Snö här hemma i norr

Efter närmare fem år i Skåne är vi nu tillbaka i Stockholm. Känns bra på många sätt men extra bra just nu då vi efter rätt snölösa vintrar i Skåne nu njuter av snön här uppe i norr, haha!

Det enda som är lite dåligt eller tråkigt är att det inte finns så många preparerade skatespår och ännu färre där man kan åka med hundarna dessutom. Vi är därför hänvisade till att åka på isen just nu vilket funkar helt ok det också.

Sally skuttspringer fram i snön och tittar fortfarande på annat när vi åker. Iris springer som en kanonkula och skiter i allt, hon passerade till och med en lös hund som jagade tennisboll på avstånd för några dagar sedan!

Fjället runt!

I dag bestämde vi oss för att åka fjället runt, en tur på ca 15 km.

Strålande sol, några plusgrader och underbar, ombytlig natur gjorde att vi njöt av varenda minut.

Under de första 8 km såg vi inte en enda människa längs vägen. Iris skuttade fritt mer eller mindre hela sträckan då det blev för tungt för henne att dra när vi knatade uppåt och ingen ville sitta fast i henne när det gick nedför heller! Hon har dessutom örnkoll på oss när hon är lös så det funkade jättebra!

När vi väl fick möte såg vi det på flera hundra meters håll. Då var det lätt att kalla in, koppla och sedan brett nog att mötas med minst 20 m marginal. Jag gillar att visa hänsyn.

Typiskt nog var det folk vid den raststuga som lågs längs vägen så vi satte oss i solen hundra meter längre bort istället. Precis när vi stannat kräktes Iris massa, massa och jag blev orolig.

Efter stoppet var Iris inte lika pigg och hoppig men nu började en rätt långsam åkning både uppåt och bland träd så det gick långsamt framåt.

När vi till slut hade kommit runt hela fjället hade vi varit på glid i 18 km! Dessutom tog vi fel håll hem mot stugan och när jag bara ville lägga mig och svimma i spåret fick Iris ny energi av att vara ute på skejtspåren igen!  Full rulle raketfart!

När vi närmade oss liftarna mötte vi plötsligt folk i spåren. Ute på promenad, andra skidåkare (både stora och små) och Iris ville inget annat än att susa fram snabbast av alla så jag kortade dragkingarna och så susade vi. Alla vi mötte hade glada miner.

Så korsade vi en slalombacke och saktade in. Mycket riktigt kom två plogande hjälmar med mamma i sällskap. Ett av barnen verkade bli rädd när hon såg oss så då ropade jag att vi skulle stå helt still tills de åkt förbi, mamma tackade så mycket.

Sen susade vi sista vägen hem, pulsklockan sa att vi var inne på vår 23:e km när vi var framme vid stugan.

Jag filmade och fotade och en liten snutt blev instagramfilm även i dag.

Äntligen snö!

I går lämnade vi det våriga och snöfria Skåne bakom oss och åkte norrut. På eftermiddagen hade vi kommit till Värmland och där stannade sov vi över hos våra värmländska favoriter; Hille och hennes Anders, deras ljuvliga barn och två dobermannvovvar!

God middag fick vi och till och med Iris fick smaka på kycklingen innan vi gick och la oss och sov gott.

Underbart att vakna av att två kids kryper ner i sängen och fnittrar när morgonpigga Iris pussade oss alla tre och hoppade runt. Dobermannvana barn är roliga barn!

Efter frukost fortsatte vi vår resa och några timmar senare var vi framme vid målet; Fjätervålen!

Efter att ha vridit på elementen, varit och handlat mat samt spårkort så var det äntligen dags för skidåkning! Som jag har längtat och alla förväntningar  införlivades!

Så skönt att sätta  på sig skidorna vid stugan och sen knata genom den djupa snön bara några meter för att sedan vara i skidspåret!

Iris var pigg och totalt övertänd och ville bara gå på en växel; full fart. Kommandot ”sakta” ville hon inte alls kännas vid!

Men spåren var både breda och totalt tomma så då fick hon väl dra då. Jag plogade efter, hehe.

Efter ett tag kopplade jag loss Iris och hon förvandlades från drag-idiot till lösspringande med bra koll bakåt. Husse och jag skejtade/åkte i spåret efter henne och jag tror alla tre var lika lyckliga. Så härligt, en sådan ljuvlig frihetskänsla! Vi turades om att åka kortare sträckor bakom Iris.

Att jag lät Iris springa fritt var dels för att jag kunde och dels för att jag inte ville köra slut på henne.

Jag gjorde en liten instagramfilm idag från dagens 10 km långa premiärtur men jag kan inte lägga in den i inlägget med telefonen. Ni får klicka på instagramloggan här i högermarginalen för att titta!

Nu är vi skönt trötta och längtar tills i morgon!