen skulle ge sig lite när jag kopplade fast henne i cykeln och Iris märkte att det blev lite jobbigare men icke! När sa åt Iris att börja dra så sprang hon som en tok! Det var som hon äntligen fick springa sitt fortaste och hade längtat i en evighet!
I 23-26 sköna km/h sprang hon och jag satt bakom henne på cykeln och konstaterade att min röda cykel inte är gjort för grusvägskörning efter hund. Den är gjort för fin asfalt och lagom tempo. Vi var uppe i 28 km/h som mest och jag trodde cykeln skulle skaka sönder men jag lät henne hållas där framme. Vill hon springa så skulle hon få springa!
Vet inte om det syns att det redan börjat skymma på bilden ovan men när vi vände hemåt efter lite mer än 3 km så hade det börjat bli lite mörkt och Iris hade vitt skum runt hela munnen! Jag vågade inte låta henne springa lika fort på alla sträckor på hemvägen och mycket riktigt höll vi på att åka rakt ut på åkern/taggtrådsstängslet två gånger då harar och rådjur trodde det var fritt fram att börja springa runt. Vansinnesbroms och Neeeeej-vrål båda gångerna. På hemvägen fick hon bara springa så fort hon ville på de lite säkrare raksträckorna.
Den sista kilometern var det sakta som gällde igen. Iris vet vad det betyder men försöker smyga upp i högre fart igen. Sakta, sakta, sakta Iris!
Efter 6,8 km var vi hemma igen och då såg Iris lycklig ut!
Att du vågar låta Iris dra så dära !! Jag skulle inte våga men det verkar väldigt kul :-)
Jag vågar egentligen inte heller, det bara blir så! :-p
Hej, ja vill börja med att du har en helt fantastisk bra blogg och intressant o läsa.
Men ja undrar hur har du lyckas lärt Iris att dra så där fint? Ja försöker få min lilla eurasiertjej att dra, men hon vågar inte riktigt utan håller sig till min sida, om de inte kommer en katt för då drar hon :D vore roligt med lite tips på hur du gjort :)
Hej Maria! Kul du gillar bloggen! :))
Iris har nog alltid gilat att dra och fattade liksom av sig själv hur man skulle göra. Full fart framåt är mottot.
Lina däremot var väldigt skeptisk till en början så henne fick jag vänja genom att första använda petflaskor med lite grus i och lite sånt på släp och öka successivt tills hon fattade att selen = dra.
Lycka till!
Tack för mycket bra tips, det där med pet-flaska ska ja testa på min :D