Ett lättlöst mysterium
Stockholm vs Katrineholm
De senaste dagarna har vi varit i Katrineholm och hälsat på min mamma. Katrineholm skiljer sig från Stockholm på fler sätt än invånarantalet och den gnälliga dialekten…
I Katrineholm finns en ovanligt stor zoo-affär som vi givetvis var tvungna att besöka, både för att Lina hade behov av lite mer magvänligt foder för sin lilla mage och för att det skulle köpas ett nytt halsband. Konstaterar rätt snabbt att Linas vanliga foder kostar nästan 100 kronor mindre än här i Stockholm. Kollade på ett halsband i Lidingö centrum förra veckan, de ville ha strax över hundralappen för ett vanligt länkhalsband. Köpte ett i Katrineholm för 64 kronor. Tänker ju inte börja släpa med mig 15-kilossäckar med foder på tåget hem varje gång jag besöker min mamma, men jag tänker passa på att shoppa allt annat när jag är där! Är man snål student så är man, dessutom var flickorna som jobbade i butiken väldigt glada och trevllga och sånt ska belönas med konsumtion. En kvinna som var i butiken för att köpa hundfoder undrade om Lina var en jakthund. Detta säger mig att rasen inte är så vanlig i stan eller att hon hade noll koll.
För Stockholm är hyfsat dobermanntätt, de är inte direkt vanliga men jag och Lina har mött 10 stycken på Gärdet och här på Lidingö de senaste tre månaderna. Alla dessa har varit trevliga hundar. Jag flyttade visserligen från Katrineholm efter studenten -95 och har efter det endast gjort kortare gästspel i stan, men jag vågar påstå att stan inte är så dobermanntät. De få dobermann jag känner till från tiden jag bodde där var bångstyriga rackare och delvis livsfarliga. Hela Katrineholm visste vem ”killen med den galna dobermannen” var. Hunden bet flera personer, en av mina bästa kompisars mamma blev biten i handen, och när den attackerade en cyklist skrevs det om den i tidningen. Det är kanske bara en känsla jag har, men när jag går med Lina i Katrineholm så känns det som om hon anses vara livsfarlig hon också. När vi skulle ta tåget hem igår skällde Lina ut en liten brun hund på tågstationen och då lät hon lite galen hon också, så det kan hända att vi gav stans dobermann-rädda lite vatten på sin kvarn precis innan vi lämnade stället. Dåligt.
Annars tror jag att Lina trivdes i Katrineholm. Hon har varit ute på mammas tomt hela dagarna och vilat på gräset, mest i skuggan, i värmen som varit. När det blivit lite svalare på kvällarna så har Lina gått med sin nya 15-meters långlina efter sig och nosat på kottar och tallbarr i skogen.
Lina hittar lite skugga och svalka från den varma solen under en bänk.
Lina dålig i magen
När Lina slutade löpa nu till helgen (äntligen!) så uppkom ett nytt litet problem. Lina blev dålig i magen. Om detta har något samband har jag ingen som helst aning om. Jag vet dock att hon bara ätit vanlig hundmat och inget annat. Natten mellan söndag och måndag väckte Lina oss inte mindre än sju gånger och ville gå ut. Jag låg där i sängen och tänkte ”Jävla hund, go ahead, bajsa på golvet jag orkar inte gå ut en gång till” men sen går man ju ut i alla fall och tycker mest synd om henne och inte om sig själv, erkänner att hon är duktig som väcker oss och säger till.
Måndag morgon ringde jag veterinären och sa att jag skulle komma in till dem och köpa några tabletter samt att Lina skulle fasta och sedan börja med magvänlig diet i form av kokt ris och kokt fisk några dagar. Så jag åkte och köpte piller, Canikur.
På tunnelbanan hem satt jag och läste i Canikur-foldern jag fick med mig. Tuggabletterna äts av 97% av alla stora hundar, bra. Jag läser igenom alla OBS!-en, om hunden inte dricker eller om den får påverkat allmäntillstånd så ska veterinär kontaktas. Plötsligt blir jag alldeles kall i magen, tänk om Lina har fått försämrat allmäntillstånd under tiden jag varit borta? Bäst att ringa Magnus som är hemma med henne. Hon är som vanligt, ligger och sover i korgen. Kan ändå inte låta bli att börja tänka i skräckversion av allt. Plötsligt tänker jag på det faktum att Lina kommer att dö en dag. Får total ångest, vill bara hem och klappa min hund!
Väl hemma igen så knaprar hon utan problem i sig tre Canikurtabletter. De är i lillfingersstorlek så det är ju tur att 97% av hundarna gillar dem. Lina känns som en liten, liten hund. En liten som inte klarar sig själv och som man måste ta hand om extra, extra noga. Kanske som en pudel eller en bichon frisé. (De kan säkert vara jättetuffa men jag tycker de ser lite extra hjälplösa ut.) Jag känner ett behov av att klappa min Lina extra mycket och att prata väldigt snällt och uppmuntrande till henne. Vill helst ligga i korgen med henne, men låter bli.
Jag har skrivit det förr, jag kommer att bli en neurotisk småbarnsförälder.
Mitt korviga lillfinger och Canikur
Kvällspromenad
Lina, jag och husse Magnus tog kvällspromenad nere vid vattnet idag. Trevligt, Lina kikade efter många måsar och lite änder.
Lina och Magnus på klipporna
Kvällspromenad
Lina, jag och husse Magnus tog kvällspromenad nere vid vattnet idag. Trevligt, Lina kikade efter många måsar och lite änder.
Lina och Magnus på klipporna.
Allvarliga saker
Att alla inte kan hålla sams i kennel-världen är oturligt och icke önskvärt, men samtidigt inte så ovanligt antar jag, en viss konkurrens råder ju mellan uppfödarna.
Men om dessa uppfödare och så kallade vänner av rasen för ett ögonblick påstår att den sandlådenivå som just nu dominerar diverse forum är saklig debatt som på något sätt bidrar till någon slags kvalitetsförbättring, kan jag bara beklaga och rycka på axlarna att just rasen dobermann drabbats av dessa individer. (Det finns undantag tack och lov!)
När dessa människor väljer att dra in mig och min hund, genom att yttra sig om mig som valpköpare eller när jag som idag får ett privat mail från en person vid namn Linnea Svenman (vem fan är det?!) med en massa bifogade bilder och länkar, då blir jag vansinnig!
Vill jag ha information eller bli delaktig i fortsättningen så kommer jag att kontakta den personen privat och be om det! Tills dess vill jag bli lämnad ifred. I denna fråga har jag nolltolerans.
Man ska vara snäll.
Lina hittar en telefon
Igår var jag ute och åt med några vänner. När jag kom hem, strax innan midnatt, tog jag och Lina en liten promenad. Precis innan vi skulle gå tillbaka in så luktade Lina igenom gräsmattan utanför huset. (Jag tror att just denna lilla gräsplätt ligger Lina extravarmt om hjärtat av någon anledning, den nosas väldigt noga alltid!) Plötsligt lyser det där nere på gräsmattan! Lina har nosat igång displayen på en mobiltelefon. Så där står jag med en telefon som inte är min klockan 00.09 på en öde och mörk gata. Tog in den, satte den på laddning då det precis som min var en ericsson, och ringde idag kontakterna ”Mamma Mob”, som inte svarade och ”Pappa Mob” som var på jobbet och bad att få återkomma ikväll. Visar sig att ägaren till mobilen normalt bor i skåne och är på tillfälligt besök i Stockholm, närmare bestämt Lidingö. Så med hjälp av hans mamma fick jag efternamnet på personen han bor hos, och sen kollade jag om det bor en sådan i mitt hus. Det gör det. Det är dock ingen hemma där just nu.
Så va fasen har denna story att göra med Lina och hennes blogg? Jo, det ska jag tala om! Idag när jag låg på en handduk ute i solen och läste bok samtidigt som Lina vilade i skuggan gick det förbi en hund och en del folk. Lina skällde på hunden ”Voff”, inget jag blev särskilt förvånad över. Människorna som gick förbi tittade hon på (alla kan ha hund till motsatsen bevisats!) och brydde sig sedan inte mer om. Förutom två killar i 12-13årsåldern som gick förbi. Då tittade Lina upp och sa ”voff” igen. De sprang inte, skrek inte, de bara gick. Lina skällde inte argt eller så, bara ett voff. Jag blev förvånad och lite sur på henne. Pinsamma hund!
Så när jag pratar med mamman till mobil-ägaren får jag reda på hans ålder. Det börjar knaka i mitt huvud, tänka, tänka.. Frågar hur han och hans kompis ser ut. Beskrivning stämmer bra in på Voff-killarna! Det var därför Lina skällde! Hon sa ”Matte, din ärthjärna, där är killen som luktar likadant som mobilen jag hittade igår!” Detta tror jag benhårt på, och jag vägrar tro på några andra förklaringar. Hejja Linas nos.
Underskattad nos och sysselsättning
Duktiga vallhundar
Kameran överlevde ju min "simtur" för några dagar sedan. Tur var väl det, både för att det är Magnus kamera och för att jag älskar att ta kort med den! Tack vare eller på grund av att jag tog med mig kameran på kvällspromenaden så tog det två timmar att gå samma sträcka som normalt tar lite mer än en. Jag tar så mycket bilder på Lina att hon nu inte störs över kameran längre. Det är bra, nu kan hon bli fotomodell.
I slutet av rundan såg jag hur en hund vallade runt en litet gäng med får inne i en hage. Så vi gick lite närmare och kollade en stund på detta. Lina gillar att skälla lite på får och hon är ju inte helt blyg när det gäller att skälla på andra hundar heller. Så vi hade lite olika uppfattning hon och jag om hur vi som publik till detta evenemang skulle uppföra oss. Hon skällde inte så många gånger, något enstaka kort skall var allt hon gav ifrån sig. Dock ville jag att Lina skulle ligga ner och ligga kvar, det ville inte hon. Så då bråkade vi lite om det. Jag vann. Det blev ett utmärkt träningstillfälle för Lina och mig, så jag hoppas att ingen ur fårgänget stördes av oss.
Hur som helst, det var så häftigt att kolla på! Det är inget snack om vad dessa hundar avlats fram att göra! De passar säkert utmärkt som enbart sällsakpshundar också, men nog sjutton måste de vara lyckligare när de får springa runt och hålla koll på får? Det ser så kul ut och jag är så imponerad av både hundar och ägare. Jag hade kunnat stå där och glo hur länge som helst om inte Lina hade varit med.
En lydig ko
Igår var vi i Björkhagen för lektion med Stefans Hundtjänst. Vi tränar på en trevlig gräsplan med lite skog runt omkring. Så fort Lina beträder denna gräsmatta förvandlas hon till en lydig ko! Ko för att så fort hon inte har ögonkontakt med mig eller spanar på de andra hundarna kör hon ”mulen” i gräset och går runt så. Jag vet inte om hon nosar eller bara försöker se upptagen ut, men nosen är i backen mest hela tiden.
Att hon blir lydig är ju inget jag direkt klagar över! När hon kan ”sitt” och ”ligg” och ”hit” utantill så påstår jag ju givetvis att så här är hon alltid, men så tyst som hon är där är hon ju aldrig.
Igår var tre rottweiler, en schäfer och en pitbull där på samma gräsplan och Lina var mer eller mindre knäpptyst. Då en av sakerna just vi behöver hjälp med är att Lina skäller på andra hundar när hon går i koppel och hon blir knäpptyst när vi är på hundskola, så blir det ju lite dumt. Det gör det ju svårt för Micke att visa mig hur jag ska göra. Funkar ju inte att säga ”Nu låtsas vi att Lina skäller så kan du göra såhär och såhär med kopplet och hantera situationen såhär” och sen öva på det. Lina skulle ju inte förstå ett dugg. Som tur är (eller hur man nu uttrycker det) så kom det lite hundar gående på stigarna vid sidan av gräsplanen, dem skällde Lina självklart på så vi kunde öva.
Är det själva gräsmattan? Alla hundar som är på den gräsplanen är ok, alla andra hundar i övriga Stockholm med omnejd måste hon skälla lite på? Det här med att hon inte skäller när hon går lös men skäller när hon har koppel känns ju i alla fall lite mer logiskt. Men en magisk gräsmatta? Det är för mycket för mig att förstå.
The cow