I dag var jag i Södertälje och lyssnade på den av Dobermannklubben anordnade föresläsningen där Jens Häggström från SLU pratade om hjärtsjukdomar och DCM.
Häggström pratade om hjärtsjukdomar hos olika raser i allmänhet och visade väldigt mycket bilder och filmsnuttar på hur ultraljud såg ut vid olika typer av hjärtsjukdom. Det var en väldigt bred föreläsning och jag skriver ner det jag uppfattade nu när jag ändå kommer ihåg det lite skapligt.
Han började med att visa oss statistik från Agria; mellan åren 1995 och 2000 dog 350 000 svenska hundar. Av dessa dog 8% av hjärtsjukdom, dvs ungefär var tionde hund. Statistiken från 1995 till 2006 visar även en trend av att hjärt-kärlsjukdomarna ökar. Tyvärr.
Därefter pratade han lite om valpar och hjärtdiagnoser. När det gäller valpar som har blåsljud på hjärtat så är den vanligaste anledningen helt enkelt att hjärtat inte vuxit klart. Det växer bort och några procent har det. Vi fick även höra lite om de vanligaste medfödda felen på hjärtat hos hundar. 
När Häggström sedan kom in på Dilaterad kardiomyopati så började han med att berätta att ett DCM-hjärta låter som joggingskor i torktumlaren när man lyssnar på det på grund av de arytmier som uppkommit. Man behöver inte vara medicinskt skolad för att förstå att det är obra!
Han berättade om de differentialdiagnoser (dvs sjukdomar som ger uppkomst till liknande eller samma symtom) som är viktiga. Tumörer i lungorna, hjärtat eller mjälten, lunginflammation, hjärtmuskelinflammation, sjukdom på hjärtklaffarna, hjärtinfarkter (oftast tysta och små sådana) grav diabetes och vätska i hjärtsäcken.
Häggström pratade om de kriterier som är framtagna och som en hund ska uppfylla för att man ska säga att den har DCM. Det vanligaste var ett onormalt ultraljud men man kan även mäta hjärtat, kolla förekomst av arytmier och förmaksflimmer, ser hur hjärtat rör på sig mm.
Även om ett ultraljud kan utesluta differentialdiagnoser så bör man göra ett 24-timmarsövervak också. Dvs ett Holter där man räknar extraslagen under ett dygn. Häggström sa att antalet extraslag per dygn säger rätt mycket om prognosen. Han tyckte även att det är bra att obducera avelsdjuren just med hänsyn till DCM.
Han tyckte även att det var bra att vänta med att avla. (Precis som RAS föreslår, högre ålder på avelsdjuren!)
När Häggström kom in på gener och DCM då tror jag att alla i lokalen spetsade sina öron lite extra. I alla fall gjorde jag det! Det som han kunde säga säkert var nämligen att DCM är genetiskt, punkt slut.
Sen är då frågan var och och hur många gener det finns? Den gen som Dr Kate Meurs i USA har hittat (och dit många dobermannägare nu skickat prover) är nämligen en annan gen och sitter på ett annat ställe i arvsmassan än den mutation som forskare här i Europa upptäckt inom ramen för något som heter lupa-projektet.
– – –
Det är alltså för tidigt att säga något om betydelsen av den gen Dr Meurs hittat. Det jag personligen kan ställa mig lite skeptisk eller frågande till är de rekommendationer som medföljer svaret på testet då hennes gen uppenbarligen inte är den enda.
Den stora frågan är ju nämligen om man ska ta hänsyn till det eller inte i aveln. Spontant låter det som en riktigt dum idé att para två positiva homozygota hundar men vi vet ju inte. Är den gen som Dr Meurs hittat den som är sjukdomsutlösande? Finns det fler gener och i så fall hur många? Finns det andra faktorer som spelar in?
Själv känner jag att oavsett om nu Dr Meurs gen skulle visa sig sakna betydelse så är det i alla fall ett steg på vägen, då kan vi fastställa det och gå vidare. Time will tell. Det verkar som vi får acceptera att sväva runt lite i okunskap ett tag till.
En riktigt positiv effekt som jag verkligen inte tycker att man ska glömma bort eller underskatta är den stora uppslutning på dobermannägare som är villiga att skicka in prover. Finnarna är ju ett lysande exempel på samarbete t ex. Ska vi få bukt med sjukdomar inom rasen så är det såna här saker som krävs.
