Springförbudet är upphävt

Förut fick inte Iris jaga lilla grannen när hon var här inne hos oss och sprang på tomten. Och lilla grannen fick tipset att inte springa. Det är från och med i veckan upphävt, de får springa bäst tusan de vill tillsammans på tomten nu.

Jag krattade lite pinnar och löv och la i säckar, Lina satt vid staketet och kollade efter grannens katt och Iris och lilla grannen lekte för sig själva.

Visade sig till exempel att Billybokhyllorna vi tog ut ur förrådet var väldigt roliga och jag kunde inte låta bli att filma lite. (Själv gillar jag hur man exakt nio sekunder in i klippet ser att hela vallen nu är borta! Jag längtar så mycket tills det växer gräs där och vi kan ta bort det provisoriska staketet!)
Filmen är från i går, i dag är det mycket soligare och varmare ute. Husse har sprungit milen med Lina och Iris har hjälpt mig i trädgården.

Lektion 1A i märgben

Vi har ju en söt liten granne som gillar att vara med här inne på min tomt och hjälpa till och kasta boll med Iris, hon har varit med på bloggen många gånger förut. Nu har hennes söta lillasyster blivit så stor att hon också vill vara med.

Nu när det varit varmt och vårigt ute har vi fått många besök av de små blondinerna. Eftersom våren också innebär märgbenstugg på gräsmattan höll jag märgbenslektion 1A med båda flickorna.

Lektionen gick ut på att när hundarna äter på sina ”gnageben” så får man gärna titta men INTE röra. Vi övade praktiskt också. Först tittade vi på (men inte rörde) Lina.

Efter det gick vi bort till Iris och gjorde samma sak. Iris bara viftade på svansen.

Inte för att jag tror att mina hundar ska göra något, från dem ska vem som helst kunna ta vad som helst när som helst ur deras munnar. Det har bara att göra med att flickorna är så små och att andra hundar de möter kanske inte alls funkar på samma sätt.

Flickorna var väldigt duktiga och jag är så glad att mina vovvar får träffa dem så ofta. Iris har haft lite svårigheter här i början med att inte spontanpussa lilla lillasyster i ansiktet när hon känt för det. För att inte tala om hur många gånger hon svischat förbi lilla gumman i olämpligt hög fart.

Iris har med andra ord fått öva rätt mycket på pussförbud och att hålla sig på lite avstånd från lillasyster. Det går bättre för varje dag!

Storasyster har däremot blivit så stor nu att jag låter henne leka med Iris utan att jag går efter hela tiden. Hon springer runt på gräsmattan och Iris lufsar efter med bollen, de är söta tillsammans.

Barnvakt och hurtbullar

I dag var vi barnvakter. Lilla grannens lillasyster, en sötnos på lite över ett år.

Lina och jag tog uppgiften på allvar och stampade ut på promenad med lilla gumman i vagn så hon skulle sova lite. Hon somnade nästan direkt men varken jag eller Lina ville sluta gå i det sköna vårvädret så vi puttade runt vagnen en lång stund innan vi gick hem igen. Tack vare runkeepern så kan jag berätta att vi gick i 1 h och 23 min och knatade 6,43 km i det soliga vädret.

När vi kom hem sov lilla gumman i vagnen en bra stund. Under tiden åt jag lite lunch och hundarna vilade i soffan/korgen.

En stund senare vaknade lilla gumman och jag gjorde lite lunch åt henne. Fiskpinnar, makaroner och majs och plötsligt var det stor uppslutning kring matbordet. För att inte tala om hur stort publikintresset var när hon åt. Lina och Iris hade superkoll från varsitt håll och minsta majskorn som åkte ner på golvet försvann på en millisekund.

Efter maten roade vi oss med att klättra i trappan. Plötsligt skulle Lina vara med hon också! Lina tassade upp och ställde sig mitt i trappen och gjorde ett försök att sätta sig nära mig. Lina tokhund, du gillar ju inte ens trappan!

När Lina tog sitt hundförnuft till fånga och gick ner igen kom Iris upp istället. När vi kröp upp trodde hon det var en tävling och sprang förbi och ställde sig på näst sista trappsteget som en stoppkloss och tittade ner på oss. Plötsligt hade Iris en napp i munnen också så då fick vi gå coh tvätta nappen noga, noga innan vi kunde fortsätta med trappklättringen.

Iris gav inte upp, när vi satt där i trappen kom hon knatande igen bara för att klättra upp i mitt knä. Iris skulle ligga i mattes knä precis nu. Lilla grannens mun formades till ett o i förvåning, till och med hon verkade fatta att detta inte var rätt plats att sitta i knät.

Båda hundarna hjälpte med andra ord till med barnpassningen, de är snälla mina djur!

När lilla grannen gick hem var det dags för Iris att bli motionerad. Jag bytte om till tighta springbyxorna och så gav vi oss ut på samma runda som sist. Vi sprang 11,64 km på 1 h och 13 min. Milen gick på 1:02 vilket är mer än 4 min snabbare än förra gången. Mycket bra!

I år har vi nu sprungit sammanlagt 75,2 km. Det börjar ta sig!

Stolt koppelhållare

Eftersom min lilla granne gärna är med mig och hundarna händer det ibland att hon följer med när jag ska rasta mina djur. Hon vill då gärna hålla i kopplet, något som jag inte ens brukar låta andra vuxna människor göra…

Tur att det finns en lösning på allt för de senaste gångerna har även lilla A fått hålla i kopplet när vi är ute och går. Hon har nämligen fått ett eget koppel att hålla i! Jag går på ena sidan med ett och hon på andra sidan med ett annat.

Lilla gumman är en väldigt stolt och engagerad hundrastare. Hon kollar så jag har bajspåse med mig, hon bestämmer vilken sida av alla brevlådor vi går förbi som hundarna ska gå på, hon letar bra ställen där hundarna kan nosa och kanske även kissa, hon stannar ofta till för att pussa hundarna, oftast är det hon som bestämmer vägen osv osv. Kan säga att det inte är tråkigt i en sekund!

Rapunzel och Maximus gräver en grop

Ett av mina projekt i trädgården är att gräva en grop. Till min hjälp har jag ofta min lilla granne som är 3,5 år.

Eftersom vår gemensamma favvo-film är Trassel så brukar det bli så att hon leker att det är hon som är Rapunzel som sitter fast i gropen och inte kan komma ut. (Torn, grop, vem bryr sig?!) Jag får vara Flynn Rider.

Häromdagen tittade hon på Lina som knatade runt på tomten och bestämde sig plötsligt för att Lina fick vara hästen Maximus. Eftersom Lina har en förkärlek för att gräva tog det inte lång tid innan jag kunde locka ner henne lite diskret i vår grop och hon började spontangräva som en tok!

Den lilla Rapunzeln trodde inte sina ögon; Maximus grävde för att hjälpa Rapunzel ut ur gropen!

Efter det ägnade vi resten av tiden åt att prata gott om den trogne Maximus och den fantastiska hästen var plötsligt lekens huvudrollsinnehavare! Maximus fick mycket beröm och döptes om till Maxan (eftersom Maximus är ett pojknamn).

Iris syns på båda bilderna också för den som kollar noga, hon hade noll koll på vad vi andra tre lekte och hoppade bara upp och ner i gropen med en pinne i munnen och ville att vi skulle leka med henne istället. För ovanlighetens skull hade grannen inget intresse alls av att leka med Iris, för en dag var Lina den roliga hunden.

Iris och den lille killen

Iris märkte som sagt att Tysons lille husse åt med hela kroppen och åt rätt ofta. Barnstolen han satt i när han skulle äta var också precis lagom Iris-höjd och hon ställde mer än gärna upp på att tvätta hans händer (och allt annat som det hamnade mat på) när han åt.

Yrvädret Iris höll sig även otroligt lugn i närheten av honom. Hon lät honom pilla och dra och hade inte ens några problem med att han tog tillfället i akt att smaka lite på henne!



Världens bästa granne

Hur vår ena granne reagerade första gången hon såg hundarna har jag berättat i ett tidigare inlägg. Som tur var så har vi ju en granne på andra sidan också och hon känner precis tvärtom kan man säga.

Kanske är hon världens bästa granne? Hon brukar vara här inne på vår tomt och hänga lite med mig och hundarna. Hon är supercool av flera anledningar;

Hennes flipflop är grymma och kan springa jättefort. De är dessutom glittriga och rosa samtidigt!

Hon vet hur man kliar Lina på ryggen på bästa sätt utan att störa henne när hon ligger och solar!

Hon har en grym keps med massor av prinsessor, egna blonda prinsesslockar och kan stå och äta mat i hundarnas noshöjd men har stenkoll på att de inte får smaka och säger till dem när de försöker närma sig maten. Nej Iris! Plus att hon dricker upp sin mjölk och äter upp all sin mat också. 

Iris tycker att det bästa är att hon orkar kasta boll hur länge som helst. Ordning och reda är det också. Hon ger sitt-kommando med handtecken och allt. Inget sitt – ingen boll, det är bara för iris att parkera rumpan. Sen säger hon bra Iris (på skånska) innan hon kastar iväg bollen.

Precis som Iris så gillar hon frukt och när vi har fruktstund ger hon gärna Iris en päron- eller äpplebit. Men bara om Iris sätter sig fint först. När hon gett en bit frukt till Iris går hon även bort och ger Lina en bit så inte Lina ska bli utan.

Om hon hittar en hundbajs i gräset sätter hennes små ben genast fart mot den blåa ”bajsspaden” som står vid komposten, ivrig och glad över att vi har ett viktigt projekt på gång. Har aldrig tidigare träffat någon som är så glad över att hitta hundbajs!

Vi har det rätt bra min lilla granne och jag!

Skrikande barn, apportering, hund på rymmen

Själv tycker jag inte att dagen varit så spännade men nu när jag sitter framför datorn och vill skriva om det som hänt så inser jag att det kanske var en rätt händelserik eftermiddag vi fick Iris och jag.

Vi åkte till klubben för att träna lite och tanken var att rasta Iris i skogen en liten sväng innan. När jag skulle parkera bilen så kunde jag inte låta bli att lägga märke till att det var en kuperad dobermann i rasthagen på andra sidan vägen från klubben så mina planer ändrades direkt och jag klev in i rasthagen istället. Styrde genast stegen mot den svarta hunden och matte.

Visade sig att hunden var ungefär lika gammal som Iris och var i rasthagen med en kvinna som bara passade hunden. Hon kunde ju inte svara på alla de frågorna jag hade velat ställa om den fina hunden. Iris ville leka med honom men han hade inte lust att göra något annat än att jaga sin boll som kvinnan hade i jackfickan. Han var helt blind och döv för allt annat. Så jag försökte konversera lite försiktigt så där som man gör, bla konstaterade jag att hunden var kastrerad. Nej det är han inte alls, svarade kvinnan som passade honom. Kändes oartigt och olustigt på samma gång att gå djupare in på ämnet eller säga emot och starta någon form av var tusan är hans pung då? diskussion.

Efter att ha gått tillsammans i några hundar meter så sa jag att det var ok att hon tog upp hans boll ur fickan och kastade den om hon ville. Då gjorde hon det direkt och ursäktade sig sedan rätt fort och mumlade om att de skulle gå lite åt ett annat håll. Iris ville också jaga bollen men det gick ju att ropa på henne och när jag sa att hon inte fick jaga efter hans boll mer så var det inget mer med det.

Istället genade Iris och jag bort till ett annat gäng som gick i hagen. En mamma, pappa, barn, barn, hund som gick efter oss. Deras hund var inte så många månader och barnen var i dagis och lågstadieålder. Valpen och barnen ville hemskt gärna ha Iris uppmärksamhet men Iris var inte särskilt intresserad av någon av dem. Jag tyckte att det var trevligt med lite sällskap och man jobbar ju inte på Astrid Lindgrens barnsjukhus för inte. Jag pratade mer med barnen än jag gjorde med deras föräldrar.

Två luddiga hundar av rasen Keeshond anslöt. Barnen hade mycket spring i benen och som uppspelta barn gör så satte de lite då och då av i full rulle med ylande röst iväg efter någon av hundarna. Iris går igång på ylande korta människor som springer kan jag säga. Hon drar direkt efter i full fart! Dåligt om hon hade sprungit hela vägen fram då hon minst en gång hade plöjt rakt över dem om hon hade jagat ifatt men jag ropade på henne och hon kom tillbaka, varje gång! 100% inkallning med två barn och tre andra hundar som sprang kors och tvärs.

Föräldrarna var jättebra och sa att barnen inte skulle springa/skrika och jag förklarade varför också. Men hur lätt är det när man är 6 år och har blommiga strumpbyxor att komma ihåg det? Iris lyssnade varje jädra gång jag ropade på henne och det var så skönt att gå med händerna i fickorna och bara känna sig helt säker på att jag hade örnkoll. Barnens pappa sa vid något tillfälle att jag hade väldigt bra pli på min hund och allt jag kunde göra var att instämma. Så härligt!

Efter några varv sa vi hejdå till mattarna och hussarna och barnen och hundarna och gick över till klubben för att träna. Jag skulle filma vår apporteringsträning men insåg plötsligt att det hade börjat skymma. Så fort upp med kameran och körde ettans apportering. Belöning i form av boll och ställde upp oss för att köra tvåans apportering. In med bollen i truten och flyttade kameran till hindret för att filma treans. När det var klart filmade vi en vinkel till och sen busade vi tillsammans en liten stund. Efter det hade det blivit för mörkt att filma men lite film blev det i alla fall.

Till min glädje ser jag att jag inte vrider på mig fullt lika mycket längre men som vanligt så ser man ju alltid småfel. Nöjd är jag i alla fall i det stora hela. Nu ska vi bara lära in metallapporten så är vi klara med lydnadsklass ett till och med tre.

Bestämde mig för att avlsluta med lite platsträning när jag hörde bilar som hastigt bromsade in och röster som ropade Är det din hund? men allt jag hörde var nekande svar och fler bilar som bromsade. Såg hur någon sprang uppe på vägen och jagade något litet vitt som sprang kors och tvärs över vägen.

Jag hade ingen aning om det fanns någon ägare i närheten men jag la benen på ryggen och sprang, ropade med mig Iris och så kutade vi över planen, ut på lilla gräsmattan och upp på vägen. En kille som hade stannat sin BMW höll på att försöka få fatt på hunden men varje gång han närmade sig så sprang hunden iväg. Jag pekade på hunden så att Iris såg den och sen sprang hon rakt på den så att hunden hukade sig och stannade. Iris ville leka men det ville inte lille hunden. Den kröp ihop och låg platt för att slippa jobbiga Iris. Så då var det bara att fiska upp den lille på högerarmen och ropa med sig Iris och kliva av vägen. Hurra!

Utan koppel men med två hundar styrde jag stegen mot min bil. När båda satt inne i varsin bur så pillade jag av halsbandet på den lille där jag hade känt en namnbricka. Mobilnummer och hundens namn! Ringde ägaren men det var ägarens dotter som var ute med hunden och hon saknade telefon. Jaha, jag lämnade lille hunden i bilen och så gick jag och Iris på mattejakt. Vi hann inte gå så långt innan vi mötte tre tjejjer som kom ut ur skogen och såg ut att sakna en hund. Bingo.
lillaknubb
Iris i vänstra buren och lille rymmaren i högra. Han ser inte så kaxig ut den lille…

Efter att lille hunden blivit räddad ur bilen så packade vi ihop oss. Iris hade säkert velat fortsätta denna händelserika afton en stund till men jag var slut så jag skyllde på att det blivit för mörkt och så åkte vi hem.

Iris hatar ett barn

Att Iris kan vara lite lustig med främlingar är ingen nyhet. Ibland gillar hon nya personer, ibland skiter hon i dem och ibland vill hon inte träffa dem. I det sistnämnda fallet så brukar ”inte gilla”-fasen gå över rätt fort och sen är det inga konstigheter.

I går var vi i djuraffären för att vi skulle köpa hundmat, en stor kartong Nordic. Iris och jag gick in och bort till frysen för att lyfta upp en kartong. I affären befann sig även en kvinna och hennes två barn. De gick runt och letade present till sin hund.

Samtidigt som jag öppnade frysen så bestämde de sig för att köpa märgben som finns på samma ställe. Det ena barnet, en pojke, frågade om han fick klappa Iris och det fick han. Men istället för att sträcka fram handen och låta Iris komma fram till honom så gick han framåt så att han trängde in Iris lite i ett hörn och böjde sig för att klappa henne, det tyckte Iris var en jättedålig idé. Efter en liten stund så hörde jag hur hon morrade lite lågt och precis när jag skulle säga något sa mamman att nu kanske han skulle låta Iris vara för hon ville inte bli klappad. Tack!

Jag sa som det var, att Iris var en väldigt löjlig liten hund och att han inte skulle bry sig om hennes fånerier. Jag menade som i att inte ta åt sig, pojken tolkade det som att han kunde fortsätta klappa. Trodde jag skulle få lite stöd från mamman men allt hon sa var åt honom att sträcka fram handen så att Iris fick nosa på honom först. Va?

Så jag tog bara två märgben och sedan lämnade vi frysen, sket i hundmaten och gick till kassan. Det gjorde pojken också och han skulle klappa Iris. När vi stod där i kassan så började hans mamma lära barnen vad det var för ras ”Det är en dobermann, de är vakthundar” och fortsatte prata om att alla hundar var bra på olika saker och att dobermann var bra på att vakta. Under tiden hon berättade ville jag bara ut och i ren stress tryckte jag fel pinkod! Iris var ju i koppel så hon kunde inte komma undan pojken, och hon morrade upprepade gånger och försökte backa undan. Till slut släppte jag helt enkelt kopplet och Iris sprang verkligen bort från honom och rundade ett bord. Han följde efter och skulle klappa.

Äntligen hade jag knappat rätt pinkod, sa till flickan som jobbar där att jag inte ville ha några kvitton och tog Iris och gick! Äntligen slapp vi honom.

När vi hade gått några meter så kom jag på att jag hade glömt påsen med mina hyrfilmer! Satan, det var ju bara att gå tillbaka och hämta fort som ögat. Under den korta visiten var pojken där och försökte klappa Iris men då skällde hon till. Om det sa jag inte ett knyst, vi bara gick ut igen.

Vilken pärs! Jag har aldrig varit med om något liknande. Hade jag varit själv med barnen så hade jag styrt upp det hela. Eller om mamman varit tyst men nu pratade hon ju hela tiden och hon sa flera gånger att han kanske skulle låta Iris vara men mer som ett förslag än att hon menade det och pojken sket ju helt i det. Dessutom mötte vi ju dem i djuraffären, inte ute på gatan (där jag antagligen gissat på att pojken aldrig klappat en hund förut). De var ju hundägare själva! Flickan som jobbade i butiken var bara söt och log och jag kände mig instängd i twilight zone.

Är det så här det känns att ha en liten söt hund som alla barn ska klappa vare sig hunden vill det eller ej? Fy va jobbigt.

Hundrädda barn kan öva på Lina

Det var inte alla som hurrade när vi bestämde oss för att skaffa en dobermann. Min mamma var inte överdrivet lycklig. Magnus syskonbarn var minst sagt avvaktande. Detta berodde nog inte så mycket på att Lina är en dobermann utan mest för att barnen var hundrädda. Jag väljer att skriva var eftersom saker och ting ändrat på sig sedan dess. Jag tror att barnen träffat Lina tre eller fyra gånger nu.

Första gången ville inte barnen vara i samma rum (eller på samma våning helst) som Lina. Filbunke-Lina har dock vunnit förtroende rätt fort. En person som inte klappar henne eller ger henne överdriven uppmärksamhet lämnar hon ju mer eller mindre helt ifred, så det går bättre och bättre varje gång de träffas. Idag var Magnus syster här och hälsade på oss med sin familj. Tillsammans gick vi en långpromenad längs sjön, ängarna och hagarna. Här är tjejen som vägrade vara i samma rum som Lina för mindre än två månader sen.
IMG_2341
När vi tog kak- och saftpaus fick Lina smaka en liten bit kex direkt ur handen på W. Han tyckte att Lina var lite fräck som blötte ner hans fingrar med tungan, men han vågade!
IMG_2317
Att hålla i Linas koppel är nu kul och spännande och detta går jättebra! Idag gick Lina därför i två koppel, Magnus höll i långlinan och R i Linas vanliga koppel. Hon är jätteduktig och har superkoll på hur man ska hålla i kopplet och hur hon ska agera.
IMG_2353
Detta är ju kul för Lina eftersom hon inte behöver vara inlåst eller utelåst när vi ska träffas, men mest är det kul för barnens skull. De har blivit så duktiga! De brukade skrika till och hoppa/springa undan när Lina kom för nära dem. Något som många hundar nog tolkar som lek eller själva rycker till av, inte så lämpligt om man vill slippa eller är rädd för hunden. (Lina har inte ryckt till eller reagerat mer än att titta på dem lite nyfiket. Det har räckt att jag röststyrt henne, sagt nej eller kallat på henne för att hålla henne på lämpligt avstånd från dem) Jag har pratat med barnen om att man inte ska springa, skrika eller rycka till. Nu när Lina kommer för nära och nosar säger de ett bestämt ”nej” så går Lina iväg.

Bägge barnen har fortfarande respekt för Lina och jag har pratat med dem om att inte alla hundar är lika snälla som hon. Men hur kul är det inte att barn som är hundrädda kan ”öva sig” på en dobermann? Jag är så stolt över både barnen och Lina.