I februari 2010 gjorde min pappa en planerad operation då man hittat en tumör i hans huvud. Operarationen i sig gick bra och vi var och hälsade på pappa några dagar senare då han var uppe och gick med ett skojjigt bandage runt hela skallen.
Däremot måste operationen ha skakat loss alla små proppar som bildats lite här och där under åren och de gav sig ut på åktur i pappas blodomlopp. Ett gäng proppar hjälptes åt att täppa igen en av de stora blodkärlen som syresätter tarmarna och pappa fick akut tarmischemi bara några dagar efter operationen i huvudet. Ingen bra diagnos och jag fick ett samtal mitt i natten från en läkare som ville informera mig om att pappa kanske inte skulle överleva natten. Min syster och jag besökte centralintensiven på KS Solna dagen efter. Pappa låg fortfarande nedsövd och ingen kunde svara på om han skulle överleva eller ej.
På något härligt sätt så repade sig pappa fort! Även om de var tvungna att ta bort stora delar av pappas tarmar så satt han upp i sängen och käkade soppa på en vårdavdelning inte långt senare.
Men säg den lycka som varar. Bara någon dag senare när jag var på jobbet på Astrid Lindgrens Barnsjukhusoch höll på att ge lite medicin till ett barn så ringde avdelningstelefonen jag hade i fickan. Det var en läkare som ville informera mig om att pappa hade fått en allvarlig stroke och som vanligt kunde han inte svara på om pappa skulle överleva. Eftersom jag var på sjukhuset kunde jag springa i kulvertarna bort till Neuro under tiden som pappa opererades, igen.
Den närmaste månaden efter det var hemsk. Pappa kunde knappt röra sig, inte prata, inte äta, inte något. Var det ens pappa kvar där inne som jag kände honom? Före och/eller varje arbetspass hälsade jag på honom innan jag sprang tillbaka till barnsjukhuset. De gånger jag jobbade natt gick jag direkt till pappa och satt vid sängen och väntade på att han skulle vakna och morgonpersonalen komma in till honom.
Rätt fort fattade jag i alla fall att det var pappa som var kvar där inne. Han läste text och tidningar, sakta men säkert lärde han sig att röra på sin högra sida av kroppen som förlorat alla förmågor precis efter stroken. Det gick riktigt långsamt men efter 4-5 månader fick han lämna sjukhuset. Han lärde sig skriva lite bokstäver med vänster hand. Han lärde sig sköta påsen han hade på magen. Han lärde sig koppla sin sondmat själv. Han tog alla sina mediciner noga och drack alla näringsdryckerna. Han orkade mer.
Det enda som fortfarande så här nästan ett och ett halvt år senare inte funkar som det ska är talet. Pappa kan fortfarande inte prata mer än att han säger ja och nej, ord som verkar komma spontant utan att han behöver tänka på det. Det är genom papper och penna och att skriva ner enstaka ord som man (i bästa fall) förstår vad han menar.
Med den långa inledningen ville jag försöka förklara för er hur stort det var för mig att min pappa nu i veckan som var tog tåget helt själv från Stockholm till Lund och att han var här i en vecka.
Iris och Lina tycker inte att pappa är konstig som inte pratar. Tvärtom! Lina gillar att pappa alltid kliar henne när hon går fram till honom och ger henne ost från köksbordet! Och Iris har hjälpt pappa med lite sjukgymnastik i form av att han tränat sin fortfarande svagare högerhand och arm genom att kasta boll!
..och det var pappa som ville att jag skulle filma när han kastade och sedan plitade ner ”www.galjar.se” på ett papper. Skrytfarbrorn vill visa hur långt han kan kasta!
Ur ett rent hund-människa perspektiv så får filmen mig att tänka på att Lina och Iris faktiskt är de enda som inte blivit berörda eller bryr sig om pappas förändrade och numera begränsade förmåga att kommunicera med omvärlden. Hur lite ord en hund egentligen behöver för att ändå vilja vara vän med en.