Det här inlägget är egentligen inte det första jag vill skriva efter att jag haft ett så långt uppehåll här på bloggen. Men, skiten ligger över mig med samma känsla som en pissblöt äcklig filt så det känns ändå som jag behöver få det ur världen innan jag upptar mitt bloggande igen.
Därför undrar jag om du funderat på vem du vill ska ta hand om din hund om du dör?
Frågan ställer jag, såklart för er som känner mig, med anledning av att min lilla vapendragare Emelie dog nu i somras. Emelie som jag lärde känna genom den här bloggen. Emelie som inte trodde jag ville vara kompis med henne för att hon då bara var 19 år. Som varit inte bara min träningskompis utan även en av de allra närmaste vännerna även privat. Emelie som ägde Anna (vom Hexenzauber), en av de trevligaste dobermanntikar jag någonsin träffat. Något år efter att Anna och även min första hund Lina hade dött bestämde Emelie och jag oss för att skaffa varsin valp från samma kull när vi fick reda på att Annas kullsyster Amira vom Hexenzauber skulle ha valpar. Så vi åkte till Tyskland och hämtade hem varsin, Sally och Asta från kennel vom Schildwall.
Emelie låg på sjukhus några dagar innan hon dog men jag visste liksom hela tiden att hon inte skulle klara sig. Jag visste även vad Emelie hade velat skulle hända (och inte hända) med Asta. Just det hade Emelie och jag nämligen pratat om i samband med att jag fick cancer och att Emelie hade sina anledningar att fundera över just den frågan. Så när jag satt där varje dag bredvid henne i sjukhussängen så lovade jag henne det, att jag tänkte se till att Asta fick det bra.
Nu kanske ni tänker ”vad har hon med det att göra?!” men faktum är att i Emelies journal stod inte en släkting uppskriven som närmast anhörig, det var mitt namn som stod där.
För grejen är ju att Asta efter Emelies död skulle räknas som vilken ägodel som helst rent juridiskt. Så den som skulle ärva Emelie skulle även ärva Asta och det fick bara inte hända.
Jag hade med andra ord redan pratat med vår uppfödare i Tyskland innan Emelie dog. Det tog inte så lång tid så hade hon hittat ett perfekt hem åt Asta.
Ungefär samtidigt började jag få samtal från okänt mobilnummer. Om att Asta skulle lämnas till rättmätig ny ägare minsann. Jag talade inte om var Asta fanns men försäkrade att hon hade det bra. Det okända mobilnumret nöjde sig inte med det. Efter ett par mycket otrevliga, skrikiga och hotfulla samtal och vad som kändes som oändlig mängd hotfulla sms och några intalade meddelanden på röstbrevlådan där personen sa de elakaste sakerna jag tror att en människa någonsin sagt till mig spärrade jag numret. Jag har faktiskt aldrig spärrat nummer tidigare men den veckan spärrade jag två. Jag såg även till att prata med någon i polisuniform om det hela.
Som tur var fick jag jag hjälp med att presentera det nya hemmet åt Asta, förslaget och ägarbytet gick hem utan problem och utan att jag behövde träffa någon. Så allt löste sig fint och väldigt fort.
Under tiden hade jag Asta här hemma hos mig några få dagar. Asta som alltid lekte med sin syster Sally ville inte leka. Hon låg mest i soffan med huvudet mellan tassarna och verkade hängig. Om någon påstår att hundar inte kan ha sorg så har de fel. Asta var märkbart inte sig själv. Det var riktigt jobbigt att se. Samtidigt var det skönt att få sitta i soffan med Astas huvud i knät och klappa på henne, gråta lite. Säga hejdå.
När det var dags för Emelies begravning var Asta på väg ut ur landet. Hem till sin nya familj.
Asta behövde inte bli del av bouppteckning eller bråk. Asta behövde inte bo där Emelie inte ville att hon skulle vara i väntan på den. Ingen behövde sälja Asta på blocket.
Hade jag haft möjligheten att ta henne själv hade jag gjort det. Nu kommer jag nog aldrig att få se Asta igen men det gör inget för att jag vet att det blev så som Emelie hade velat. Jag vet även att Asta är en glad hund nu, det gör mig glad.
Det enda som är jobbigt nu är saknaden efter Emelie. Sorgen har inte blivit bättre, bara värre. Jag är väldigt glad att jag har så mycket av henne här på bloggen, jag kollar ofta på det. Minnen, bilder och inlägg.
Men mitt tips är att du talar med dina anhöriga och vänner om det, vad du vill ska hända med din hund om du skulle dö. Vill din familj behålla din vovve? Har du en hundkompis som du vet hade varit villig att ta hunden? Har du sådan tur att du har en suverän uppfödare som utan att tveka genast tar tag i att ordna ett nytt hem? Vet din familj om det?
