På grund av, eller kanske snarare tack vare, att mitt operationsärr sprack på väg upp till fjällen så fick jag mer rörlighet i benet och lite av smärtan när jag rörde mig försvann. Det hål som blev i min ljumske (där jag med lätthet kunnat trycka ner min tumme om jag hade känt för det) läckte massor däremot och jag fick byta förband stup i kvarten tills jag fick telefontips från en av sköterskorna på ”min” mottagning; byt ut absförbanden mot inkontinensskydd. Best shit ever!
Jag spenderade veckan i fjällen med fasttejpade inkontinensskydd på benet som inte behövde bytas lika ofta och med ett ben som blivit rörligare och mindre smärtsamt. Sista dagen var jag därför tvungen att prova skidorna, det fick bära eller brista.
Att ta med sig Iris på det äventyret var inte aktuellt så uppspelt som hon blir när det är dags för skidåkning. Sally däremot fick dra på sig gippmokk-tossorna och följa med lös på sin första skidtur.
Även om jag åkte som en pensionär, även om jag inte vågade skjuta ifrån ordentligt med högerbenet, även om jag hade dubbla inkontinensskydd för män fasttejpade på benet, även om jag kände i hela kroppen hur mycket kondition jag förlorat på en månad så var jag så glad att jag började gråta efteråt!
Det var så otroligt härligt att jag kunde om än bara för en liten stund. Det var så härligt att få röra lite på sig! Härligt att Sally var så duktig. Filmen nedan (som blir den sista från fjället) är ren och skär lycka för mig!
