För ett tag sedan läste jag en text som någon ur SWDI-gänget skrivit om markeringar. Kan tyvärr inte återge korrekt vad som stod men det fick mig att börja fundera. Och det har jag gått runt och gjort sedan dess. Nu pratar jag alltså om när Iris letar saker eller ämne och markerar sitt fynd.
Hur mycket påverkar jag Iris? Vad kan jag göra för att minska den påverkan? Hur säker är hennes liggmarkering och är det hon som gör den själv eller är det jag som kommenderar den?
När jag rannsakat mig själv så insåg jag redan innan jag ens tränat det med Iris att jag ofta ber henne visa när hon hittar. Dvs att hon hittar, markerar och sen vänder sig mot mig igen för att antingen få belöning eller bekräftelse eller vad det nu kan vara och då är det faktiskt inte ovanligt att jag upprepar just ”visa”. Jag vill ju att Iris ska markera utan att liksom fråga mig samtidigt. Detta har blivit mitt lilla tankeprojekt de senaste dagarna.
Därför hämtade jag en vanlig spårsinne och gick ut på gräsmattan. Slängde ut pinnen och bad sedan Iris om att leta upp den. Bang, bom sa Iris och kutade rakt ut, plockade upp pinnen i munnen och kastade runt den i luften, plockade upp och tuggade på den samtidigt som hon tittade på mig.
Jag la ut pinnen på nära avstånd och bad Iris visa igen. Denna gången blev det inte lika mycket kast med liten spårpinne utan Iris la sig ner och väntade på belöning.
Däremot la jag märke till att Iris vände upp mot mig när hon markerade. Oavsett hur nära jag la pinnen så valde Iris, istället för att bara gå några decimeter och lägga sig platt, att nästan runda pinnen och markera med ögonen riktade mot mig. Jaha, ett problem löst, nytt uppstår.
Med Iris liggande framför mina fötter tog jag alltså och kastade pinnen bara några decimeter framför henne. Så lång att hon var tvungen att resa sig, så kort att hon helst skulle välja att göra det lätt för sig och bara lägga sig ner. 
Tog inte lång tid innan Iris la sig ner utan att vända upp mot mig och då passade jag på att stanna där en stund och belöna extra och ta det lugnt och fint. Duktig hund. Klick och extra belöningar. Det här är bra.
När jag var nöjd med liggmarkeringarna ville jag blanda in själva letandet igen. Och nu ville jag ha något jag kunde gå runt och kasta framför mig gräsmattan, så litet att det inte syntes direkt men ändå tillräckligt tungt och lättkastat. Det blev en enkrona.
Nu började ett nytt beteende; krafs. Plus att Iris har noll koll på kastlängd. När jag kastade kronan 2 m kunde Iris sätta fart och med nosen i backen kuta 10 m bort och börja leta där. Plötsligt hade jag stora yviga sök i gräsmattan och Iris kunde inte låta bli att krafsa till myntet när hon la sig ner. Ibland krafsade hon till med till det så mycket att det for i väg. Där låg Iris och markerade fynd samtidigt som jag såg enkronan blänka i solen en meter till höger om henne.
Att det hon trodde hon markerade plötsligt var borta skapade förvirring. Förvirringen ledde till att Iris började blindmarkera. Jag fattar ingenting nu matte, jag lägger mig här och ger upp och ser söt ut. Får jag en godis nu?
Flyttade till hårt underlag på plattorna. Nu var myntet för stor och lätt att se, precis som pinnen på gräsmattan. Jag gick in och letade rätt på något mindre. Hårnål.
Hårnålar är små så man inte ser dem om man inte tittar noga och lämpar sig därför för markeringsträning på hårt underlag, de är knepiga att ens försöka tugga på och de är svårkrafsade till och med för Iris. Nu helt plötsligt hade vi sök på begränsad yta, med sak som Iris inte kunde flytta på eller se hur lätt som helst. Nu kunde vi på nytt börja fila och fokusera på själva markeringen igen.
Vad har vi lärt oss av detta då? Jo, att Iris liggmarkerar hellre än bra. Att hon har jättesvårt att liggmarkera och fokusera på det hon hittat. Att vi behöver öva jättemycket. Att ju mer man tittar på det, desto mer saker går det att hitta som man kan göra bättre och ändra. Och det är väldigt kul att trixa med sånt här!