Det finns ett dobermannekipage som jag gillar lite extra av flera anledningar. Matte är föredömlig vad det gäller att träna hund då hon utgår från sin egen hund och förstärker och belönar istället för att straffa och fysiskt korrigera. Jag önskar att alla skulle få en chans att ta del av mattes kloka tankar kring tävling och hund, själv är jag ett stort fan och nickar bara instämmande varje gång vi pratar med varandra.
Som extra bonus finns det ingen dobermann som har det så fint och matchat i sin hundbur där bak i bilen. Jag minns när jag såg dem i rasmontern i Älvsjö, de glittrade ikapp och var så snygga! När man hör matte prata om sin hund är det alltid med kärlek och det går inte att undgå hur mycket hon tycker om sin hund.
Sist men inte minst har de visat framtassarna på tävlingsplanen och ekipaget jag syftar till är ju så klart Maja och hennes duktiga hund Korad ZTP BH SPH II Lp I Lp II Dobvoyage Agata.
Så när jag i dag läser att Selma varit hos Jens Häggström och fått diagnosen DCM så gör det ont även i mitt hjärta och inget känns rättvist.
Citerar här nedan delar av Majas blogg från i dag för jag tycker att det summerar det här radarparet så himla bra!
Det fanns heller ingen anledning att Selma skulle ha fått någon typ av träningsmeltdown, eftersom jag under hela hennes liv endast baserat vår träning på vilja, motivation och lust. Jag tror ju med hela mitt hjärta att det blir bäst och snyggast då. Dessutom anser jag inte heller att vi har rätt att förgripa oss på våra djur för att uppnå resultat. Jag vill ju kunna se mig själv i spegeln och Selma i ögonen… Om inte jag som Selmas matte står på hennes sida, vem ska då göra det? Tänk dig att du skulle få förslaget att fälla ditt barn om det sprang omkring i huset, skulle du göra det då? Det skulle säkert funka, barnet skulle säkert sluta springa till slut. Men skulle det vara rätt? Nä, det tycker inte jag. Jag som matte, eller för all del förälder till ett barn, måste stå på min hunds sida när man får diverse elaka förslag. Det är min åsikt och en dag som den 20 september, när jag fick beskedet om DCM, så var jag oerhört glad över att jag aldrig medvetet och planerat varit elak mot Selma.
…
Hon var min drömhund i 20 år innan jag fick henne, jag längtade så jag höll på gå under. 7 år gammal och ville ha Dobermann, jag fick vänta… Nu 30 år gammal så inser jag att hon fortfarande är min drömhund. Jag pratar alltid om henne och refererar alltid till henne, säkert en plåga för omgivningen. Min mamma säger:”Det hjärtat är fullt av, det pratar munnen.” I mitt hjärta där finns Selma, idag och i all framtid. Nu när Selma har fått ett förstorat hjärta, så hoppas jag att jag får plats i hennes också.
Maja, du är en fantastisk hundägare och jag vill på detta sätt bara säga hur mycket jag beundrar dig och din fina hund! Det känns fruktansvärt orättvist och jag hoppas att Selma svarar på bra på medicin och lever länge, länge!
Ni kan läsa Maja och Selmas blogg HÄR