I februari 2010 gjorde min pappa en planerad operation då man hittat en tumör i hans huvud. Operarationen i sig gick bra och vi var och hälsade på pappa några dagar senare då han var uppe och gick med ett skojjigt bandage runt hela skallen.
Däremot måste operationen ha skakat loss alla små proppar som bildats lite här och där under åren och de gav sig ut på åktur i pappas blodomlopp. Ett gäng proppar hjälptes åt att täppa igen en av de stora blodkärlen som syresätter tarmarna och pappa fick akut tarmischemi bara några dagar efter operationen i huvudet. Ingen bra diagnos och jag fick ett samtal mitt i natten från en läkare som ville informera mig om att pappa kanske inte skulle överleva natten. Min syster och jag besökte centralintensiven på KS Solna dagen efter. Pappa låg fortfarande nedsövd och ingen kunde svara på om han skulle överleva eller ej.
På något härligt sätt så repade sig pappa fort! Även om de var tvungna att ta bort stora delar av pappas tarmar så satt han upp i sängen och käkade soppa på en vårdavdelning inte långt senare.
Men säg den lycka som varar. Bara någon dag senare när jag var på jobbet på Astrid Lindgrens Barnsjukhusoch höll på att ge lite medicin till ett barn så ringde avdelningstelefonen jag hade i fickan. Det var en läkare som ville informera mig om att pappa hade fått en allvarlig stroke och som vanligt kunde han inte svara på om pappa skulle överleva. Eftersom jag var på sjukhuset kunde jag springa i kulvertarna bort till Neuro under tiden som pappa opererades, igen.
Den närmaste månaden efter det var hemsk. Pappa kunde knappt röra sig, inte prata, inte äta, inte något. Var det ens pappa kvar där inne som jag kände honom? Före och/eller varje arbetspass hälsade jag på honom innan jag sprang tillbaka till barnsjukhuset. De gånger jag jobbade natt gick jag direkt till pappa och satt vid sängen och väntade på att han skulle vakna och morgonpersonalen komma in till honom.
Rätt fort fattade jag i alla fall att det var pappa som var kvar där inne. Han läste text och tidningar, sakta men säkert lärde han sig att röra på sin högra sida av kroppen som förlorat alla förmågor precis efter stroken. Det gick riktigt långsamt men efter 4-5 månader fick han lämna sjukhuset. Han lärde sig skriva lite bokstäver med vänster hand. Han lärde sig sköta påsen han hade på magen. Han lärde sig koppla sin sondmat själv. Han tog alla sina mediciner noga och drack alla näringsdryckerna. Han orkade mer.
Det enda som fortfarande så här nästan ett och ett halvt år senare inte funkar som det ska är talet. Pappa kan fortfarande inte prata mer än att han säger ja och nej, ord som verkar komma spontant utan att han behöver tänka på det. Det är genom papper och penna och att skriva ner enstaka ord som man (i bästa fall) förstår vad han menar.
Med den långa inledningen ville jag försöka förklara för er hur stort det var för mig att min pappa nu i veckan som var tog tåget helt själv från Stockholm till Lund och att han var här i en vecka.
Iris och Lina tycker inte att pappa är konstig som inte pratar. Tvärtom! Lina gillar att pappa alltid kliar henne när hon går fram till honom och ger henne ost från köksbordet! Och Iris har hjälpt pappa med lite sjukgymnastik i form av att han tränat sin fortfarande svagare högerhand och arm genom att kasta boll!
..och det var pappa som ville att jag skulle filma när han kastade och sedan plitade ner ”www.galjar.se” på ett papper. Skrytfarbrorn vill visa hur långt han kan kasta!
Ur ett rent hund-människa perspektiv så får filmen mig att tänka på att Lina och Iris faktiskt är de enda som inte blivit berörda eller bryr sig om pappas förändrade och numera begränsade förmåga att kommunicera med omvärlden. Hur lite ord en hund egentligen behöver för att ändå vilja vara vän med en.
Jag rös i hela kroppen när jag läste första delen. Kan inte föreställa mej hur hemskt det måste känts.
Vilken kämpe han är din pappa! Kan tänka mej att det är härligt för både dej o din pappa att han idag kan stå o kasta boll med dina tjejer! Skönt när det går åt rätt håll! :)
Förstår precis, min svärfar fick en allvarlig stroke för sex år sedan. Idag är det talet och en vänster arm som krånglar men ändå ett fantastiskt reslutat med tanke på hur situationen har varit. Härligt att det går så bra med din pappa och du ska se att talet blir bättre. Svärfar kunde inte prata i början men mkt sakta men säkert har det blivit bättre. Det finns också bra hjälp att få. Ha det gott i sommarsolen!
Åh, stackars svärfar. Skönt att höra att han hämtat sig han också! Det ger mig hopp varje gång någon säger att de känner någon som har blivit bättre i talet. Det skulle betyda mycket, även om det skulle gå långsamt så skulle det vara en stor livsförbättring för pappa!
fantastiskt, helt fantastistkt. jag är ordlös!
Helt fantastiskt!
Sitter här helt tårögd och tittar på din pappa som kastar boll med Iris.
Otroligt!
Jätteduktiga pappa(!) och så fint de samspelar i bollkastandet :emotion:
Blev lite våt i ögat, duktiga pappa , vilken kämpe
Så ledsamt och ändå så fint. Jag förstår att ni har haft en härlig vecka tillsammans!
Och ”Hejja Pappa”, han är utan tvekan en kämpe!!
Vilken fighter :)
Så härlig film !
Åh jag kommer ihåg när din pappa var så dålig… Och när han ringde dig när vi var på bk… Fast inte fick fram nåt ord… KUL att se att han är så pass pigg ändå och UNDERBART att han kom ner… Finaste Iris som rehabar din far :)
Ja, det minns jag också. Känns som det var länge sedan nu! Men galet kul att han kunde komma ner och hälsa på och Iris blev väldigt glad att se honom på tågstationen.
Iris ställer upp och rehabar alla som kan kasta boll! :wink:
Vilket fint inlägg att läsa, jag blev alldeles varm av det. Min mamma gick bort i februari 2010 av en liknande sjukdom som din pappa opererades för då. Så härligt att läsa att han är där han är idag!
Jag har läst din blogg länge, hamnade här av en slump då jag sökte efter nåt och sen dess är jag fast.Jag har aldrig haft nån koppling till just dobermann men jag tycker det är så kul att se dina filmer och läsa om din träning med dina hundar och om din entusiasm för det. Själv har jag varit utan hund i sex år nu, innan det hade jag en otrolig riesenschnauzer kille och en lika härlig dvärgschnauzer tjej.
Men nu äntligen, om en vecka hämtar jag hem en liten papillon! En stor hund passar inte i min tillvaro just nu, men det hindrar inte mig från att jobba med min hund, ser fram emot det otroligt mycket. Men men, om några år så blir det absolut en större hund också, riesen är rasen i mitt hjärta men ju mer jag läser din blogg så vet man aldrig….
Hej Therese! Va tråkigt med din mamma. Ena stunden är jag ledsen för pappas skull att han har det jobbigt med magen och talet nu. Nästa sekund är jag bara evigt tacksam att han fortfarande finns.
Va härligt att höra att en ny liten kompis är på väg! Min erfarenhet av pappisar är att de är stora personligheter i liten kropp! Det är för övrigt en ras som Lina har stor respekt för!
Härligt att se! Hjärnan är fantastisk som kan hitta nya banor så att kroppen kan fungera igen!
Jag blir alldeles rörd när jag läser och ser filmen i det här inlägget :emotion: . Tänk vad kroppen kan vara stark många gånger! Thomas & jag hade samma resa i somras och tack & lov fick vi också en någorlunda bra återhämtning!
Jag tycker din pappa gör rätt i att skryta över sin bollkastning nu när den finns på film :grin:
Så fint skrivet!!! Heja pappa!
oj! kom en och annan tår på slutet, så fint och hemskt och lycka till med allt!!!! :) :/
Huga, va nervös ja blev när ja börja läsa men ju mer ja läste ju mer tårögd blev ja. Lyckan måste vara total för din far.
Skönt att han mår så bra trots allt det hemska som har hänt. Har en kompis som operera bort en stor cysta på hjärnan och det enda bekymmer han har nu är att han har tappat kort tidsminnet, han kan säga samma sak flera gånger, sen går de en stund så säger han det igen. Det är inte så hela tiden men de händer en del gånger under en dag, annars är han som han va innan.
Tack för alla snälla kommentarer, hoppas att pappa läser dem så han kan känna sig mallig över att alla beundrat hans långbollar! :D
Det var väldigt jobbigt i början men nu har pappa blivit så himla bra att jag bara är glad och hoppfull även om det känns lite jobbigt ibland. Alla framsteg som görs från och med nu känns ju som en bonus bara! :)
Man blir så berörd, härligt att han fick kasta boll med Iris! Å va lycklig han ser ut!! Man får rysningar! Önskar honom all lycka och ork att kämpa vidare!! Vilken klippa!! Kram
Åhhhh, vad glad jag blir! :) Skönt att han mår bra idag och att han är så duktig att kasta bollen!
Vilken gullig film,blir alldeles varm inombords :love:
fick ett sms från pappa där han tipsade om ”2 juni galjar”. hehe, han ville visa sig själv:)
Jag tror han hört av sig till alla han känner och tipsat!
Vad skönt med din pappa :grin: Visst är det väl himla bra med hundar så – de tycker precis lika mycket om en oavsett om man kan prata eller inte :love:
Hej Madeleine!
Jag har nu tittat på filmen där Peo kastar boll med din härliga hund. Underbart att se , hur bra han kastar med sin högra hand.
Jag tänker då på hur fint du beskriver hans sjukdomsförlopp och Peos kamp.
Ett varmt tack för att du och Peo lät mig se filmen.
Bästa Sommar hälsningar
My Di Meglio ( Affasi cirkeln.)
Jag flyttade din kommentar hit, hoppas att det var ok!
Tack själv! Det är alla fantastiska och snälla människor efter allt elände som hjälp pappa så långt som han har kommit i dag och som jag förstått det är pappa och hans sambo båda mycket nöjda med den kontakt de har med Afasiföreningen (eller vad det nu heter).
Ber att få önska dig det samma! :)