Häromdagen pratade jag med lite andra dobermannmänniskor. Inte helt oväntat började vi prata om DCM, hjärttester och alla felaktiga rykten kring ämnet som tydligen går bland valpköpare.
En av de uppfödare som var där gjorde jämförelsen att om vi människor hade testats lika noga så hade vi varit belagda med avelsförbud hela bunten. Alla log och höll med men jag kunde ändå inte inte låta bli att öppna min lilla mun och följande konversation utspelade sig mellan uppfödaren och mig.
–Fast den jämförelsen med människor kan man ju ändå inte göra eftersom hunden i det här fallet är att betrakta som en vara där det handlar om köpare och säljare. Istället borde vi ju jämföra det med att köpa en bil.
–(Uppfödaren pekar på mig och säger med eftertryck) Bara det att hemma hos oss ser vi inte hundarna som en vara utan de är familjemedlemmar!
–Ja, de är de hemma hos mig också men rent definitionsmässigt är de en vara och precis som vid köpet av ny bil så vill jag att de är testade och kontrollerade så mycket som möjligt.
Det verkar vara här skon klämmer.
Att det på något sätt skulle vara motsägelsefullt att skilja på det faktum att uppfödare är försäljare/producenter av en vara och jag som valpköpare är konsument av den samma samtidigt som hunden jag tar hem är mig lika kär och betyder lika mycket för mig som en nära familjemedlem.
Att vem som helst kan och får ha åsikter om avel och det står var och en fritt att utvärdera avel, oavsett hur länge man har haft hund eller om man har avlat eller tänker avla själv. Det är inte ”smutskastning” eller ”skitsnack”, det är ett ämne som berör och där alla har rätt att säga vad de tycker.
Sen att det är ett ämne som väcker känslor det vet vi ju alla, jag blir ju också upprörd och engagerad! Jag önskar bara att alla kunde lära sig skilja på känslorna och på diskussionen av ämnet.
