I dag åkte vi och tränade i Lund Iris och jag. Där mötte vi upp Sara och Plexus. Det var egentligen meningen att Eva och Vega skulle komma också men det konstanta regnadet gjorde att de valde att inte åka den långa vägen till Lund.
Typiskt nog var det uppehåll hela tiden när jag tränade. Plexus hade sin pepparkakedräkt på sig då det hade regnat precis innan jag kom.
Några som hade kurs höll till på ena sidan planen så vi var vid en av speglarna. Precis när vi kommit ner dit så var det något som smällde till. Inte jättehögt men tydligt och dovt en bit bort. Jag kommer inte ihåg vad Iris gjorde precis när det smällde men vi tränade bara vidare.
En stund senare hördes en likadan smäll till. Nu såg jag att Iris reagerade men bara med att titta åt smäll-hållet, sen var hon inte brydd av det mer. Plexus däremot var nu redo att gå hem.
När tredje smällen kom tränade jag med Iris precis framför spegeln och såg tydligt hur Iris släppte kontakten och huvud snabbt vändes mot ljudet för att sedan fortsätta som vanligt. Plexus ville helst krypa in under bänken framför spegeln men kröp istället ur sin pepparkakedräkt lite grann.
För Sara var det inte så stor idé att träna mer och jag var glad att Eva och Vega bestämt sig i sista sekunden för att inte komma. Deras träning hade också varit förstörd.
Iris var bara nöjd hela dagen i dag. Hon gav sig själv tillåtelse att tala om för Plexus att dra åt helvete en gång men annars var hon bara inne i vår träning och svansen gick som en propeller.
Iris är på inget sätt en perfekt hund men skillnaden på att inte kunna träna mer pga några smällar på avstånd och ha en hund som ser ut så här under tiden är stor. (Det är en skitnöjd Iris som är uppe i varv och är glad av träningen och som undrar när det är dags för mer som ni ser på bilden ovan.)
Det sätter många stopp i träningshjulen och det är ju många som fått ändra sina tränings- och tävlingsplaner just på grund av skotträdsla.
Jag önskar att fler tog hänsyn till just den här egenskapen när de avlade på hundar.
