Madeleine – Sida 125 – Livet med dobermann

9 februari, 201111 maj, 2014

Dobermann är farligt snygg, Kaukasisk ovtjarka är det icke

I dag har jag fått eller tagit hundledig då husse varit ute med hundarna på alla promenaderna. Känns lite konstigt nästan men jag har haft väldigt viktiga saker att göra. Bläddra i senaste numret av Elle Interör och fundera på vilka tapeter vi ska ha i nya huset t ex. Fundera på vilka möbler vi måste köpa.

Kan ju inte låta bli att halka in lite på hund då jag har tänkt att sätta upp varningskyltar på grindarna till huset. Är ju viktigt att de också blir fina och ”rätt”. Har en gammal favorit som ni kan se här men nu när vi ska flytta lite ut på landet och jag kanske måste vara ensam där i huset om husse åker bort några nätter så känns den inte alls lika självklar!

Plötsligt vill jag sprida skräck och terror med min hundskylt! Odla myten om dobermann som killerdog! Inga busar på våran tomt liksom! Plötsligt vill jag ha en skylt mer i modellen

När jag satt framför datorn och ritade min skrämselskylt så kom jag på varför det är just dobermann som fått axla oket som världens farligaste hund på film och i media. Det finns ju många raser som är potentiellt mycket farligare. Drar mitt bästa exempel Kaukasisk ovtjarka.

Tänk er själva om en cool hjälte på film ska jagas av farlig och elak hund och en KO äntrade scenen. Allas första tanke som såg filmen skulle bli Jaha, va fan nu då? Vad gör Båtsmans raggiga släkting här?! och stämningen skulle bli ännu sämre när vår hjälte tog död på hunden i en cool slagsmålsscen. Nääää vaddå, vad gör han med Bååååtsman?!

Ingen hit.

Eller skrämselskylten, tänk er skrämselskylten! Hur coolt är det att man måste förklara att det inte är varning för luddig päls utan på riktigt?

Tror du mig inte att hunden är farlig? Gå hem och googla vettja! Hur det stavas..? Ja, alltså K-A-U-K-A-S-I-S… om jag har papper och penna, ja vänta…

Nu har jag löst det också med andra ord. Dobermann är farlig på film för att det är den hunden som är snyggast när den ser farlig ut!

8 februari, 201125 februari, 2014

Iris och lilla byxan

Nu är vi inne på sjätte dagen av Iris löp och i morse fick Iris på sig det lilla tikskyddet. Hon låter brallan sitta på plats men hon är inte helt oberörd av den heller. Tvärtom är den i vägen och mycket irriterande när man vill rengöra sin egen lilla rumpa!

Sen var det det där med om blickar kunde döda och att bilder säger mer än tusen ord vad Iris tyckte om att jag bara log och fotade när hon snurrade runt.

7 februari, 201125 februari, 2014

Spår, spår och… ett spår till

Eftersom vovvarna fick en ny spårsele i tisdags och vädergudarna bara gett mig plusgrader sedan dess så har ju spårsuget blivit större för varje dag som snön smält undan.

I helgen kunde jag därför inte hålla mig utan var tvungen att lägga ett spår till Iris även om det innebar att det fick bli i blaskigt snömos. Innan vi åkte kunde jag varken hitta apportpinnar eller snitslar så det fick bli 4 leksaker rätt rakt för att jag inte skulle glömma bort hur jag gått.

Man lämnar ju rätt bra fotspår i snömos så det gick bra ändå. Lite nervös var jag innan att hon inte skulle fatta eller vilja spåra eller.. nåt skulle gå fel. Men när Iris hade plöjt rakt genom moset och hittat 4 av 4 leksaker så var det bara fest och nospussar!

I dag var vi ute igen och nu hade jag hittat pinnarna också. Åkte till ett annat ställe för att testa nytt snömos och la ut två spår i ett kan man säga. Först ett som var kanske 200-250 m med tre apporter sen gick jag lite mer än 100 m längs en stig innan jag vek av igen och la ettspår till på 150 m med tre apporter till.

Rastade Iris en bra stund i skogen innan. Hon fick gå lös och vi klättrade på lite berg och jag gömde bollen mm. Hon var rejält uppvärmd med andra ord när det var dags att ta spåren.

När vi skulle gå spåret slog jag på runkeepern i mobilen och fick därför en liten karta med mig hem över hur vi gått!

Rosa = där vi gick
Gult = Spår
— = stig
Svart klutt = apport

Spåret gick i 90 graders vinkel rakt upp från joggingspåret/stigen vi gick på och jag selade på ca 40 m innan. Hon tog spåret klockrent rakt upp i brant skog med mig 10 m bakom i linan. Jag log med hela ansiktet kan jag säga!

Som vanligt fick jag vid ett tillfälle för mig att inte lita på hunden utan stannade och börja vela men tji fick jag för Iris stretade ändå ut i linans längd och återvände med en apport i munnen. Hon tog alla tre apporterna och vi avslutade spåret med frikommando och boll.

Sen började jag gå i mina egna spår i snön fram till nästa spår och kunde se att Iris fortsatte att följa mina fotspår även utan selen på. Kul. 20-30 m innan det lilla spåret selade jag på igen och Iris satte nosen i backen direkt och spårade. Den första och sista apporten fick jag, den i mitten som var en snusdosa med hundgodis, plöjde vi över bägge två.

Känns som att spåråret 2011 blir ett bra år om det fortsätter så här.

6 februari, 201125 februari, 2014

Linas galna hundtutte

En av Linas små hundtuttar har sedan länge haft ett litet födelsemärke på sig. En liten svart prick längst ut.

Det senaste året har svarta pricken drabbats av alien-sjukan och börjat växa! Tutten fick som ett huvud. Nu har tutten skaffat sig en liten arm också… Ser ut som en liten gubbe som hänger upp och ner på Linas mage och vinkar med sin lilla arm.

5 februari, 20114 januari, 2012

Jag vet varför taxen ser ut som den gör

Efter att ha studerat både film samt bild på Quarlos lille lillebror taxen Elvis och ägnat många timmar åt att klura på hur en tax orkar pinna på med sina små ben så har jag nu kommit på svaret.

Jag knäckte till och med två nötter på samma gång; Varför en tax ser ut som den gör och hur den orkar springa så långt. Det bara måste vara så.

4 februari, 201131 augusti, 2011

Strumpan, bollen och benet. Del 1

Iris är oftast glad. När hon är glad har hon gärna något i munnen. Har hon något i munnen så kommer hon gärna och visar det. (Hon började med detta när hon var några månader bara, kolla här)

Saker som med fördel bärs runt och stolt visas upp; en strumpa. Hittar man ingen på golvet så går det bra att öppna tvättkorgen och hämta en. Boll eller pipleksak och allra helst en kombination av bägge. Ett ben i något av stadierna lite tuggat till nästan uppätet.

Ofta när jag sitter framför datorn och gör viktiga saker som inte kan vänta så kommer Iris gärna och visar att hon har bollen. Oavsett hur lång tid det tar att få mattes uppmärksamhet.

Jag brukar titta lite på saken hon kommer med, prata med henne om den. Är det bollen så kanske vi leker lite med den en stund.

När hon därmot kommer med benet så brukar jag mest beundra och säga att jag tycker att benet ser gott ut. Säga saker som Åhhhh vilken fint ben du har hittat. Iris brukar hålla med och vifta på svansen för att säga att det var exakt därför hon kom och visade benet.

Eftersom strumpor har en tendens att försvinna på mystiskt sätt även om man inte har en Iris hemma så leker vi aldrig med några strumpor hon kommer med, särskilt inte såna som kidnappats ur smutstvätten. Däremot brukar jag tacka henne så mycket för att hon kom med den.

Att visa saker kan ta på krafterna och ofta tar Iris en liten tupplur i närheten efter att hon visat färdigt. Ibland tror jag att hon gör så här för att hon gillar att ha alla ”sina” saker på samma plats; strumpan, bollen, benet… och matte.

Finemang-pang att ha en liten kompis som alltid vill vara nära och gillar att apportera saker! Ooooooooooo tänk så mycket användning man kan ha av detta i tävlingssammanhang.

Finns det inga nackdelar med detta kan man fråga sig?

2 februari, 201125 februari, 2014

Tyson i går och Tyson i dag, vi får passa på nu

I går var vi och tränade lydnad på BK med herr Tyson och matte Camilla.

Tyson har ju av naturliga anledningar inte tränat så mycket lydnad den sista tiden då det både varit vinter och fullt med snö, samt att han fått en lillhusse också! Det märktes tydligt i går. Tyson kan men hans förmåga att koncentrera sig är inte på topp. En ren träningssak med andra ord. För när han gör ordentligt då gör han det skitsnyggt!

Som vanligt stod jag och funderade på hur vi skulle träna mer tillsammans sen när det bli lite varmare och torrare ute men se det ska vi ju inte! Jag glömmer liksom bort det hela tiden att vi ska flytta. Det är inte så många träningstillfällen kvar tillsammans innan vi försvinner. Känns konstigt, Camilla och Tyson är en så naturlig del av vår träning på klubben.

I dag bestämde vi oss för att försöka åka lite skidor på isen men se det var inte heller aktuellt. Snön har smält och blivit till is. Hela sjön är en skridskobana med vatten on top. Skit också!

Som tur var så var Camilla och Tyson precis ute och åkte i sin bil och klurade på var de skulle sträcka på benen, så skidåkningen byttes ut mot lekdate med Tyson i solen istället.

Vi får passa på nu, att njuta av snygg-Tyson så mycket vi kan!

1 februari, 201118 april, 2012

Nya snygga spårselen

I dag kom den nya spårselen som jag fått från Dinhundshop.se

Den gamla spårselen har gått sönder och jag är så otroligt nöjd med de Hurttaprodukter jag har sedan tidigare så nu ska vi testa att spåra i en y-sele från Hurtta.

Lina var snäll och ställde upp som modell i den nya selen. Jättefin blev hon!

Selen finns i flera fina färger (även om jag tycker att den här gröna med orange text blev klockren mot Linas black and tan).

Så nu sitter jag här hemma och funderar på om vi inte ska lägga långa spår så snart som möjligt! Tänk vad lite shopping kan höja träningsmotivationen hos matte!

Vill din vovve ha en ny sele till årets spårsäsong, klicka här!

31 januari, 201114 februari, 2012

Fyra dobermann på isen

I dag träffade vi Emelie och hennes vovvar och gick en långpromenad på isen. Härligt, soligt och blåsigt!

Enstaka skridskoåkare och någon ensam hundägare var också ute på isen men några direkta möten blev det inte med någon annan. Expo, Anna och Iris kunde därför jaga boll och varandra bäst de ville. Full fart på tre av fyra musketörer!

Flickorna Anna och Iris är nästan jämnstora nu och de två är extra förtjusta i att leka och krokodila tillsammans. Samma springstil har de tydligen också.

Emelie passade på att träna lite inkallningar med Anna också. Belöningen var kamptrasan.

Lina då? Ja hon gick mest med mig eller nosade för sig själv. Vi lekte hon och jag. Hon hittade Expos kamptrasa och frilansade lite med den en stund.

30 januari, 201125 februari, 2014

Ronderingar i Kista

Så vad gör man när inte ska åka skidor en solig lördag? Jo, man packar in sig och sina hundar i bilen och åker till Kista!

Varför just Kista? Jo, där plogas planen noga och man kan träna indianträning! Vi har inte tränat så mycket på att vara indianer sedan vi slutade åka till Ronnie och det är ett bra tag sedan nu. Det kurrade i den del av tarmen som sköter träningen; bita kudde och rondera.

När vi kom fram såg jag att lydnadsplanen mycket riktigt var plogad men att indiandelen av planen var …en byggarbetsplats! Komplett med stora grushögar, stängsel, varningsskyltar och gula CAT-gräv-schakt-hydral-rör-dumpe-band-last-skopisar! Jag blev så osäker att jag var tvungen att fråga en kvinna som var där och tränade om hon visste om man ens fick träna i den änden av planen.

Visade sig att tre av sex skjul låg uppgrävda i en hög på backen men de tre som stod kvar gick utmärkt att träna vid och runt.

Ingen hade tränat där på länge för snön var orörd när vi kom. Med Lina fast i lämplig pinne, en bitkudde under armen och en glad och förväntansfull Iris vid min sida så pangade vi rakt på rödbetan. Kommenderade fot och gick ut och ställde mig mitt mellan skjulen. Sträckte ut en arm, pekade på skjulet och sa runt (jag vet inte vad man ska säga så jag säger runt).

Iris ut som en kanonkula, tillbaka med full fart och smack i kudden! Kampa-kampa och sedan nytt försök. Pekade med armen, Iris ut i full fart, rundade och kom tillbaka. Istället för att få bita i kudden pekade jag på nästa indiantält och sa runt igen.

Förutom att Iris vid något tillfälle hade svårt att veta vad som vad när jag pekade rakt mot staket, bråte, bygggrejjer och ett skjul nånstans där i mitten så gick det skitbra! Jag skickade henne runt två eller tre skjul varje gång innan hon fick sin kudde och det var full fart hela tiden!

Efter inte så lång tid fick jag ta av mig min tröjja som jag hade under jackan, detta var ju lika svettigt som att åka skidor! Lät Iris vila med täcke på mellan varven och tramstränade lite med Lina under tiden. Plötsligt hängde Lina också i kudden och vägrade släppa! Ååååhh så kul hon tyckte att det var och ååååh så frustrerad Iris blev av det!

Jag vet inte om det är så att när man slagit på on-knappen på Iris att hon liksom duracellar sig i bara farten men på slutet när jag var genomsvettig och tänkte att nu får jag snart igen luft längre, då sprang Iris fortfarande kors och tvärs i snön och såg helt obesvärad ut.

Bra kondition och ingen ände på träningsorken, jag älskar min vovve så mycket!

Så här såg det ut om man tänker bort allt det fula byggiga och att jag var jättesvettig.

Anna-Clara om Hunden ska flytta, igen.29 september, 2023
Ja djuren brukar vänja sig fort och märker av hur vi människor mår och agerar där efter. Jag har flyttat…
Sara om Hej igen kompis31 december, 2022
Så fint att du bloggar igen. Den är ju en av anledningarna till att man skaffade dobbis (och gjorde att…
Madeleine om Hej igen kompis1 november, 2022
Det fanns inga gamla bilder på kameran på henne. Men jag insåg att själva bloggen är en liten skattkista gällande…
Madeleine om Hej igen kompis1 november, 2022
Tack Bettan!
Bettan om Hej igen kompis28 oktober, 2022
Åh, vad roligt att du är tillbaka!