En blogg som handlar om hund, hundträning och hundliv!
När husse och jag har pratat om vårt bröllop (husse friade till mig för några år sedan) så brukar jag skämta om att hundarna ska vara med på bröllopsfotot bara för att reta husse lite.
I dag är det hur som helst dags att reda på hur det blir med den saken, i dag gifter vi oss!
Just nu är det lite kaos. Jag erkänner det direkt. Känslomässigt, tidsmässigt, rumsmässigt. Tack och lov går vi nu från oplanerade kaos-tider med stormen Sven, tidningen och sorgen till mer inplanerat tider (förhoppningsvis utan kaos!)
Likväl har vi hamnat efter med en del saker och nu händer allt på en gång. En av de mest uppenbara projekteten är att gästrummet som jag började pilla med för länge sedan nu måste bli klart, nu.
Hundar tycker inte att kaos och gästrum är så kul direkt. I ett försök att förena nytta med nöje satte jag därför fast Iris kampleksak runt foten så jag kunde måla och leka med henne samtidigt häromkvällen.
Nu kanske ni tänker att det är en dålig idé och det stämmer, det är det. Man får inte mycket gjort och det är med risk för egen hälsa men rätt kul var det ändå.
När hundarna inte är med i rummet och tycker att det är dags för promenad istället för renovering ser det ut så här. Som ni ser fortsätter kaoset in i nästa rum…
På lördags ska allt vara klart och städat i alla fall. Det finns risk att Iris klättrar på väggarna snart men då hoppas jag att hon inte väljer de nymålade…
Sent i måndags kväll nåddes jag av den sämsta nyheten man kan få, att en vän inte längre lever. De senaste två dagarna har gjort ont i hjärtat.
Återigen har hundarna känt mig bättre än jag gör själv. Lina är orolig och vankar gärna av och an. Iris är som min skugga och varje gång jag tittar på henne blir hon superglad och ska pussas och svansen går som en visp.
På nätterna när jag inte kunnat sova har Iris lagt huvudet på min mage och legat där under tiden som jag klappat henne eller bara lyssnat till hennes andning.
Jag vet inte hur många strumpor, kvitton, pennor mm hon plockat upp i farten när den stora lyckan att jag lägger märke till henne eller säger något startar en något överdriven reaktion hos henne.
I morse satt jag en lång stund och bara stirrade ut genom sovrumsfönstret. När jag slutade stirra blev Iris så glad att hon sprang och hämtade – en toarulle! Det går inte att gå runt och bara vara ledsen med henne i närheten.
I fredags var jag ledsen, väldigt ledsen. Jag fick se vad som skrivits på ett slutet forum för dobermannuppfödare och det var som sagt värre än jag trodde. Efter att ha läst allt flera gånger under tiden som jag bara grät så bestämde jag mig för att det fick vara slut med tidningen som sagt.
Dagen efter, i lördags, hände något som slutade göra mig mig ledsen och jag blev bara arg. Jättearg. Men redan i lördags morse hade jag bestämt mig; jag kan inte lägga upp de där hemskheterna på min blogg. Då blir jag lika dum som dem. Då gör jag det som jag under alla år sagt att jag inte ska göra, nämligen använda bloggen för egen vinning.
I dag söndag är jag bara trött på alltihopa. Jag vet inte hur många gånger jag läst det där om och om igen och vissa av sakerna är faktiskt skrattretande. För jag har skrattat åt det, det går inte att göra något annat även om det är både hemska och osanna anklagelser.
Jag citerar härmed en av dessa kommentarer, skrivna av en uppfödare om mig:
…när det övergår till stalking, trackasserier och HOT då har gått så långt att jag ex vis INTE kommer att vilja ha något med tidningen att göra förrän denna människa är långt ifrån den – gång efter annan har det förekommit samtal, SMS, emails PM om hur hundar borde avlivas för att de kommer från enligt henne fel uppfödare och det räcker inte med någon enstaka mail etc utan MÅNADER av trackaserier! jag har personligen haft henne som stalker sen 2004 eller tidigare det är väl en sak men flera av mina valpköpare som haft sturskheten att rekommendera min uppfödning har fått känna på hennes vrede…
En annan uppfödare påstår att hon har haft problem med mig sedan 2003 då en viss kull föddes. Någon sa till mig när hen hade läst hela tråden att ”Det låter som du är Freddy Kruegers lillasyster ungefär” och jag kan bara hålla med. Så hemsk jag var för redan tio år sedan.
För hur är det nu igen? Har jag lyckats lura hela dobermann-Sverige?
För det är ju ingen som vet vad jag gjorde de åren INNAN jag köpte Lina! Då när jag läste till sjuksköterska i Stockholm och hade kvar mitt jobb i bokhandeln samtidigt för att undvika studieskulder. (Dvs skola på dagen, jobb på em/kvällen och sen jobb och tentaplugg på helgerna).
(Och om nu någon undrar eller oroar sig så är detta inlägg skrivet med en del ironi. Jag äger ingen blodig yxa, är inte släkt med Freddy och hade ingen vetskap om att dessa personer existerade förrän efter att jag köpt Lina. Om ni som läser detta förstår detta så kanske ni även förstår att det är mer i deras uttalanden som inte stämmer.)
För en tid sedan fick jag en fråga från styrelsen i SDK om jag kunde ta över tidningen då föregående redaktör tröttnat. Jag tackade ja.
Jag har bloggat sedan 2006 då jag skaffade Lina, maj det året om vi ska vara riktigt noga. Helt grön var jag då och något eller några år senare gick jag med i SDK. Ingen läste min blogg då, nu hittar man den genom några enkla googletryck. Då visste jag knappt vad SDK var, nu är jag aktiv och gör tidningen och är med på allt jag kan.
Många tycker att mitt engagemang är bra, några få tycker att det är dåligt. Vissa verkar ha en mer kluven åsikt och tycker att det är självklart att jag ska få ha åsikter men bara om det är rätt åsikter. (Ja, det är lika luddigt som det låter och vad skillnaden är kommer jag aldrig att föstå, jag vet bara att det uppenbart är skillnad).
Sen är det ju det här med att jag tycker att avel är ett intressant och viktigt ämne. När Linas kullsyskon föll döda ner skrev jag kritiska inlägg om avel och skrev en gång ”bajsavel” istället för ”skitavel”. Detta har tagit spinn hos en del. Säg att jag skrev det för fem år sedan, FORTFARANDE är folk helt upptagna med att älta det. Är det något jag faktiskt ångrat att jag skrivit på min blogg så var det att jag använde ordet bajs istället för skit. Senast i dag var den en dobermannuppfödare som bara var tvungen att ta upp det, igen.
Jag har även skrivit mycket om DCM. De senaste åren har dobermannklubben jobbat på både bra och aktivt och jag har tipsat om de kullar som uppfyllt de rekommendationer som SDK står bakom. Precis när jag trodde att jag gjorde alla nöjda genom att lyfta fram bra saker och kullar som jag tyckte var bra, då blev det också fel. Då hette det att jag bedrev ”valphänvisning”. Jag ska be att få tala om att varenda kotte som har blogg brukar tipsa om kullar, gärna då det är släktingar till egna hunden eller egna uppfödaren, bästisen eller en kombination av alla tre. Men det räknas inte som valphänvisning för deras bloggar och facebooksidor är inte lika vällästa som den här och jag gör svenska dobermannklubbens tidning. Så det är skillnad där också.
Att jag gjort tidningen i snart två år och bloggat i snart åtta år är det däremot ingen skillnad på. För här räknas allt jag någonsin skrivit även det jag skrev innan jag ens visste att jag skulle skriva tidningen.
Att jag skriver cirka 3-5 inlägg max om året som ens handlar om avel spelar heller inte någon roll, även där är det skillnad. Nästan alla har synpunkter eller åsikter om avel men andra bloggar och skriver om det för att de är intresserade, jag verkar göra det för att skapa osämja.
En annan rätt stor skillnad är att jag står för mina åsikter. De går att läsa öppet för alla. Det går även bra för alla att kommentera. Jag tycker att det är en rätt viktig skillnad och jag undrar ibland om det är det som provocerar så mycket? Att jag inte snackar skit om någon på slutna forum. Att jag står för det jag skriver. Det har i och för sig fått den följden att jag ofta får mail och blir kontaktad av folk som frågar mig istället för uppfödarna. Vad tycker du om den här kullen? Uppfödaren sa så här till mig, tror du det stämmer? osv
Nackdelen med att jag är den enda som står för vad jag tycker på min blogg och de som ogillar mig sprider sina åsikter på slutna forum blir ju att det ofta verkar som att jag hittar på. Ingen har ju sett den andra sidan och de som har sett den är tysta om det med ett fåtal undantag. Mitt blir det enda som syns utåt.
Nu har jag i och för sig den senaste tråden på ett sådant slutet forum sparad på min dator så ska ta och lägga upp den här på bloggen sen. Så att det inte blir så jädra stor skillnad hela tiden att det bara är jag som vågar stå för det jag skriver i debatten.
Men det orkar jag inte göra i dag, i dag är jag för ledsen.
Jag har precis hört av mig till styrelsen och meddelat att jag inte längre stannar kvar som redaktör för svenska dobermannklubbens tidning. Det var och är jättekul att göra tidningen och jag hade gärna fortsatt om det inte vore för att jag blir så ledsen och tar åt mig av att folk är så elaka och fega; att de inte vågar stå för det, att de inte vågar ta det med mig, att de inte vågar höra av sig. Att jag ska få veta allt bakvägen. Det är inte mitt sätt att göra saker på och jag är vän av ordning och jag är proffsig.
Eller som en duktig och känd uppfödare här i Sverige konstaterade; om man jobbar som polis kan man knappast ha bankrån som hobby och sådan är inte jag. Jag är jag och står för det.
Förutom att jag är ledsen personligen så är jag ledsen för att jag nu gör det krångligt för styrelsen.
Jag vill inte ha några julklappar. Jag önskar hellre att pengarna går till välgörenhet. I år har jag även bestämt mig för att jag inte ska ska köpa saker till mina nära och kära. Istället ger jag bort pengar till Rädda Barnen i form av gåvobevis. I dag sattes därför 5030 kronor in på deras konto.
När jag höll på med inbetalningen kom Iris upp och la huvudet i mitt knä. Jag tror hon ville säga att hon inte heller behöver några julklappar och att Lina är av samma åsikt. Så nu satte jag in 500 kronor till Hundstallet också.
Vill du också skänka pengar till Rädda barnen och ge bort ett gåvobevis?
Vill du också skänka pengar till Hundstallet och ge en julgåva till hundarna?
Idag hämtade jag mina exemplar av svenska dobermannklubbens tidning på posten. Glad att den hann komma innan jul!
Nu när jag gör tidningen skriver jag inte lika mycket om avel och sånt som jag gjorde innan (vilket inte var så mycket det heller i o f s) Tidningen tystar mig då jag vet att i alla fall två av Sveriges dobermannuppfödare bara sitter och väntar på att jag ska skriva något som de kan anmäla och dra in svenska dobermannklubben i det hela.
För det är ju nämligen tabu att skriva om avel, oavsett vilken nivå man lägger sig på. Man får inte säga att man tycker att en del uppfödare avlar på dåliga eller otestade hundar, man får inte ens säga att en del uppfödare avlar på bra hundar för då är det tydligen ”valphänvisning”. Kort och gott; jag ska inte yttra mig enligt några uppfödare.
Den som lyckas få mig avsatt från att göra tidningen skulle därför göra mig en stor tjänst. Då skulle jag kunna blogga fritt om vad jag vill igen! Tipsa om bra avel och kullar där uppfödarna försökt göra sitt bästa och verkligen sprida reklam. De som testat, meriterat, tävlat, engagerat sig.
Tråkigt att behöva välja men så är det just nu.
Något annat som är tråkigt är vädret. Det är murrigt, grått och rätt dimmigt. Tack vare hundarna blir det gråa rätt vackert och mysigt ibland. På vissa promenader känns det som det bara är vi ute och går i hela världen.
När Lina rymde och jagade rådjur hittades hon av sin boxervän och hans matte som bor här i närheten. De behövde inte gå så långt innan de hittade henne så jag tror inte det var därför det hände men samma kväll fick han ett anfall och fick åka till veterinären. Väl hos veterinären visade det sig att prognosen inte var god och hans dagar var räknade.
Det hela var så märkligt och orättvist, att Lina hittades så snabbt och var oskadd och en annan hund samma dag blev dålig.
I lördags gick Lina och jag hem till dem för att ge dem en liten sak bara för att visa vår uppskattning för att de hjälpte till att hitta henne när hon smet. Det var bara herr boxer hemma, hans övriga flock var tillfälligt borta.
Han satt och tittade på oss genom fönstret vid deras dörr när vi ringde på. Lina viftade på svansen, hon vet mycket väl att han bor där. Han sa ett voff på sin sida rutan. Va söt du är, sa jag till honom och frågade Lina om hon kunde se att han satt där och tittade på oss. Lina såg och pep förväntansfullt.
När ingen kom och öppnade vinkade jag till honom och sa hejdå, sen gick vi en liten runda. När vi passerade huset på hemvägen igen en stund senare satt han kvar i samma fönster och tittade på oss.
I går fick jag reda på att han fått somna in. När vi gick förbi hans hus i dag började jag gråta när jag såg det tomma fönstret vid dörren.
Jag känner mig så otroligt tacksam över Lina, att hon är så frisk och pigg. Hoppas att vi hinner njuta många år till innan det är dags för henne att träffa herr boxer igen fast på ett annat ställe.
I dag hade det äntligen slutat blåsa så pass att de tegelpannor som varit på rymmen kunde läggas tillbaka på plats och fyllas på med nya. Det underbara vita vi hade fått på marken hade redan börjat ge med sig och det var plusgrader i luften.
Lina lekte faktiskt med Iris en stund i snön men sedan tyckte hon mest att allt var onödigt blött och kallt om tassarna. Då ställde hon sig och surade och vägrade flytta på sig tills jag frågade henne om hon ville gå in. Då blev hon glad och sprang mot dörren.
Men så var det den andra hunden. Den som tycker att alla väder är kul väder så länge matte är med. Hon som åt snö och sladdade runt allt vad hon orkade i det vita.
Hon hittade sin frippa och bad mig snällt på sitt eget uppmuntrande vis att kasta den till henne. Vem kan motstå en sådan skithund? Snön var på väg bort och jag skulle inte vara hemma på eftermiddagen, det gällde att passa på att njuta av snön innan den försvann.
Klart att hon fick som hon ville och jag ställde upp som frippa-kastare. Jag tyckte nog att det var lika kul som hon faktiskt. Jag älskar när hon hoppar högt i luften och fångar den i farten! Det var lite svårt att kasta och fota samtidigt bara.
När det började skymma i går hade vi ström men inget internet vilket var bättre än många andra här i närheten så jag jag var rätt tacksam faktiskt.
Lina började bli orolig kring 19-tiden då vinden ökade i styrka. Takpannor började lossna och landade på altanen och Lina gillade inte ljudet av pann-kross! Nyheterna sa dessutom att det skulle blåsa på hela natten så vi flyttade oss från nedervåningen till lilla tv-soffan här uppe. Här har vi bara ett litet fönster och när jag stängde alla dörrar till de andra rummen så blev det rätt lugnt ändå.
När jag hade tvn på så låg Lina lugnt och vilade i soffan. Iris var uttråkad som fasen och hämtade lite saker i brist på annat att göra; min mössa, några strumpor, ett ben och en boll.
Det var kombinationen av takpannor som lossade från taket och det faktum att hundarna behövde rastas som var det enda som fick mig att känna mig lite kinkig. Det hela slutade med att jag rastade dem i koppel på tomtens framsida. Jag frågade Iris ännu en gång lite senare på kvällen som hon ville gå ut igen men då vände hon självmant i dörren och då låste vi dörren och gick upp till Lina igen.
Det blåste så mycket att alla fönster skakade och det var så mycket oväsen att jag till slut bestämde mig för att vi skulle sova i tv-rummet. Lina stannade i soffan och Iris och jag blåste upp en madrass som vi klämde in mellan soffan och tvn. Lina var faktiskt den som hade lättast att komma till ro och somna gott och det kändes skönt.
När vi vaknade strax efter kl 8 i dag gick Iris och jag ut på tomten utan Lina för att kolla lite. Iris var vild och ville springa lika fort som vinden. Takpannor hade lossnat, altanräcket hade gett upp och staketen hade gett vika under diverse bråte på sina ställen.
Mest förbryllande var dock de stora frigolitbitarna som låg överallt. Var de kommer ifrån är en gåta men en granne sa att han sett dem komma flygande över fälten. (På bilden ovan ser ni hur de fastnat i vårat staket). En stor bit jagade Iris i vinden och hon såg förvånad ut men när jag bad henne sätta sig bredvid den så var det inga konstigheter.
Nu sitter vi inne igen och väntar på att det ska sluta blåsa. Hade vi fått i alla fall liiiite snö på köpet hade jag kunnat tänka mig att ändra min åsikt om Sven en aning men nu, nu är han bara dum!