Ibland frågar folk mig hur hundarna (kanske mest Iris) tar dagar och perioder av mindre aktivitet och träning. Jag har alltid svarat att det går bra men jag måste erkänna att det blir skillnad och märks rätt tydligt ändå.
För även om vi har lugnare perioder så är ju nästan alltid någon av oss hemma med hundarna. Husse sover nästan alltid hemma, jag jobbar oftast natt. De gånger som hundarna blir själva någon timme eller två blir när husse och jag går förbi varandra på morgonen eller på kvällen, dvs när det inte händer så mycket ändå. Dessutom händer det inte särskilt ofta.
Men nu när jag den senaste veckan jobbat i skolan samtidigt som husse jobbat som vanligt så har hundarna plötsligt fått vara själva hemma, rätt länge och mitt på dagen, så kan jag säga att nog tusan märker jag det på Iris. Hoppeloppan kan liksom inte sluta studsa efter att man kommit hem. Det går inte att gå ett steg åt något håll utan att hon ska gå på mina hälar.
Hon hittar inte på dumheter eller så men det tror jag beror på att hon hunnit bli lite äldre och att det bara varit så under en veckas tid. Jag märker på henne att hon är rastlös på ett helt annat sätt. Hon beter sig lite som om hon blivit valp på nytt och batterierna är nyladdade.
Ska tillägga att jag inte märkt någon som helst skillnad på Lina.
När vi kommit hem har det varit becksvart ute och vi har varit trötta. Den enda som varit skitpigg har varit Iris. Plötsligt känner jag hur stor skillnad det verkligen är på mina hundar. Hur viktigt det är att Iris får motion, har något vettigt att göra och får vara med.
Båda hundarna hade säkert klarat av att vi jobbade dagar oftare båda två men då hade Iris behövt inplanerad träningstid kontinuerligt några gånger i veckan. Hon och Lina hade inte klarat samma typ av hundliv, nöja sig med motion och resten av tiden bara vara sällskap (som Lina lätt hade kunnat vara). Eller rättare sagt, Iris hade klarat det men säkert haft en mängd problem-beteenden då hon plockat ut sin energi i form av hyss i olika former.
I dag gick vi en lång och rask promenad med både hundarna på 1 h och 20 min och kom hem strax före kl 21. Iris fick gå i sele och gå i drag hela vägen. Iris var otålig och tyckte vi gick för långsamt, hon hade nog helst velat springa hela rundan. Först nu när vi kommit hem tycker jag att Iris är mer som vanligt igen.
Jag tycker att det är svårt när man pratar med andra hundägare eller blivande dobermannägare om det här. Kräver en dobermann tre timmar motion och bruksträning varje dag? är en vanlig fråga. Nej, det behöver de inte svarar jag. Fast så enkelt är det ju faktiskt inte ändå.
Är det en Lina-hund man vill ha kan man lika gärna skaffa sig en annan ras. Det kryllar av snälla hundar som gillar att bli klappade bakom örat. Iris kräver faktiskt mitt sällskap, min uppmärksamhet och någon form av mental utmaning samt fysisk träning på det under ett par timmar varje dag för att må bra, även om vi ”bara” är hemma.
Oj, vad bra skrivet! Jag känner samma sak. Har en ”jättesnäll” mastiff som älskar alla. Sen ville en vän till mig plötsligt ha en hund av samma ras (personen i fråga hade dock aldrig haft hund). Först DÅ kom jag liksom på att vänta nu, jag har jobbat stenhårt med den här hunden. Jag har alltid haft hund, så minst några timmar om dagen får hon vara ute, vi tränar lydnad/spår osv några gånger i veckan, hon har fått prova på drag osv. Och varje gång jag ser att hon har ett problembeteende gör jag mitt yttersta för att komma till rätta med det. Tränar, tränar, tränar. Hade jag gjort noll och inget från det att jag fick henne hade hon faktiskt inte varit såhär.
Det här kommer liksom ganska naturligt för mig, jag är liksom van att ha hund. Men när jag pratade med henne om det insåg jag att om man aldrig har gjort alla dom här grejerna, då är det nog tamejtusan ganska mycket att tänka på. Och om man aldrig har haft hund så spenderar man ju sin tid på annat sätt eller hur jag ska beskriva det. Några timmar av mitt dygn ägnar jag ju onekligen åt henne. Har man aldrig haft hund så är det ju så att dom här timmarna säkert har ägnats åt annat – vill man ägna dom åt hund-grejer istället?
Jag kan tycka att det är så svårt att beskriva det här när folk frågar hur mycket motion hon behöver, hur mycket träning, är hon snäll, osv. ALLA hundar kräver uppmärksamhet. Är man bara intresserad av att veta hur LITE man som minst kan göra med en hund är det nog bättre att skaffa en enklare ras eller ingen hund alls.
Jag har ju bara haft dobermann så jag kan bara yttra mig om dobermann. Men precis som du så tränar jag på saker som jag vill att mina hundar ska kunna.
Det är lite knepigt det där som sagt att folk tror att hundarna kommer färdiga med bra:
Inkallning
att man inte får hoppa
att man inte ska dra i kopplet
inte jaga
osv
Det är träning som gäller och lägger man inte ner tiden så får man det man förtjänar; problem.
Tror du inte att din vän kan lära sig då? Eller att du kan få henne att förstå? Jag ändrade mitt liv rätt så rejält när jag skaffade min första hund (Lina) vid 30 års ålder. :)
Hej igen!
Tack för ditt svar!
Jag tror absolut att hon skulle kunnat tänka sig prova, och kanske hade hon lyckats eller kanske inte, lite beroende på typ av hund dom hade fått. Dock kände jag att när man köper en hund bör man inte grunda ras-valet på en individ! Man måste ju vara medveten om att man genom att köpa en väldigt stor hund inte under några omständigheter kan välja bort träning, stimulering, uppförande, och jag tror att det finns en anledning till att vissa raser inte rekomenderas till ”förstagångsägare”. Nu är du kanske ett lysande exempel på en person som skaffade en svår/skarp ras och lyckades superbra, men ooom min vän nu hade insett efter 3 månader att fy sjutton vad tråkigt med jäkla hundträning, är ju problemet ca…. 50 kilo större än det borde vara, och problembeteenderna kanske inte är ”den skäller när den ser en annan hund” utan ”den vaktar mig när jag vill prata med grannen/min dotters kompisar”.
Jag tycker att det är ett ENORMT ansvar att ha en stor hund. Jag vet hur jäkla rädd folk kan bli för att vi bara går förbi, bara hon ens vänder på hundet. Och nånstans känner jag att min hund är kanske ett bra exempel på hur en bra hund av den här rasen kan vara, men hon som du skriver inte blivit såhär av sig själv :) och är det en hund som är ”happy-go-lucky” man vill ha, så är det ju (som förstagångsägare) säkrare att skaffa typ en hund som troligen är så liiite mer ”av sig själv”/kräver mindre träning. För man vet ju aldrig hur lätt/svårt man kommer tycka att det är med hundträningen, förens man faktiskt har en egen hund. Jag tycker bara att man kanske bör börja med en hund som chansen är mindre att det går fel med.
Det gör så förbaskat ont i mitt lilla matte-hjärta när jag ser mängden av amsaffs/mastiffer/liknande raser, som ligger ute på blocket när dom är ungefär 6-8 månader. Min hund är också en omplacering, och det är möjligt att det är därför jag känner extra starkt för frågan, men det känns bara som att folk ganska tanklöst skaffar hunden av helt fel anledningar, och sen helt ger upp pga ointresse när hunden kommer upp i den lite svårare åldern, trotts att dom ”problem-beteenden” dessa hundar har ofta kan vara ganska rastypiska!
Det är väldigt kul att läsa dina kommentarer då jag känner igen mycket av mina egna åsikter i det du skriver. Kan inte så mycket annat än att nicka och hålla med.
Det ÄR ett enormt ansvar att ha de raser vi har. Många är rädda och har fördomar och det är upp till oss att bevisa motsatsen.
Jag är den första att erkänna att en av orsakerna till att jag fortfarande bloggar om dobermannlivet är för att jag vet att många nya inom rasen ofta hamnar här och läser det jag skriver. Det är en liten drivkraft för mig och med lite tur kanske jag lyckas förmedla en känsla av vad ett liv med rasen innebär.
Samtidigt så kan man inte vara den som ansvarar för någon annans hundhållning än sin egen.
Visst kräver våra hundar mycket aktivering!! Samtidigt så tycker jag att det är jätteskönt att Midde överlever när jag är sjuk/har mycket på jobbet eller vad det nu är som gör att han inte får lika mycket motion/aktivering som vanligt – utan att äta upp huset – men det tror jag är för att han i vanliga fall blir ordentligt aktiverad. För helt ärligt så mår jag som allra bäst när Midde är ordentligt aktiverad och sover gott när jag lämnar honom för att åka till jobbet :)
Tycker att det är så fruktansvärt sorgligt när folk tror att valpen de köpt förstår svenska språket och skriker ”HIT; SITT STANNA” osv till den – och dessutom knölar till den när den inte lyssnar?! Jag blir helt gråtfärdig av sånt. Eller hunden som tuggar sönder allt, går omkring och piper osv – ja, när blev den ordentligt aktiverad senast?! Två år sen? Skaffa inte en brukshund om det var en accessoar du ville ha…..
Ibland blir folk lite lurade tror jag när de ser hundar som är lydiga – ”vad lätt det verkar”! De vet bara inte hur många timmar om dagen, hur mycket blod, svett och tårar man har lagt ner på det :)