I dag var det dags för vår premiär i Hundlöpet! Det som jag varit sugen på att göra ända sedan 2010 när det började på Lidingö och Iris och jag stod i publiken och fotade loppet (De bilderna ligger på gamla bloggen här).
Loppet i Malmö gick på Bulltofta rekreationsområde och så här såg det ut när vi anlände dit strax efter halv tio i dag. Många fina hundar på plats, jag tror vi var 75 startande på fem kilometer.
Iris och jag började med att hämta ut vår nummerlapp och tidtagarchippet som skulle sitta fast i min sko. Sen var det dags att värma upp inför starten på fem kilometer. (Iris värmde upp genom att äta kaninpluttar i gräsmattan)
När det började dra ihop sig inför starten sa speakern i högtalarna att de som hade mest spring i benen skulle ställa sig först i starten.
Hmmm, vems ben räknades? Iris ben är alltid snabba och mina var fulla med träningsvärk från vår runda i förrgår. Men jag valde att gå fram och ställa mig först ändå, I know my dog…
Alla verkade inte ha samma målsättningar med loppet och det var inte alla som kände sig manade att ställa sig längst fram. Jag anar till och med att några såg loppet som en chans att träffa likasinnade lika!
Ändå kände jag mig lite galen där längst fram. Killen till höger om mig såg rysligt snabb ut och när jag frågade honom om han han var snabb och tänkte vinna allt så mumlade han bara något. Jag tolkade det som ödmjukhetsmummel och att det var ett klart ja-svar på frågan. Det var med andra ord honom Iris skulle jaga som fan när det var dags för oss.
Precis när jag tänkte att det här går ju bra och varför står vi här framme började Iris på något mystiskt vis känna av att vi skulle springa och började varva igång som bara hon kan.
Hit-dit-voff-voff! åt alla håll.
Husse, som var dagens fotograf, upptäcktes av Iris och fick genast order om att backa lite för att om möjligt minska på Iris ysterhet. Jag vet inte om det hjälpte så mycket att han flyttade på sig men det hann jag inte tänka så mycket på, det var dags att starta. 
Som jag misstänkte så var den snabba killen snabb och han och hans hund försvann framför oss.
Efter kom vi, Iris totalhets och jag som försökte hålla mig på benen. Det var inte en avslappnad löpstil men fort gick det!
Jag var tvungen att bromsa Iris, jag kunde inte springa i dobermanngalopp-tempo! Startande nummer tre kom fort i kapp oss och jag halade in Iris koppel och höll åt sidan så gott jag kunde samtidigt som jag sa att han var välkommen att springa förbi. Ny hund på nära håll att jaga, ännu mer broms från mig.
Men sen kom det ingen mer. Sen var det bara Iris och jag och killen som sprang om oss där framför, hans hund sprang vid sidan av sin husse…
Längs banan hade vi några få saker som sänkte tempot: En kanin korsade grusvägen och Iris ville byta riktning. Vi stannade vid vätskekontrollen där vi båda bara drack lite, lite innan jag tömde min mugg på Iris huvud och vi sprang vidare. En av funktionärerna längs vägen började locka lite på Iris som blev nyfiken och började dra mot honom. En hundägare med två hundar, en på vardera sidan, valde att inte göra ett skit när vi kom. Jag som är fröken akta-sig-för-allt-och-alla håvade in Iris till sidan och sänkte tempot, till min glädje tittade Iris bara på hundarna och pinnade på.
Oavsett antalet temposänkare så kan jag säga att efter ungefär tre kilometer så ville jag inte springa mer. Mina ben ville hem och den enda som tog oss mot målet var Iris. Som bäst var vi nere på en snitt-tid på 4:37 och på slutet låg vi närmare 6-minuterstempo.
När snabba killen gick i mål såg han fortfarande sportig och pigg ut men så sprang han på 17 minuter också! När vi sprang över mållinjen som tredje ekipage på lite mer än 25 minuter såg jag precis så trött ut som jag var!
Eftersom jag var första tjej över mållinjen så fick jag prata i mikrofonen, jag minns inte riktigt vad jag sa.
Vi fick liten medalj, en fin påse med en massa saker i, en hundlöpettröja och en vattenflaska som Iris drack upp helt själv i stort sett efter målgången. Det fick hon.
När man är hund är det bra att kunna den ädla konsten att dricka direkt ur en vattenflaska.
Sen satt vi mest och var nöjda med oss själva en stund. Jag var så glad att Iris varit så duktig som släpat runt mig så där utan att skälla på en enda annan hund, joggare eller barnvagn som vi mötte och sprang om under loppet.
En annan dobermann var på plats och jag frågade om vi kunde ta bild tillsammans, Iris tyckte att det var en skitdålig idé. Hon ville bara skälla på dobermannkillen. När jag frågade vad han hette visade det sig vara Gordon! Jag blev väldigt förvånad men glad att se honom igen! Gordon hade sprungit med sin husse och vi pratade en liten stund.
Efter det väntade vi på prisutdelningen innan det var dags att åka hem. Eftersom tidtagningen började när man passerade startlinjen och hundarna startade en och en så betydde det ju inte särskilt mycket att vi varit första kvinnliga team i mål. Jag såg många spänstiga tjejer springa in i mål efter oss.
Därför höll jag inte riktigt på att tro mina öron när priset för snabbaste kvinnliga löpare skulle delas ut och han sa att det var vi! Vi vann, vi vann!
Iris och jag blev jätteglada och hoppade runt en stund innan vi samlade ihop oss och tog emot fint pris, sa tack så mycket och fick prata lite i mikrofonen igen.
Vi fick ett par Icebug löparskor som jag fick gå bort och hämta ut i deras tält på plats. Hurra!
När vi kom hem fotade jag allt det fina vi fått under dagen, det enda jag glömde var blåa tröjan jag fick för den hade jag på mig när jag tog bilderna. (Eftersom den var torr bytte jag till den efter loppet men den syns ju på alla andra bilderna).
Jag tror jag vill springa nästa år igen minsann!
I går var Iris och jag inne i Lund och gick en långpromenad med hunden Plexus och hans matte Sara.
