Magnum PI
Jag har velat ha hund så länge jag kan minnas, eller rättare sagt, sedan 1981 då vi inte längre kunde behålla de två hundar vi hade då. Tidigt var det även dobermann som var favvorasen. Sitter och klurar på varför.
Det var nog Apollo och Zeus, hundarna i Magnum PI som startade det hela. Hmmm… Minns knappt vad de gjorde i serien, förutom att de alltid morrade åt och/eller jagade Magnum och att Higgins hade superpli på dem. Kallade dem alltid ”The Lads” och allt han sa åt dem att göra gjorde de.
Skitcoola!
Lina är vackrast när hon rör på sig!
Fördomar mot dobermann
Att ha en dobermann innebär att man möts av lite vardagsrasism och förutfattade meningar. Att Lina är farlig och vill bitas. Jag tycker om de människor som är ärliga med sin rädsla och sina åsikter om rasen. Då kan jag besvara argumenten och det blir sakligt och oftast en trevlig pratstund på köpet. Det är jobbigare med dem som försöker maskera det till något annat och kommer med ruttna och genomskinliga ursäkter för att slippa Lina.
Som exempel kan jag berätta att då Lina och jag gick hem från jobbet häromdagen gick vi en lång omväg hem på lite nya gator och gångvägar vi inte gått på förut. Kul med variation och nya saker att nosa på. Hamnade till slut utanför hundrastgården i Mosstorp. Jag och Lina gick bakom en hund som också skulle in i hundgården. Gångvägen är smal och jag satte Lina ner några meter bakom den andra hunden för att undvika att gå in samtidigt, vi köade liksom lite kan man säga.
Hon som höll i kopplet tog sån tid på sig och sa ”Nej” och ”Sitt” så många gånger att jag började fundera på att klocka henne. Men då hade ju så lång tid redan gått att jag sa åt Lina att lägga sig ner, satte mig mer eller mindre ner brevid henne på asfalten och började räkna hur många gånger kvinnan sa ”nej” till sin hund. Jag kom till 14 gånger. Hunden skällde och drog mest i kopplet under tiden. Lina satt/låg helt tyst men kollade nyfiken på hundarna hela tiden. Så när kvinnan äntligen kommit in i rastgården med sin hund så gick jag fram till grinden och frågade snällt om vi också fick komma in. Det fick vi inte! Kvinnan som försökt tjata ihjäl sin hund sa det inte rakt ut, men meddelandet var solklart.
Eftersom hon använde ungefär lika lång tid på att hitta på uräkter för att Lina inte skulle komma in så tog det ju några sekunder innan jag fattade poängen. Under tiden stod de två hundarna precis vid grinden och skulle hälsa på Lina genom grinden eller nåt. Så samtidigt som kvinnan mumlade så började Lina bli otålig av de två hundarna som tryckte nosarna mot grinden. Jag minns att jag tänkte ”Om jag öppnar grinden nu så kommer dessa hundar att springa ut ur hundgården, hur fasen ska vi komma in?” Så jag frågade människorna inne i hundgården om de kunde backa sina hundar lite. (Lina har tydliga regler i rastgården, hon ska sitta ner en bra bit från grinden när nya hundar kommer in, allt för att matte/husse ska hinna ta av halsband och koppel, stänga grinden och så tycker jag att hundmötet blir mer på bägge hundarnas villkor på detta sätt.) Detta tog dock kvinnan genast som att det var farligt för deras hundar att komma för nära min.
Vid detta laget hade jag förstått att jag och Lina inte skulle släppas in oavsett vad jag sa, så jag sa bara något i stil med att ”Vi hoppar nog över det här och går härifrån.” Sen gick jag ett par varv i närheten och väntade på att de hundarna skulle gå hem. Lina skulle ju inte berövas sin tid att vara lös en stund bara för att de inte ville låta henne komma in. Så Lina fick springa själv i hagen istället för att leka med de andra hundarna. Lina, den enda hunden som satt när jag sa till henne, låg när jag sa till henne och lyssnade på mitt nej när även hon började skälla vid grinden. Så orättvist!
Bild ur albumet ”Lina i rastgården” där lilla Lina visar hur det ska se ut!
Min hud har inte hårdnat ännu
Jag har velat ha en dobermann sedan jag gick på mellanstadiet tror jag. Lina blev ju en sen trettioårspresent till mig själv, så jag har ju haft rejält med tid att samla på mig information, läsa på och ta reda på mer om rasen. (Har ju trots allt gått cirka tjugo år sedan mellanstadiet!) Jag är väl medveten om rasens ”farliga” rykte, dess framställning på film och i media.
Men en sak var jag totalt oförberedd på, eller rättare sagt, jag trodde inte att det skulle vara så rätt upp i ansiktet på mig. Att folk skulle vara så fördomsfulla och ibland elaka. Alla dobermannägare jag har mött och pratat med har berättat om samma sak; Hur folk kommer fram och klappar deras fina valp/vuxna hund, allt frid och fröjd bara för att sedan studsa högt och långt när det framkommer att det är en dobermann. Och ofta med en efterföljande kommentar om att hunden de just klappat är livsfarlig!
De flesta dagar rinner det av mig som vatten, men så kommer det dagar som idag. Dagar då jag blir ledsen. När jag, även om jag inte vill, bakom min rygg hör ord som ”kamphund”, ”farlig mördare” och andra elakheter. Eller som jag berättat i ett forum för inte så länge sedan; Är ute med Lina en morgon, ser på håll hur en man med en labbe kommer mot oss. Jag ser hur hans hund lägger sig fint vid husses sida. ”Så duktiga ni är” säger jag glatt när vi närmar oss. Detta för att det är kul att ge beröm hundägare till hundägare. Jag vet ju hur glad jag blir när någon säger något snällt om min hund! Mannen svarar ”Ja, jag måste ju det, den där hunden slåss ju” Och Lina och jag har aldrig träffat dem förut!
Och alla rottweiler-, schäfer- och dobermannägare säger samma sak; ”Du vänjer dig” Säger att man blir hårdhudad efter ett tag. Men både jag och Lina har väldigt mjuk hud! Hade det inte varit för alla snälla hundägare jag mött där ute på promenaderna och Linas otroligt snälla uppfödare Eleonor så hade jag nog spenderat mer tid gömd under täcket tillsammans med Lina. Bara vägrat att gå ut.
En rätt vanlig dag
Idag har jag varit i skolan. Jag har inte riktigt lärt mig att koppla av 100% när jag lämnar lilla Lina själv några timmar. Tänk om hon bara går runt i lägenheten, känner sig ensam och ylar olyckligt? Håller hon på att försöka äta upp min smutsiga strumpa som slarviga jag lämnat framme och nu ligger där hemma på golvet och kvävs!? Fått upp balkongdörren och hoppat ut? (Just denna oro blir extra läskig då jag faktiskt bor på elfte våningen och i skräckscenariot skulle arga grannar tvinga mig att städa gården på resterna av en mycket platt hund!)
Så kommer jag hem. Vrider om nyckeln i låset, öppnar dörren. Knäpptyst! I en sekund, två sekunder. (Hon är död! Hon är död!)
Det välbekanta ljudet av ett språng ner från mattes säng och snabba tassar på parkettgolvet! Mot mig i hallen kommer Lina i full fart, viftandes på svansen samtidigt som hon både gäspar och passar på att sträcka ut vänster bakben. Snabb paus för att sträcka ut bägge benen, lika bra att ta hela kroppen samtidigt tydligen! När detta är klart är det så äntligen dags att pussa mig och studsa lite hit och dit!
Jag brukar bara gå in och byta byxor (rena jeans i skolan, de som borde ha tvättats i förrgår på promenaden) och sen går vi ut. I sovrummet ser jag exakt var fröken Lina har legat. Känner på överkastet, fortfarande alldeles varmt där hon legat. Och minsann ligger inte det stora tuggbenet, som var helt i morse, nu i lite mindre delar jämnt fördelade över hela sängen? Några bitar har i lagom uppblött, tuggat stadium lämnats därhän till förmån för någon större smarrigare del av benet och har därför torkat fast lite i överkastet.
Men vänta nu! Detta är ingen plats där någon legat och mått dåligt under tiden jag varit borta! Plötsligt känns det som den enda som plågats är jag efter en dag med redovisning i skolan och mer än två timmar sittandes på pendeltåg, tunnelbana och buss. En nyvunnen respekt för alla småbarnsföräldrar som lämnar sina barn på dagis, åker till jobbet och samtidigt klarar sig genom dagen utan hjärtbesvär innfinner sig. Mer än så hinner jag inte fundera, Lina står i hallen med koppel på och piper. Hon vill ut.