Snö här hemma i norr

Efter närmare fem år i Skåne är vi nu tillbaka i Stockholm. Känns bra på många sätt men extra bra just nu då vi efter rätt snölösa vintrar i Skåne nu njuter av snön här uppe i norr, haha!

Det enda som är lite dåligt eller tråkigt är att det inte finns så många preparerade skatespår och ännu färre där man kan åka med hundarna dessutom. Vi är därför hänvisade till att åka på isen just nu vilket funkar helt ok det också.

Sally skuttspringer fram i snön och tittar fortfarande på annat när vi åker. Iris springer som en kanonkula och skiter i allt, hon passerade till och med en lös hund som jagade tennisboll på avstånd för några dagar sedan!

Iris och husse i skidspåren

Varje dag när husse och Iris kom hem från skidåkningen berättade han att Iris hade varit så duktig i spåret vid möten, omkörningar osv.

Men det var först när husse hängde på sig GoPro-kameran som jag fick se med egna ögon. Som vanligt kunde jag inte låta bli att göra en film av det också.

Film, film och bilder

Efter att hela flocken sovit nästan 12 h i natt så tog vi det lite lugnare med skidåkningen i dag.  Vi åkte bara ett varv på 9 km.

Vi hade med oss både den vanliga kameran och GoPro-kameran så vi tog många foto- och filmstopp längs vägen.

Iris hade GoPron på ryggen och vi filmade både framåt, bakåt, underifrån och från sidan. Batteriet höll mycket längre än jag trodde och Iris hade kameran på ryggen de sista 5-6 km och hela vägen fram till stugan. Ska bli kul att komma hem och sätta ihop filmerna sen!

Nu är vi så där skönt trötta igen hela gänget. Det blir nog sängen före kl 21 för oss allihop.

Motiverad eller desperat?

Det utlovade snödjupet blev det aldrig något av men snöat har det gjort de senaste dagarna. Jag åkte runt och kollade ängarna här i närheten för att hitta snöfria spårängar i dag men hittade inga. Däremot var ängarna ner mot havet väldigt fina även om de inte dög vare sig till IPO-spår eller skidåkning.
22mars13.1
När jag konstaterat att det inte fanns några helt snöfria ängar här i närheten lastade jag in Iris i bilen och åkte på snöjakt, denna gång för att hitta så mycket som möjligt för att kunna åka skidor.

När jag kom ut på motorvägen kunde jag konstatera att i i stort sett hela E20 norrut var snöfri hela vägen upp till Ängelholm och förbi. Min snö måste ha varit lite extra lokal. Samtidigt blev jag lite nervös över att landskapet såg ut så här när jag åkt norrut i 50 minuter och just skulle svänga av motorvägen till de utlovade spåren. Var det hela ett skämt?
22mars13.2
Först hamnade vi på ett ställe där spårkartan tydligt markerade ett ställe där det fan inte var åkbart! Vi gick en lång runda runt området för att se om vi kunde se bättre mark för skidspår i närheten men nope.
22mars13.3
Hade jag verkligen sett rätt på kartan? Det fanns liksom flera spår kopplade till samma länk eller hur jag ska förklara det. Ett ställe till dök upp som förslag. Haffade någon som parkerade sin bil utanför sitt hus och frågade om hon kände till namnet på det stället. Hon visste var det låg men hade noll koll på om man kunde åka skidor där. Fick vägbeskrivning och så åkte vi vidare.

Två timmar efter att vi åkte hemifrån hittade jag det! Efter att ha åkt uppåt några km såg jag en liten skylt ”skidspår” med pil. Plötsligt fanns det snö på backen och vi kom fram till en rätt liten äng med fullt av spår som gick kors och tvärs!

Som mest fyra spår i bredd och Iris hade svårt att inte fatta att vi inte skulle använda oss av spåren de första varvet. Vi lyckades köra upp ett eget ytterspår och så här såg det ut när vi hade åkt några varv.
22mars13.4
Helt plötsligt dök en man upp på den lilla parkeringen, jag förstod att det var spårläggaren. Jag stannade till och började prata med honom, Du kör väl inte i spåren? frågade han hur vänligt och snällt som helst. Jag förklarade att jag plöjde ytterkant och han berättade att det yttersta av de uppdragna spåren inte användes längre. Jag frågade om det var ok att jag körde där på de ställen där det blev för farligt och svårt att köra utanför spåren och lät Iris springa i det spåret och det var det.

Jag har nog aldrig fallit så handlöst (samma ställe varje varv), aldrig varit så trött och mör i benen under tiden jag åkte, snön var lös och det var tungt att skejta i den! Åtta varv åkte vi och lite över sju kilometer blev det. Solen lyste på oss och jag var lycklig!

Jag filmade lite på slutet i där det lutade svagt neråt så Iris inte behövde dra lika tungt när jag inte hjälpte till och ja, jag är lika trött och slut som jag låter. Detta är bland det bästa jag vet!

Svettig och glad åkte jag hemåt igen, hemresan tog bara en timme. Motiverad eller desperat eller kanske lite både och?

I skidbubblan med Iris

Avslutade förra bloginlägget med ”Jag känner mig grymt otränad och om jag känner så kan jag inte kräva av Iris att hon ska orka massa mera. Vi fortsätter åka våra korta 3-3,5 km rundor nu ett tag.” och redan i dag tar jag tillbaka.

För i dag åkte jag inte 3 km med Lina först och tramapde upp igensnöade spår. I dag var det jag och Iris som åkte direkt. Vi gick i rask takt till spåret och så fort jag fått på mig skidorna så tog jag av Iris täcke och så körde vi. Mina ben kändes lite darriga men inte alls lika slut som sist. Nu orkade jag hjälpa till, jag orkade staka som en idiot och flåsade som en blåsbälg gjorde jag först på vårat tredje och sista varv.

Det är så grymt kul att åka med Iris. Jag kämpar på allt vad jag orkar och har nästan tunnelseende men uppfattar att hon ibland slänger det där lilla ögat bakåt när jag grymtar till eller byter från att diagonala till att bara staka och tvärtom. Det är som att hon kollar av läget där bak och jag känner verkligen att vi gör det här tillsammans. Det känns som att det bara är hon och jag i hela världen, allt annat försvinner. Det är en otroligt härlig känsla!

Jag kan ha fel men jag tror att en bil krypkörde längs vägen när vi körde den rakan som går längs med vägen. Jag tittade inte ens upp, jag ville bara vara i min skidbubbla med Iris.

Inga fall på skidorna i dag och det enda som stoppade oss var en nödbajs. (Inte jag).

Vi åkte 4,75 km med ett snitt på 4:45 min per km. Farten dras ner av att det på vissa ställen är rätt jobbig snö där vi får kämpa rätt mycket båda två. Och det där lilla bajsstoppet.

Vi avslutade åkningen på samma ställe där vi började, vid Iris vintertäcke. Jag slängde av mig handskarna och satte på henne täcket, tog av skidorna och sen småsprang vi lite hit och dit en stund så hon skulle behålla värmen och inte bli kall och stelna till. Sen gick vi så fort vi kunde hem och där kände jag igenom henne och kollade tassarna. Hade kommit lite blod vid en av klorna på ena tassen, dumma snö. Strechade henne försiktigt.

Jag älskar min lilla skidhund.

Lycka bland stenar och jord

I dag kunde jag inte hålla mig längre. Jag var tvungen att trä på mig skidorna och sätta dragselen på Iris.

Vi gick ner till den nybyggda cykelbanan först, kanske hade de inte hunnit med att ploga den? Tyvärr var det plogat och det låg bara några cm snö på den. Det fick bli en åker i anslutning till vägen och den där cykelbanan.

Jag kunde se hur det stack upp frusen jord och stenar på sina ställen. Det var inte så mycket att välja på, vi fick åka i ett traktorspår som lyckligtvis gick ett helt varv runt hela åkern. Första varvet ägnade jag åt att be snälla Iris om att gå sakta. Sakta är ett ord jag använder ofta men inte så ofta som i dag! Jag tjatade hela vägen.

När vi hade tagit ett helt varv så följer Iris per automatik skidspåren på ett annat sätt och hon fick dra. Jag kunde inte hjälpa till annat än med stavarna, att köra skate var uteslutet då marken var för ojämn och jag fick hålla mig i traktorspåret. Jag kände hur det riktigt högg till under skidorna ibland när jag åkte över jord eller en sten men det var det värt, det var så kul att bara stå på skidorna igen!

Att bromsa gick inte heller så varje gång vi skulle stanna så fick jag ta till den gamla hederliga slänga mig åt sidan. Gick utmärkt. Undrar däremot hur många av bilisterna som såg oss som tyckte vi var skvatt galna?

Kunde inte ens hjälpa till att staka när jag skulle filma så jag filmade bara två väldigt korta snuttar, ville inte att Iris skulle behöva ödsla kraft på att dra mig som en klump där bakom utan att få hjälp.

När vi hade åkte två varv på fältet slutade vi åka, jag ville inte förstöra mina skidor helt eller anstränga Iris för mycket på första turen. Nu såg inte Iris särskilt trött ut efter premiären men ändå. Man kan se hur gräset fortfarande sticker upp över snön, det var inte helt färdigt för att åka skidor där ännu.

Iris och jag gick hem och jag gick en promenad med Lina efteråt. Vi gick och letade efter nya ställen att åka skidor på. När Lina och jag kom hem igen började det snöa så nu hoppas jag att det kommer mycket så kanske det där fältet duger till skidåkning till slut!

Iris springer fort och är bäst!

Tänker inte skriva lika mycket text som i går då filmen sammanfattar det mesta. I dag samlade jag nämligen mod och filmade när jag åkte efter Iris. Det blev 11 km skidåkning i underbart väder och om ni orkar se hela filmen så förstår att jag är lite extra stolt över min Iris i dag! Inkallning säger jag bara.