I dag har jag tömt de sista flyttkartongerna.
Mest böcker och plötsligt stod jag med en av mina gamla Kittyböcker i handen. Bara genom att titta på omslaget så visste jag att detta var en bok som jag valt med flit.
Det är kul att hitta de här spåren av min kärlek för rasen dobermann som verkligen suttit i sedan barnsben. Givetvis var jag tvungen att leta igenom boken tills jag kom till stället där omslagsbilden äger rum.
Rätt underhållande text var det och inte helt enkelt att klura ut om det var mest bra eller mest dålig reklam för rasen?
Jag kan inte låta bli att undra om Carolyn Keene verkligen skrivit detta herself eller om någon frilansat och bara massproducerat böcker i hennes namn?
Nedan delar jag med mig av en snutt ur mästerverket ”Kitty och varuhusmysteriet” när Kitty möter en dobermann…
I samma ögonblick hörde hon ett ljud bakom sig, som fick henne att stelna till och stå som paralyserad. Det var en hund som morrade! Hon snodde runt och möttes av ursinniga skall.
En stor hund med dolsk uppsyn stod i dunklet framför henne, beredd att anfalla.
Kitty svalde hårt.
– Så ja! sa hon lågt. Fin vovve!
Hon kunde bara hoppas att hon lät lugnare än hon kände sig.
Långsamt drog hon sig bakåt, medan hon undrade om hon hade en chans att komma undan hunden. Om hon bara kunde ta sig till hissarna bakom montern med läppstift…
Men hunden var alldeles för väldresserad. Med en ilsken morrning tog den ett jätteskutt rakt mot Kitty!
Kitty vände och sprang, men hunden var dubbelt så snabb som hon. Den kom genast ikapp henne och högg tag i hennes ena byxben. Tyget rämnade, och hon kände hundens heta andedräkt mot huden.
Hon slungade ficklampan emot den i ett försök att skrämma den. Ficklampan träffade hunden i pannan med en smäll och studsade iväg över golvet, men hunden blinkade inte ens.
Kitty försökte desperat slita sig loss från de rakknivsvassa tänderna, men det resulterade bara i att hon förlorade balansen och föll ner på knä. I nästa ögonblick landade hunden på hennes rygg och slog omkull henne.
Nu var det klippt! Kitty stirrade upp i hundens morrande, dreglande gap och visste att hennes sista stund var kommen.