Det utlovade snödjupet blev det aldrig något av men snöat har det gjort de senaste dagarna. Jag åkte runt och kollade ängarna här i närheten för att hitta snöfria spårängar i dag men hittade inga. Däremot var ängarna ner mot havet väldigt fina även om de inte dög vare sig till IPO-spår eller skidåkning.
När jag konstaterat att det inte fanns några helt snöfria ängar här i närheten lastade jag in Iris i bilen och åkte på snöjakt, denna gång för att hitta så mycket som möjligt för att kunna åka skidor.
När jag kom ut på motorvägen kunde jag konstatera att i i stort sett hela E20 norrut var snöfri hela vägen upp till Ängelholm och förbi. Min snö måste ha varit lite extra lokal. Samtidigt blev jag lite nervös över att landskapet såg ut så här när jag åkt norrut i 50 minuter och just skulle svänga av motorvägen till de utlovade spåren. Var det hela ett skämt?
Först hamnade vi på ett ställe där spårkartan tydligt markerade ett ställe där det fan inte var åkbart! Vi gick en lång runda runt området för att se om vi kunde se bättre mark för skidspår i närheten men nope.
Hade jag verkligen sett rätt på kartan? Det fanns liksom flera spår kopplade till samma länk eller hur jag ska förklara det. Ett ställe till dök upp som förslag. Haffade någon som parkerade sin bil utanför sitt hus och frågade om hon kände till namnet på det stället. Hon visste var det låg men hade noll koll på om man kunde åka skidor där. Fick vägbeskrivning och så åkte vi vidare.
Två timmar efter att vi åkte hemifrån hittade jag det! Efter att ha åkt uppåt några km såg jag en liten skylt ”skidspår” med pil. Plötsligt fanns det snö på backen och vi kom fram till en rätt liten äng med fullt av spår som gick kors och tvärs!
Som mest fyra spår i bredd och Iris hade svårt att inte fatta att vi inte skulle använda oss av spåren de första varvet. Vi lyckades köra upp ett eget ytterspår och så här såg det ut när vi hade åkt några varv.
Helt plötsligt dök en man upp på den lilla parkeringen, jag förstod att det var spårläggaren. Jag stannade till och började prata med honom, Du kör väl inte i spåren? frågade han hur vänligt och snällt som helst. Jag förklarade att jag plöjde ytterkant och han berättade att det yttersta av de uppdragna spåren inte användes längre. Jag frågade om det var ok att jag körde där på de ställen där det blev för farligt och svårt att köra utanför spåren och lät Iris springa i det spåret och det var det.
Jag har nog aldrig fallit så handlöst (samma ställe varje varv), aldrig varit så trött och mör i benen under tiden jag åkte, snön var lös och det var tungt att skejta i den! Åtta varv åkte vi och lite över sju kilometer blev det. Solen lyste på oss och jag var lycklig!
Jag filmade lite på slutet i där det lutade svagt neråt så Iris inte behövde dra lika tungt när jag inte hjälpte till och ja, jag är lika trött och slut som jag låter. Detta är bland det bästa jag vet!
Svettig och glad åkte jag hemåt igen, hemresan tog bara en timme. Motiverad eller desperat eller kanske lite både och?
Hej!
Jag har MÄNGDER av frågor ang Dobermann, kan man maila dig och bolla lite??
Maila till galjar[a]hotmail.com så ska jag svara så gott jag kan. :)
Jättefina bilder! :D