För några veckor sedan ringde min kära vän Jessica för att berätta att de precis avlivat Gizmo.
Även om jag vetat om de ett bra tag nu så blev det ändå att tårarna började rinna när vi var hemma hos dem i lördags. Det räckte med att jag tittade mot soffan där Gizmo brukade ligga.
Gizmo var den första dobermannen vi lärde känna efter att vi skaffade Lina. Han bara ska finnas liksom. Och nu gör han inte det längre. Det gör ont i hjärtat.
Minnet av Gizmo blir däremot inte svårt att bära med sig, alltid glad, alltid snäll, alltid fin!